Granite Belt

Så kom regnet tillbaka och vi blev påminda om hur vår lilla van inte är särskilt praktisk när man inte har någonstans att ta vägen förutom i förarsätet eller sängen. Planen var att åka västerut för att försöka undvika det värsta. Först var det tänkt att klättra ett berg, Mt Warning, men vägen var översvämmad och vi fortsatte istället långt in i bergen till ett hippie-ställe kallat Nimbin. Detta ställe har blivit populärt bland turister eftersom det är en form av fristad för droger. Första intrycket var inte alls bra och vi begav oss snabbt tillbaka och ännu högre upp i bergen. Vädret började långsamt bli bättre och vi var nu uppe på en platå i den långa bergskedjan Great Dividing Range. Här löper det massiva Granitbältet som faktiskt påminner lite om bergen hemma i Sverige. Efter att ha tagit skydd för en hagelstorm i Tenterfield kunde vi nu äntligen bege oss iväg mot nationalparkerna i området. Först tog vi en titt på några gamla stridsvagnsfällor som skulle ha bromsat ett eventuellt anfall under andra världskriget och sedan besöktes Boonoo Boonoo National Park som hade ett vackert vattenfall.

En stor skillnad mellan delstaterna Queensland och New South Wales är att vi nu var tvungna att betala en engångsavgift för att besöka en nationalpark. Vi var mycket skeptiska till detta eftersom det finns över 600 nationalparker i New South Wales och standarden på campingar och toaletter verkade vara sämre än i Queensland där allt var gratis. Vi beslöt oss för att leva rövare eftersom det är upp till var och en att betala avgiften eller ej.

Vid Bald Rock National Park såg vi solen igen, perfekt eftersom vi hade tänkt att klättra upp till toppen av denna gigantiska och Australiens största granitsten. Det var fortfarande blött och lite halt och lutningen var bitvis 30 grader, men vi tog det naturligtvis försiktigt. Vi såg häftiga stenformationer och 360 grader vyn från toppen var fantastisk. Där fanns stenar som vi trodde skulle rulla eller välta vilken sekund som helst, men såhär har det sett ut ända sedan aboriginerna använde denna sten som en neutral mötesplats mellan tre olika stammar. Vi såg så kallade Cunningham Lizards som är speciella ödlor med en ovanligt platt kropp anpassade för att leva i sprickor och hålor i stenen. Här fanns även kängrus som hoppade omkring i den ljuvligt doftande eucalyptusskogen. Detta ställe var magiskt.

Tillbaka i Queensland och plötsligt kändes allt mycket bättre igen. Om detta bara var önsketänkade eller om Queensland faktiskt är bättre än New South Wales vet jag inte, dock var detta återigen gratis. Girraween National Park var en riktig höjdare. Ett populärt mål för australiensare och utmärkt för vandring och mer stenbestigning. Fortfarande i Granite Belt kunde vi med något darriga ben klättra upp 'The Pyramid' – en mycket brant granitsten något mindre än Bald Rock men fortfarande storlek större. Utsikten från toppen var makalös men jag är inte säker vilket som var värst – vägen upp eller vägen ned. Vi mötte en skolklass nära toppen och vi undrade hur läraren kunde ha koll på alla barnen. Det fanns även här lutande och balanserande stenar som borde ha rullat för länge sedan, men naturlagarna vinner såklart över synvillan. Helskinnade kom vi ned och hoppade välförtjänta i en bäck som var mycket svalkande i värmen. Här såg vi några sköldpaddor simma omkring. Härligt. Vi stannade övernatt på den mycket trevliga campingen i nationalparken och där fanns till och med varmdusch! Nästa dag gick vi några leder till granitformationer, 'The Sphinx & the Turtle', som man med lite fantasi kunde urskilja. Det var återigen dags att säga adjö till Queensland och vi återvände med nytt hopp till New South Wales.