Lamington och Springbrook National Park

Vi stod nu på toppen av 'Mount Bithongabel', 1198 m över havet, och blickade ut över den dimmiga dalen. Regnskogen var tät. Träden susade och några fåglar kvittrade långt borta. Från denna plats skulle man kunna se 'Mt Warning', supervulkanen som låg bakom skapandet av hela det Världsarvslistade området. Här såg vi dock bara några meter framför oss. Vi hade nu vandrat 12 av de 17.4 km. 'Toolona Creek Circuit' tog oss genom otrolig regnskog och bjöd på helt fantastiska vattenfall. Häruppe på toppen av det högsta berget i området funderade vi snabbt vad som kunde hänt om ormen, 'Red Bellied Black Snake', bitit någon av oss. Var den illblåa kräftan, 'Lamington Spiny Cray', vi såg i bäcken faktiskt radioaktiv?

Skogen häromkring är många miljoner år gammal och har trädtyper som började växa innan Australien bröt sig loss från superkontinenten Gondwana. Den slukade oss. Ovanliga träd som knappt växer någon annanstans växer här och vissa har blivit upp till 1500 år gamla. Upptäckten av en blodigel på min sko fick tankarna tillbaka och vi fortsatte leden genom forntida landskap, nu nedåt och tillbaka mot startpunkten. Dimman lättnade något. Vi passerade samma plats som vi mött nationalparkens ranger tidigt samma morgon och kom helskinnande tillbaka efter 6h vandring. Vi var hungriga och några blå-röda papegojor, 'Crimson Rosellas', ville ivrigt ta del av den goda lunchen.

Vägen tillbaka ned genom 'Green Mountains' slingrade sig farligt nära gigantiska träd men var det enda sättet att ta sig till nästliggande nationalpark, 'Springbrook National Park'. Tidigt nästa morgon hade vi hela 'Natural Bridge', en av Australiens populäraste nationalparker, för oss själva. Detta totalt magiska vattenfall har under miljoner år först eroderat ut en grotta och sedan borrat sig genom dess tak. Nu kan man stå i grottan och se vattnet forsa. Inte konstigt att även detta ställe har hamnat på listan för Världsarv.

En bit härifrån, i en annan del av Springbrook National Park, växer 'Antarktisk Bok'. Dessa träd växer enbart på hög höjd och kan motstå kallare temperaturer än andra träd i regnskogen. Som det antyds på namnet växte även dessa träd på Gondwana-tiden. Vi hade nu åkt in i en relativt tätbefolkad del av nationalparken vilket kändes märkligt. 'Best of All Lookout' bjöd på en imponerande men bisarr vy över den fortfarande lite dimmiga dalen eftersom vi från regnskogen högt uppe i bergen skymtade skyskrapor långt borta i horsionten. Det var kanske vid den här tidpunkten vi insåg vilken enastående mångfald detta fenomenala land har. Vår vistelse i Queensland hade nu nått sitt slut och vi var mycket nöjda!

Gold Coast

Efter att ha letat oss genom Brisbane utan störra problem och till och med av misstag undvikit en betalstation var vi nära Gold Coast. Här skulle vi möta upp några kompisar från Bowen som vi skulle gå på nöjespark med. Vi köpte en tvådagarsbiljett, en dag 'Dreamworld' och en dag 'Whitewater World'. Dreamworld var väldigt kul och ganska likt Liseberg hemma i Sverige. Det kändes kul att möta några kompisar och dagen blev lyckad. Jag körde till och med ett riktigt häftigt bilspel där man satt i en riktig bil och körde på en datoriserad bana, Laura var passagerare. Min favorit var 'Alien vs. Predator vs. You' som var ett laserdome-likande spel där upp till 30 personer kunde vara med. Otroligt bra känsla och skön adrenalinrusch! Vid slutet av dagen tog vi några foton i gammeldags vilda västern-stil. Nästa dag bjöd på vattenrutchbanor utan dess like. Vi hade riktigt kul och blev mycket blöta!

 

Härifrån kunde vi nu dagen efter åka till 'Surfers Paradise'. Det var med blandade känslor vi vandrade längs med stranden med skyskrapor bara några meter från oss. Jag kan inte påstå att vi blev särskilt förtjusta i detta men provade ändå att fortsätta till 'North Kirra Beach'. Här såg jag min första 'Red Back'. En av de farligaste spindlarna i Australien. Stranden var finare här men vi kunde se skyskraporna i horisonten.

Det var ju svininfluensatider nu och efter att ha blivit pushade hemifrån att ta sprutan tänkte vi det var lika bra att göra det så fort som möjligt, Australiensare verkade å andra sidan inte särskilt bekymrade. Vi fortsatte därför den korta sträckan till Tweed Heads som faktiskt låg i nästa delstat, New South Wales. Vi hade hört att det skulle vara gratis och antog att allt skulle vara busenkelt. Bokningen gick bra men det visade sig att utan att ha ett så kallat medicare-kort skulle det kosta pengar. Både Sverige och Storbritannien har ett avtal med Australien som gör att vi båda skulle ha rätt till ett medicare-kort. Byråkratin ville dock sätta några käppar i hjulet och vi fick nöja oss med ett nekat formulär. Mer om detta senare. Nu var vi trötta på stadsmiljöer och flydde fältet för att besöka den världsarvslistade regnskogen belägen uppe i bergen inte långt härifrån.

Resan till Brisbane och ett väntat besök

Nästa dag började planeringen inför resan söderut. Efter att tagit det lugnt i sköna Hervey Bay åkte vi först mot 'Maryborough' där Laura efterlängtat kunde stå bredvid en Mary Poppins-staty. Därefter passerade vi genom myggrika skogsplanteringar för att nå nästa destination, Tin Can Bay. Det visade sig snabbt att det inte fanns mycket där och vi åkte istället till Rainbow Beach som skulle ha fina sandstensklippor. Tyvärr hade våra nya vänner QEPA stängt ned leden till klipporna på grund av brandfara och denna gången ville vi inte chansa. Vi åkte vidare till en vacker sjö längre söderut som heter 'Lake Cootharaba'. Mycket stillsamt och vackert med några pelikaner vid en brygga. Vi åt lunch här och kunde sedan fortsätta längre söderut mot Noosa som är området där östkusten börjar bli ganska tätbefolkat.

Med mer än 100 rondeller visade sig Noosa vara ett rikt område med många kropps-fixerade surfare. Här besökte vi Noosa National Park där vi gick en led längs med den vackra kustlinjen med blått hav och fin grön vegetation. På kvällen blev vi sugna på bio och beslöt oss märkligt nog att se den nya Saw-filmen. Efteråt var vi så besvikna och äcklade att vi bestämde oss för att se en till, denna gång med ett lättare tema. 'Julie och Julia' handlade om fransk matlagning och var faktiskt riktigt bra. Kvällen slutade sent eftersom vi åkte ut ur Noosa för att sova i bilen. Vi fortsätta nästa morgon till regniga (!) Sunshine Bay där Baywatch-liknande surfvakter dystert spanade över det tomma havet. Efter en fin promenad på stranden letade vi oss, med några missöden, ut ur rondellerna och stannade snabbt vid Marcus Beach, ett måste! Området var dock alldeles för uppbyggt och skyltar med 'private property' fanns överallt så någon åtkomst till stranden blev det knappt. Vi hade redan tröttnat på stadsmiljöerna och beslöt oss för att åka inåt landet igen.

 

Nu uppe i bergen, genom underbart doftande eukalyptusskog, körde vi Mapleton Forest Drive och hamnade tillslut efter lång körning på grusvägar vid 'Point Gloriuos'. Eukalytusdoften här var så stark och ljuvlig att vi nästan glömde bort den fina utsikten över landskapet. Vi var tvungna att köra samma väg tillbaka för att komma till Mapleton Falls National Park. Vi spenderade knappt någon tid här men där fanns härlig regnskog och vacker utsikt. Målet för dagen var Kenilworth Forest Reserve där vi kunde sova övernatt vid en gratiscamping. Tidigt nästa morgon när djurlivet fortfarande var i full fjädring passade vi på att gå en liten vandring i regnskogen kallad 'Fig Tree Walk'. Fikonträden är definitivt något speciellt och man blir lika fascinerad varje gång man ser dessa växtrikets rovdjur.

På den vackra vägen ned från bergen fick vi vår första glimt av de imponerande 'Glass House Mountains' som vi senare skulle bege oss till. Vi var nu påväg till något som låg högt upp på framförallt Lauras lista. Det var nu dags att gå på zoo. Vi stod vid öppningstid utanför dörrarna till Steve Irwins egna 'Australia Zoo'. Dagen var intressant och vi klappade bland annat en koala, matade en elefant, såg en tiger hoppa runt i en swimmingpool, såg på krokodilshow, matade kängrus och studerade skillnaden mellan söt- och saltvattenkrokodiler. Där fanns också många typer av vackra fåglar, ödlor och ormar. Vi såg till och med Steve Irwins son som nu blivit det nya ansiktet för Australia Zoo. Som en avrundning lyckades Laura även bli urinerad på av en fågel i en av de stora fågelburarna man kunde gå genom. Efter stängningsdags var det dags att hälsa på några vänner.

 

 

Fem minuters bilväg från Australia Zoo bor nämligen Bernie och Jan som vi kort lärde känna uppe i Bowen. Det lilla samhället kallas för Glass House Mountains och ligger vid nationalparken med samma namn. Bernie och Jan tog varmt emot oss och bjöd oss på god mat och tak över huvudet. Vi hade en hel del att berätta för varandra och de kunde även ge oss ovärderliga tips. Vi blev mycket väl omhändertagna trots att vi faktiskt bara bodde på samma camping under någon vecka. Mycket skönt att få en liten paus från livet i en campervan. Vi fick en pesonlig tur runt området och blev förundrade av utsikten över Glass House Mountains med ananasodlingar i bakgrunden. Dessa spetsiga berg blev skapade av vulkaner för länge sedan. Bergstopparna verkade komma upp från ingenstans och vyerna var enastående. Nästa dag skjutsade Bernie och Jan oss till tågstationen. Vi skulle nu åka till Brisbane. En dag var alldeles lagom för att se det vi ville se av denna stad. Brisbane hade en otroligt skön atmosfär och vi spanade in alla skyskrapor, gick i den botaniska trädgården och besökte några museum. Bernie och Jan väntade på oss vid tågstationen på bestämd tid och en god middag väntade. Efter en skön natts sömn blev det ägg och bacon på australiensiskt vis, dvs på grillen, till frukost. Mycket gott! Vi hade nu laddat om batterierna och passade på att göra en kort vandring i nationalparken innan vi med ny inspiration kunde fortsätta mot nästa destination, 'the Gold Coast'.

Fraser Island Great Walk

Plats: Fraser Island, Great Sandy National Park
Distans: 75.1 km
Tid: 6 dagar
Svårighet: Medel

Korta Fakta
Fraser Island är världens största sandö. Den sträcker sig 124km från norr till söder och är belägen 250km norr om Queenslands huvudstad Brisbane. Den har subtropiskt klimat och får årligen 1800mm regn som snabbt absorberas till öns runt 40 permanenta sötvattensjöar. Vissa av dessa är så kallade 'perched lakes' som helt och hållet ligger uppe på sand och mycket långsamt ruttnande material som gör det nästintill omöjligt för vatten att tränga genom. Dessa sjöar har mycket få näringsämnen och enda tillrinningen är regnvatten, som ersätter det lilla som filtreras ut i sanden eller avdunstar. Vissa sjöar har blivit tefärgade av garvsyra, vilket är samma syra som finns i kaffe och är vad som ger vindruvan en bitter smak. Ön har skapats till vad den är idag under 800 000 år och den mesta av sanden kommer från norra New South Wales och har transporterats av tidvatten, strömmar och vind. Den högsta sanddynan är över 230m hög och ön är otroligt skiftande med en stor mängd olika skog, djur och fåglar. Runt 480 aboriginer bodde här i vad de kallade K'gari, löst översatt till paradis. Efter att europeerna tagit över landet har det bedrivits skogsbruk på Fraser Island framförallt på grund av de värdefulla nästan tusenåriga 'red cedars'. Delar av ön blev nationalpark 1991 och hamnade sedan på listan för Världsarv. Idag besöks ön av många turister, främst med hjälp av fyrhjulsdrivna fordon. Förutom en liten lokalbefolkning bebos ön av ca 200 dingo hundar.

Förberedelser
Eftersom jag har erfarenhet av tidigare fjällvandringar i Sverige och en rad dagsvandringar runt om i världen kunde jag utnyttja detta för att lära mig mer om 'bushwalking' i Australien. Den viktigaste kunskapen om Australien är solen och värmen. Det är mycket viktigt att veta hur man skyddar sig bäst från dessa två element och det är utifrån solen och värmen man måste anpassa sin vandring. Värmen mitt på dagen kan bli nästan olidlig, därför bör man planera att göra den längsta distansen tidigt på morgonen och både hatt och solglasögon är obligatoriskt. Förutom att använda hög solskyddfaktor är knepet att skydda sig från solen helt enkelt att hålla sig i skuggan samt heltäckande men tunna och luftiga kläder som torkar snabbt. Inte att glömma är att vädret kan växla snabbt och man måste därför vara förberedd på det mesta. Vatten är självklart a och o för alla vandringar och en plan måste finnas för hur det ska införskaffas och bäras. Följande valde vi att ta med oss på vår 6 dagars vandring på Fraser Island.

Utrustning
Toalettpapper, zip-it påsar för skräp, förstahjälpen kit, nödkompass/visselpipa, multiverktyg, solkräm faktor 30+, kamera, campinglykta, pannlampa, konservöppnare, vattentäta tändstickor, merino underställströja, regnjacka, handduk, badbyxor, mugg, liggunderlag, sovsäck, hatt, solglasögon, reningstabletter, vattenflaskor 3½L/person, ihopvikbar diskho, hexamine campingkök, bestick, bomullsskjorta, campingbyxor, crosstrainerskor, toalettartiklar, tält, merino sockar, flipflops, vattentät ficka, mobiltelefon för alarmklocka och nödsamtal, insektspray, karta (Hema Fraser Island)

Mat
Frukost: Havregrynsgröt med socker och torkad frukt
Lunch: Australiskt knäckebröd, salami, ostskivor, varma koppen
Middag: Pasta, pulvermos, couscous, salt, kryddmix, torkad vitlök, lök och ärtor, tonfisk, ostskivor, salami, soppmix, te
Snacks: Muslibarer, kex, torkade aprikoser och äppelskivor, russin, nötter, glukostabletter

Förberedelser fortsättning...
För vilken flerdagstur som helst är förberedelserna en stor uppgift som faktiskt tar längre tid än man tror. Våra förberedelser startade länge sedan genom alla inköp av campingutrustning. Det är en hel del att tänka på och varje liten sak man tar med sig måste ha ett syfte. För oss var det stundvis ganska svårt eftersom vi inte hade så mycket erfarenhet av vandring i Australien, men efter en lyckad vandring i 'Carnavon Gorge' visste vi att vi var redo. Nu var det bara att ordna med bokningsavgiften och biljetten över till ön, eller? Kanske var vi lite trångsynta när vi trodde att det bara var att ta sig till Hervey Bay och därifrån skulle resten lösa sig.

Det första problemet vi stötte på var vid ankomsten till Hervey Bay när killen i turistinformationen meddelade att vandringsleden var stängd på grund av brandfara. Det visade sig även att det enda sättet att ta sig till början av vandringsleden och tillbaka igen från slutet av vandringen var med taxi. Det hade på senaste varit mycket varmt och torrt och därför hade 'Queensland Environmental Protection Agency' stängt hela 'Fraser Island Great Walk' eftersom det rådde eldningsförbud. Dock var all annan verksamhet, så som självguidade 4x4-turer och vanlig touring, tillåten som vanligt. Något panikartade sökte vi nu nya råd från annat håll och försökte bekräfta att eldningsförbudet fortfarande gällde. Receptionisten på vandrarhemmet vi campade på rekommenderade oss att fullfölja våra planer ändå men vi var inte riktigt nöjda ännu så vi ringde upp QEPA. Nu var oorganisationen märkbar och ingen visste någonting. Efter att hört med taxibolaget på ön, som även är de enda personerna vi pratat med som faktiskt bor på ön, bestämde vi oss.

Nästa steg var inköp av campingtillstånd som nu fick bli ett vanligt 'beach camping permit' eftersom det inte gick att få tag på tillstånd för de avsedda campingarna för vandrare. Tydligen skulle de här tillstånden fungera lika bra, man betalar ju samma summa pengar. Till råge på allt visade sig att vi inte kunde köpa dessa förrän vi ankommit till ön och vi förblev därför oroliga att något skulle gå snett in i det sista. Efter att även båtbiljett över till Fraser Island var inköpt visste vi att det skulle bli en dyr historia. Vi var mycket förvånade över hur komplicerat det var att göra en av Queenslands stora vandringar. Nu var vi dock äntligen redo för den största utmaningen vi någonsin tagit oss an.

Dag 1: Dilli Village – Lake Benaroon 13.5km 

Från vandrarhemmet var det en kort promenad till hamnen i Hervey Bay där en färja skulle ta oss över till Kingfisher Bay, Fraser Island. Taxin vi beställt skulle möta oss vid piren strax efter ankomst, men den var 90 min försenad eftersom det varit många fastkörningar på morgonen. Under tiden kunde vi köpa campingtillståndet och pusta ut. Taxiföraren var en trevlig kille som bott på ön i fem år. Under färden på sandvägarna berättade han bla att hysterin kring dingo hundarna var överdriven och att de inte var något att oroa sig över. Vi mötte en hel del turister som kört fast i den lösa sanden påväg till vår startpunkt Dilli Village. Nästan två timmar försenade blev vi avsläppta med ett glatt lycka till. Nu var vi helt ensamma med två tunga ryggsäckar och 75km och 6 dagar till närmsta räddning.

Osäkra på hur lång tid 13.5km skulle ta oss fick vi börja med ganska raska steg. Ett absolut måste var att hinna fram till campingplatsen vid Lake Benaroon innan det blev mörkt. Eftersom Fraser Island är en sandö innebär det också att vandringleden består av sand och vi visste att det skulle bli mycket tyngre än vanligt. Vi fick anpassa hastighet och gångteknik till hur lös sanden var. Att hålla sig till skuggan verkade inte bli något problem eftersom leden mestadels går genom vacker skog och natur. Det slog oss tidigt hur fantastiskt det var att alla träd växer uppe på sand. Öns ekosystem har gjort detta möjligt, när träd dör bryts de snabbt ned och alla näringsämnen används till att ge nytt liv. Färgen på sanden avgör hur mycket näringsämnen den innehåller, ljus sand innehåller mycket få näringsämnen. Skogen på Fraser Island är otroligt varierande men består mestadels av eukalyptusträd och barrträd, här finns också subtropisk regnskog och mangrover. Vi passerade under vandringen en otrolig variation av träslag och skogstyper som skiftade mycket snabbt.

Vårt första stopp blev Wongi Sandblow, en gigantisk sanddyna med fantastiska vyer. Klättringen upp till utkikspunkten var tung men det var kul att sedan i full fart springa ned igen. Ryggsäckarna kändes redan extra tunga när det bar vidare mot Lake Boomanjin. Det var en imponerande vy att se världens största så kallade 'perched lake' med kristallklart men tefärgat vatten. Sjön låg mycket riktigt mitt uppe på sand och vi kunde skymta den mörka bottnen som vattnet vilar uppe på. Fantastiskt hur detta vatten kunde vara så rent utan att ha någon avrinning.

Innan vi anlände till nästa sjö som även var stoppet för natten mötte jag min största förskräckelse i mitt liv. Vi visste att ön hade ett rikt djurliv med en del potentiellt farliga djur, så som några av världens dödligaste ormar, att akta sig för eller åtminstone vara medveten om. När vi kämpade oss uppför en sandig backe med lite tätare vegetation, utan att titta framför mig så noga, stod jag helt oväntat öga mot öga med australiens största spindel. Denna så kallade 'huntsman spider' hade byggt sitt hem mitt över leden. Den verkade inte bry sig om mig något särskilt men eftersom det tog mig en sekund att reagera fick jag inte stopp på mig själv förrän mitt ansikte bara var centimeter från spindelns. Jag valde att gå en stor omväg för att passera detta vidriga djur. Vi fortsatte nu lite mer varsamma mot vår första campingplats vid Lake Benaroon. Tältet och matlagningen avklarades ganska smidigt precis innan det blev mörkt. Förutom några dingo hundar som sniffade runt tältet under natten var vi helt ensamma.

Dag 2: Lake Benaroon – Lake McKenzie 13.8km


Planen var att göra största delen av vandringen så tidigt som möjligt på dagen eftersom det är svalare. Även fast det inte var sommar ännu var det fortfarande mycket varmt mitt på dagen. Alarmet ringde halv sex vilket var precis lagom för att hinna äta frukost och packa ihop så vi kunde njuta av den fenomenala soluppgången över Lake Benaroon, kristallklart spegelvatten med sand vit som snö. Vi passerade ytterligare två vackra sjöar, Lake Birrabeen och Lake Jennings, innan vi kom fram till Central Station. Här såg vi olika tour-grupper vandra omkring med guide och vi var inte avundsjuka. Strax efter passerade vi en bäck, Wanggoolba Creek, som hade så klart vatten att vi var tvungna att kontrollera att där faktiskt rann vatten. Ravinen skapad av bäcken hade ett eget miniekosystem med regnskog där bla det ovanliga trädet 'king fern' växer. Vidare kämpade vi oss uppför en lång och tung backe, men målet var 'Basin Lake' som skulle ta denna vandring till en helt ny skala. Vi klev in i K'gari, paradiset. Denna lilla sjö bara bad oss att stanna längre och eftersom vi börjat vår vandring tidigt fanns det tid för ett längre stopp. Vi tog några svalkande dopp och njöt ordentligt. Detta var definitivt en av höjdpunkterna på hela vandringen. Med nya krafter vandrade vi vidare mot den populära Lake McKenzie där vi också skulle sova övernatt. Campingplatsen hade ett dingo-stängsel vilket kändes bra men innan det var dags för mat och tältuppsättning kunde vi njuta av ett eftermiddagsdopp. Detta ställe var helt fantastiskt vackert med klarare än kristallklart vatten och sand så vit att man bländas av den i solen.

Dag 3: Lake McKenzie – Lake Wabby 11.9km

Soluppgången över sjön bjöd på ännu vackrare vyer med en öde strand och otroliga kontraster. Vid det här laget hade vi börjat få in en rutin med all utrustning och vi kom iväg i god tid dock med ett mindre missöde eftersom vi följde en sandväg åt fel håll pga dålig skyltning. Trots att leden är en så kallad 'great walk' var den förvånansvärt dåligt underhållen, men detta brydde vi oss så klart inte om. Vi trodde denna dagen skulle bli lätt eftersom den var några kilometer kortare men det var en hel del sandiga backar som gjorde vandringen tung. En stor ödla beskådades på ett träd i den härliga variationen av skog vi passerade. Efter att vi kommit fram till 'hikers camp' vid Lake Wabby var belöningen för ansträngningen nära. Här kunde vi nu lämna ryggsäckarna i en av 'dingoboxarna' som finns vid varje campingplats innan vi fortsatte mot Lake Wabby och 'Hammerstone Sandblow'. Vi stannade till vid en utkikspunkt som bjöd på en enastående vy över både sjön och sanddynan innan vi vandrade ned de 1.6km till foten av dynan. Fantastiskt att se hur skog växer tätt och sedan helt plötsligt bryts upp av en enorm sanddyna. Lake Wabby var belägen i sanddynan. Vi tog en simtur och såg några större fiskar. Fantastiskt hur en så liten sjö i en sanddyna kan ha ett fiskrike. Med en wow-känsla vilade vi i skuggan av en dunge mitt i sanddynan och funderade på hur mycket vi redan upplevt. Vandringen tillbaka till campingplatsen gick förvånansvärt lätt och vi somnade tidigt efter en god campingmiddag.

Dag 4: Lake Wabby – Valley of the Giants 16.2km

Alarmet ringde extra tidigt eftersom vi hade en lång vandring framför oss. Denna delen av 'Fraser Island Great Walk' är mer avlägsen och gick mestadels genom djup skog. Det blev den längsta vandringen i sand vi någonsin gjort eftersom det fanns ett par extra avstickare till sevärdheter som gjorde dagen några kilometer längre. Vi kom iväg tidigt och första stoppet blev efter att ha kämpat uppför ännu en lång backe. Vi befann oss nu vid vägskälet till 'Badjala Sandblow' där vi kunde lämna ryggsäckarna uppe i ett träd för att undvika stulen mat och utrustning från eventuella dingo hundar. Det var när vi klättrat uppför sanddynan och fann oss själva häpnande över utsikten, som tog in sanddynor, skog och hav utan dess like, som vi insåg varför det var värt mödan att vandra på Fraser Island. Den här vyn får inte många turister som kommer till ön ta del av, hit måste man vandra. Efter lite akrobatik i sanden kunde vi nöjda vända tillbaka till ryggsäckarna för en god knäckebrödslunch. Vi vandrade nu in i 'Valley of the Giants' och skogen skiftade igen från blandat eukalyptus och 'satinay' till djup och nästan magisk regnskog. Trädstammarna blev större och större och trädkronorna verkade nå ända till himlen. Fantastisk hur dessa jättar kunde växa i sand. Mycket lite av solljuset nådde ända ned till oss på marken och det började bli svalt. Vi passerade några äldre vägar som var igenbommade av fallna träd. Kanske hade dessa använts för skogsbruket förr i tiden. Det är främst i detta område som de gigantiska och mycket värdefulla träden 'Red Cedar' växer. Benen börjde bli trötta när vi kom fram till 'Valley of the Giants walkers camp' men vandringen var inte slut ännu eftersom vi härifrån fortsatte till ett av de 1000-åriga träden. Efter en snabbtvätt under en vattenkran ur sanden kunde vi med en mäktig känsla att vara helt ensamma njuta av den sista stunden innan mörkret slukade den djupa dalen.

  

Dag 5: Valley of the Giants – Lake Garawongera 13.1km

Näst sista dagen av vår största utmaning hittills blev kanske den mest utmanande. Att vandra i sex dagar på en sandö full av djurliv och till synes bara vildmark behöver inte bara vara en dans på rosor. Efter att ha lämnat giganternas dal förändrades landskapet snabbt till öppen eukalyptusskog med de vackra 'Scribbly Gum'-träden. Vi blev snabbt varma igen efter den kyliga natten i den fuktiga regnskogen. Den nu mycket sandiga leden tog oss vidare till 'Petries Camp' som agerade som hem åt en skogsbrukarfamilj för nästan hundra år sedan. Det var inte mycket kvar av ruinerna men vi kunde föreställa oss livet härute. Påvägen tillbaka från vår lilla avstickare upptäckte vi till ren förskräckelse att där vi just vandrat hängde en stor ännu vidrigare Huntsman spindel i sitt nät rätt över leden. Vi hade alltså passerat samma spindel hängandes bara några centimeter från mitt huvud en gång tidigare. Spindelns kropp var minst lika stor som en tumme. Vi fortsatte snabbt därifrån för att sedan bli attackerade av aggressiva blinningar. Så fort vi stannade för att dricka vatten surrade dussin av dessa bitande flugor överallt. Som tur var är de lite långsammare än vanliga flugor och vi lyckades döda minst 50 flugor under dagen. Skogen förändrades igen och det kändes att vi började närma oss slutet av vår vandring genom ön. Plötsligt upptäckte Laura en liten insekt krypandes på hennes ben och det visade sig att vi utan förvarning vandrat in i ett område överpopulerat med fästingar. De var överallt men vi lyckades bli av med alla vi upptäckt i tid. Vi fortsatte i raskare tempo mot Lake Garawongera genom härlig skog och fastare mark. Väl framme trodde vi att kusten var klar men även här fanns flugor överallt och efter att tagit ett uppfriskande dopp i den tefärgade sjön upptäckte jag två hungriga fästingar på Lauras rygg. Det var en kamp att få ut dem eftersom vi inte hade tagit med oss en pincett. Det tog lång tid men knepet att bränna ut fästingar verkade fungera. Jag fick helt enkelt använda tändstickor och kniven på mitt multiverktyg. En del av den ena fästingens huvud blev kvar och Laura förblev orolig ända tills en dokor i Hervey Bay kunde plocka ut resterna. Det var en utmanande dag och vi var nu redo att påbörja vandringen tillbaka mot civilisationen.

Dag 6: Lake Garawongera – Happy Valley 6.6km

Kl 09 skulle taxiföraren möta upp oss i Happy Valley. En vandring på dryga 6km beräknade vi skulle gå ganska smärtfritt men innan vi var iväg fick vi en påminnelse om hur fantastisk denna ö faktiskt är. Soluppgången över den spegelblanka sjön var mycket vacker. Denna vandring hade verkligen bjudit på allting och varit en enastående upplevelse. Halvvägs till Happy Valley letade vi efter ett vägskäl som inte verkade existera och vi fick en påminnelse om hur tungt det är att gå i djup sand eftersom det slutade med att vi fick gå bilvägen, och tre extra kilometer, till byn. Vi kom fortfarande fram i tid och att sitta i taxin igen kändes mycket bra. Taxiföraren gav oss ännu en skumpig men intressant tur över till Kingfisher Bay på andra sidan ön. Det visade sig även att han släppt av fler vandrare efter oss trots att leden officiellt var stängd. Jag gav dem en snabb tanke och hoppades att även dem lyckats upptäcka alla spindlar i tid. På färjan tillbaka till Hervey Bay tog vi en kall öl för att fira uppdraget slutfört. Det kändes annorlunda att vara tillbaka i civilisationen igen men helt underbart med en dusch och rena kläder. Stolta kan vi nu ta oss an kommande äventyr!

Knölvalskådning i Hervey Bay

En dröm sedan vi anlänt i Australien har varit att se en knölval. Nu påväg söderut längs med östkusten mot vår nya destination 'Fraser Island' närmade vi oss ett av de ställen dessa vackra däggdjur kan beskådas, nämligen från 'Hervey Bay'. Det märktes tydligt att vi nu börjat närma oss mer turistiga områden där man gör allt för att komma åt turisternas plånböcker och stramar åt regler för den vanlige camparen. Enligt turistinformationen fick man inte lov att sova övernatt vid sidan av vägen. Det billigaste alternativet visade sig vara ett vandrarhem där man fick lov att campa på bakgården. Förutom att bli attackerade av arga törnskator fick vi även hjälp att boka en dagstur ute på sundet mellan Hervey Bay och Fraser Island för att förhoppningsvis få se några knölvalar. Det var ju trots allt säsong för knölvalen som här brukar återhämta sig under sin långa färd mellan Antarktis och norra Australien. Tidigt nästa morgon var vi iväg på en lyxig yacht kallad 'the Blue Dolphin' som verkade bäst lämpad eftersom vi inte ville dela samma båt med en stor mängd turister. Knölvalen är känd för sina språng upp över vattenytan och för sin lågfrekventa valsång. Den har en kraftig och tjock kropp och kan bli upp till 15m lång och väga upp till 36ton. Dessa språng var vad vi letade efter eftersom de kan synas från ett mycket långt avstånd. Det tog en stund att segla ut till stället där dem senast beskådats men eftersom det var en härlig yacht kunde vi luta oss tillbaka och njuta av att vara återigen ute på havet.

Under turen fick vi lära oss att knölvalen bara äter på sommarhalvåret och lever på sitt fettlager under hela färden till de varmare vattnen för att fortplanta sig. För att snabbt äta upp sig samarbetar knölvalen och styr bytesdjur, så som krill, upp mot ytan med hjälp av luftbubblor, sedan öppnar de upp sitt stora gap och sväljer ofta tusentals bytesdjur på en gång. Första skådningen av en knölval var helt fantastisk. Att se något så stort elegant simma i det klarblå vattnet var verkligen häftigt. Senare såg vi ett flertal honor med sina kalvar och vissa närmade sig till bara några meter från oss. I horisonten såg vi även ett enormt språng som bildade ett många meter högt plask men det var så långt borta att det skulle ta en hel timma att åka dit. Tydligen är sprången mer förekommande lite tidigare i säsongen så nästa gång kommer vi se till att vi ser de mer lekfulla yngre hanarna. Dagen var verkligen speciell och vi kände oss mycket privilegierade att få se dessa spektakulära varelser.

Jag har nu placerat min blogg i Australien på bloggkartan.se!

Lady Musgrave Island

Fulla av förväntan körde vi tidigt på morgonen till 'Town of 1770'. Detta lilla ställe upptäcktes av 'Captain James Cook' inte helt oväntat år 1770 när han var ute och seglade. Här skulle 'Spirit of 1770' ta oss ut till havs för att vi själva skulle få se och känna på den tydligen orgasmiska ön som ligger strax söder om stenbockens vändkrets. Lady Musgrave Island är en av åtta korallöar i nationalparken 'Capricorna Cays' i stora barriärrevet. Just denna ö har en unik lagunformation som formats genom korallbildning och är mycket välbesökt av inte enbart turister, men även havsfåglar och sköldpaddor. Spirit of 1770 tog oss stadigt ut genom kristallblått hav och efter en och en halv timma hade vi nått vår destination. Det tog mig mindre än en sekund att ändra mig från mycket skeptisk till helt såld. Första skymten av denna perfekta ö räckte för att inse hur helt unikt och makalöst vackert detta var. Båten lade till i lagunen och vi blev transporterade med en mindre båt som hade genomskinlig underdel till ön. Vi passerade bara några centimeter över koraller, havsgurkor, sköldpaddor och mängder av färgglada fiskar. Det var ganska vasst under fötterna att stå på världens vackraste ö, den har nämligen ingen sand bara döda koraller uppspolade från havet. Under rundturen upptäckte vi till vår förvåning att vi absolut inte var ensamma på ön. Den är numera bebodd av 20 000 havsfåglar och det skulle till mycket tur för att inte bli bajsad på. Fåglarna bor i, under, uppe på, bredvid och mittemellan de så kallade 'Pesiman' träden som växer på ön. Tur var att vi skulle snorkla efter den guidade turen. Vi upptäckte även att det fanns ett litet campingställe på ön. Det visade sig att samma folk kommer hit varje år eftersom ön tydligen har en magisk kraft som är otroligt beroendeframkallande. Från båten påväg tillbaka till lagunen upptäckte vi en rengöringsstation för sköldpaddor. Där fanns för tillfället en sömnig sköldpadda som blev rengjord av några hungriga småfiskar.

Denna station har funnits här mycket länge och har därför fått en vulkanliknande form eftersom sköldpaddorna sakta men säkert eroderat korallen som blivit vald som station. Vid det här laget hade vi bara en enda tanke, vi måste snorkla nu! Vattnet var faktiskt lite kallt men vem tänkte på det när det fanns helt fantastisk korall, tusentals fiskar och självklart sköldpaddor att simma med. Detta rev såg helt annorlunda ut än de tidigare reven vi snorklat i med spektakulära lila och rosa koraller, skimrande blå fiskar, grönprickiga havsgurkor och en potatistorsk! Vi skymtade även en stor val i horisonten. Lunchbuffén var allt för god och nästa snorklingspass blev en utmaning. Det blev snabbt dags att vända hemåt och vi hade båda två sörplat i oss lite av den beroendeframkallande magin Lady Musgrave har att erbjuda.

  

Carnavon Gorge till Cania Gorge

Vi passerade 'Roma' innan vi sov övernatt utmed vägkanten. Här halvvägs till vår nya destination, 'Carnavon Gorge National Park', fick vi känna på det första regnet sedan långt innan vi började jobba i Bowen. Klimatet här var verkligen annorlunda än vi blivit vana vid ute i den torra vildmarken, med högre luftfuktighet och grön skog. Åskskuren passerade ganska snabbt och dagen efter var det dags att börja vår första riktiga vandring. Detta var en milstolpe för oss eftersom all campingutrustning var inköpt men ej beprövad. Med alla förberedelser redo, som faktiskt tar längre tid än man tror, var vi iväg på den totalt 21km långa vandringen. Går allt som det ska kommer framtida längre vandringar bli lätt att genomföra.

Carnavon Gorge är ett klippsystem som formats under miljoner år av erosion med hjälp av 'Carnavon Creek' med imponerande vyer, aboriginska målningar och otroligt djurliv med mer än 170 fågelarter. Med tunga ryggsäckar korsade vi bäcken som rinner genom hela klippsystemet 22 gånger och såg även en svart orm av okänd art innan vi anlände till 'Big Bend Campground'. Här satte vi upp tält och lagade mat med ett campingkök. Utrustningen kändes bra. Dricksvatten tog vi direkt fran bäcken. Eftersom detta är ett populärt turistmål var vi inte ensamma, men det gjorde inget eftersom naturen var otroligt fascinerande. Nästkommande dag inleddes med gröt till frukost och på vägen tillbaka passade vi på att gå in i alla sidosystem som alla hade olika överaskningar så som miniekosystem med sällsynta växter, stenformationer och höga klippväggar. Vi rapporterade oss välbehållna tillbaka till nationalparkens ranger, som även visade oss en mycket sällsynt kängruart kallad 'pretty face'. Nöjda och glada kunde vi nu fortsätta mot större utmaningar!

Efter en ganska bra natts sömn på ett viloställe brevid vägen körde vi vidare genom det lilla samhället Rolleston och fortsatte nu på större vägar med mer trafik mot 'Cania Gorge National Park'. Landskap och klimat ändrades återigen, det märktes att vi långsamt kom närmare kusten. Vägen slingrade sig genom djupa eucalyptusskogar där det även fanns kaktusträd vilket var ovanligt. Några skogsbränder hade nyligen härjat området. Dessa eucalyptusskogar är vana vid bränder och står emot det mesta eftersom en vanlig skogsbrand passerar ganska snabbt. Inte överaskande är bränder faktiskt del av dessa träds livscykel. 'Cania Gorge' var mycket mer tillgänglig än Carnavon med asfalterade vägar ända fram till leden som skulle ta oss till 'dripping rock', 'dragon cave', 'the overhang' samt 'bloodwood cave'. De var alla fyra mycket intressant vandring genom sandstensklippor och grottor och vi såg även den största varanen vi någonsin sett! Det märktes dock att området var mycket populärt eftersom det fanns aggresivt tiggande fåglar såsom törnskatan. Dessa var vana vid att bli matade regelbundet av turister, vilket är förbjudet, och vi blev attackerade när vi åt lunch. Toaletterna kryllade även med bin, så vi beslöt att snabbt förflytta oss.

Nästa destination var kusten eftersom vi med förtjusning bokat en dagstrip till 'Lady Musgrave Island'. Denna lilla ö mitt ute på barriärrevet skulle, enligt den vanligtvis mindre användbara guideboken 'Lonely Planet', vara ”orgasmisk” och kunde ”lätt inspirera besökare till hedonistiskt beteende”. Detta fick bara inte missas! För att hinna i tid tog vi en genväg över 'Great Dividing Range' genom 'Kalpauer State Forest' som var minst sagt intressant körning på grusvägar bland bergstoppar. En dos sömn intogs vid sidan av 'Bruce Highway' på en så kallad 'Driver Reviver', där trötta bilister kan återhämta sig. Nu var det äntligen dags för öarnas ö!

Bilby's och ljusår från omvärlden

Inte konstigt att vi var trotta nar vi narmade oss 'Cunnamulla' och 'Charleville', vi hade vid det har laget kort mer an 300 mil sedan vi lamnat kusten. Inte nog med att det borjade bli trottsamt att kora, sedan vi hamnat pa 'Matilda Highway' halsade numera inga bilister med den obligatoriska 'Outback-halsningen' – ett pekfinger. Val framme i Charleville, efter att ha sett manga emuer langs vagen, kunde vi pusta ut en liten stund. Sedan var det dags att besoka Charlevilles 'Bilby Centre'. Detta kom till for nagra ar sedan nar en medelaldersman fick for sig att radda den utrotningshotade Bilbyn. En Bilby kan beskrivas bast som en blandning mellan en minikangru och en kanin med gigantiska nastan genomskinliga oron som ar aktiv pa natten. De ligger langt ned i naringskedjan och blev nastan helt utrotade av introducerade rovdjur sa som raven och vildsvinet. Men nu har antligen nagot gjorts at saken och i och med detta fick vi aran att se nagra av dem. Spannande!

Kvallen var dock inte slut har, i Charleville finns namligen ett sa kallat 'Cosmos Centre'. Eftersom detta samhalle ligger mitt ute i ingenstans ar det nastan perfekt forhallanden for att se langt ut i rymden. For en summa pengar kunde man fa en guidad tur av natthimlen med starka teleskop, vilket sjalvklart var ett maste eftersom vi har befinner oss pa sodra halvklotet. Stjarnhimlen har ser lite annorlunda ut an hemma i Sverige och vi fick bland annat se 'Tarantula Nebula' som ar ett enormt gasmoln dar stjarnor fods 169 000 ljusar fran jorden, som vi inte kan se fran norra halvklotet. Vi tog ocksa en narmare titt pa Jupiter och nagra av dess manar, och en dubbelstjarna med en orangerod och en bla stjarna. Vi fick aven titta pa nagra meteoriter som landat pa jorden och fick lara oss att vart solsystem nu bestar av 8 planeter och 5 dvargplaneter.

Resten av tiden i Charleville spenderades i 'Bailey Bar Caravan Park' for att ladda om batterierna och hinna ikapp med diverse skriverier samt underhall av campervan. Harifran kunde vi nu aka mot efterlangtade 'Carnavon Gorge' som damed blev slutet av underbara 'Queensland Outback'.

Yowah – full av rikedom eller tomma nötter?

Opalruschen har i Yowah pagatt sedan mer an hundra ar och bestar idag mestadels av sasongsarbetande gruvgravare. Gruvorna ar fyllda med liv och surr aret runt men under sommaren da det kan bli upp till 50 grader byts gruvarbetare ut mot skuggsokande kangrus. Vi hittade efter en stund byns 'minimart' dar man kan handla diverse mat och kopa en licens som maste inforskaffas innan man borjar leta efter opaler. Damen som agde stallet visade sig ha levt har nastan hela hennes liv och har fick vi forklarat mer i detalj vad det var vi letade efter, vad en opal ar for nagot och hur de kan hittas. En opal bildas i stora drag genom att det skett nagon form av vulkanisk aktivitet nara sand eller sandsten med en naraliggande back eller vattendrag for manga miljoner ar sedan. Sandsten med olika mangder vatten har sedan fangats i en bubbla av jarnmalm som sedan under miljoner ar av extrem varme och hogt tryck bildat opal i olika farger. Dessa jarnmalmsbubblor kallas for notter. Notterna som kan hittas i Yowahs sandsten kallas for 'Yowah-notter' och ar mer varda an andra notter. Dessa kan finnas nastan varsomhelst i Yowahs sandsten. Problemet ar att nastan alla notter ar tomma eftersom det inte har funnits vatten nar noten bildats. Med nyare teknologi har man lyckats lista ut var vattenhalten kan ha varit hogre miljoner ar sedan men det anda sattet att fa reda pa om noten innehaller opal ar fortfarande att knacka den i tva halvor och med lite tur, eller rattare sagt 1 pa 25000 notter, har man funnit vackert skimrande opal.

Sa var det dags for oss att ga pa notjakt. Vi insag ganska snart att detta kommer ta mycket lang tid och beslot oss for att ta 'Kallidascope' till hjalp. Denna lilla guidade tur gjordes av byns veterinar som sedan 5 ar hyrt in sig pa en gammal opalgruva. Han och hans fru har bedrivit sammanlagt 6 dagars gruvarbete sedan de flyttat in. Markligt eftersom granngruvan kammar hem stora summor pengar pa riktigt fina notter med kopare fran framforallt Tyskland och Indien. Anledningen var tydligen att forhindra spekulanter att driva upp opalpriserna for mycket. Har fick vi iallafall en tur genom hans gruva som forutom notter var full med fladdermoss som med sin radarprecision flog ratt in i ansiktet pa mig och urinerade pa Laura. Kallidascope forsag oss med vad som skulle motsvara 3 dagars letande av notter i deras gruva och all utrustning som behovs for att knacka opalernas gomstallen – dvs en tradgardslang och en hacka. Notterna spreds ut pa ett bord, sedan skoljda med vatten for att forsoka utskilja vilka notter som kunde vara intressanta, och till sist knackta. Vi hade tyvarr inte 25000 notter att knacka och fann darmed i stort sett endast tomma notter. Efter nagra timmar med mycket talamod hade vi funnit nagra vackra stenar som faktiskt inneholl sma mangder opal. Mycket nojda var nu nasta steg att fa vara stenar skurna och slipade till en fin form. Som tur var har ungefar halften av Yowahs befolkning sin egen stenslip och det var darfor inga storre problem att hitta en lamplig tillskarare. Detta visade sig bli en mycket entusiastisk man som gjorde ett fantastiskt jobb. Han hanvisade oss sedan vidare till nasta by for att borra hal i stenarna i syfte att tillverka ett smycke.

Stolta over vara egna helt unika stenar akte vi till 'Eulo', ett samhalle med en kackerlackstaty, 50 manniskor och 1500 odlor. Har halls varje ar ett sa kallat 'lizard race' dar 1500 odlor tavlar om pokalen. Men anledningen till att vi kom dit var det storsta namnen i byn, Gary. Denna man agde nagra opalaffarer i omradet men spenderar nu hela sin tid i sin bakgard som storsta 'opal dealer' i regionen. Efter att fragat runt efter Gary fann vi honom mitt uppe i en 'deal'. Diskussionen var angaende om en not var vard $12000 eller inte. Bakgarden sag nastan ut som en soptipp med hundar och hundben och stora hogar av opaler overallt. Vi blev placerade i ko men kunde under tiden smaprata lite med nagra gruvarbetare som salde sina opaler till Gary. Det kandes nastan lite komiskt nar vi visade upp vad vi hittat, men vi blev behandlade som likvardar och fick svar pa manga nyfikna fragor. Tillslut blev det var tur och halen blev snyggt borrade med laserborr. Kostnad, $1 per hal. Fulla av var egna rikedom men utan att se kackerlackstatyn akte vi vidare fran landet med tomma notter.

Ur bottennappet

Fran Windorah fortsatte vi nu sydost mot ett litet stalle som heter Quilpie. Vagen var full av roadkills men vi sag aven ett livs levande vildsvin rufsa omkring vid vagkanten och vi var sekunder fran att kora over en 1.5m lang sa kallad 'yellow spotted lace-monitor' som ar en gigantisk varan. Quilpie hade en mycket bra turistinformation och har blev vi genom ett museum introducerade till omradets opaler. Innan vi fortsatte var tur overtygande om att vi skulle hitta en vardefull opal provade jag min lycka att fiska i 'Balloo River' som flyter strax utanfor byn. Ett totalt bottennapp. Vi campade vid 'Lake Houdraman' som ater igen var gratis, varfor betala en dyr camping nar vi endast behover ett stalle att parkera? Solnedgangen var vacker men natten mycket kall. Vi gjorde upp en eld strax intill vattnet.

 

Vi blev rekommenderade att besoka 'Baldy Top' pavagen mot vart nya uppdrag – att hitta opaler. Utsikten fran denna 'jump up' var riktigt fin och omradet visade sig senare bli sista delen i Queenslands magnifika 'Channel Country'. Harifran akte vi soderut. Vi passerade genom 'Toompine' som med sina tva invanare kallades 'the pub with no town' och hamnade tillslut i 'Yowah' – en till synes fattig nara pa slumliknande by med mycket kreativa byggnader.

Torra slätter och forntida floder

Channel Country. Ett platt stravt landskap som formats under miljoner ar av erosion. Sma kanaler hart skurna ur roda berg- och sandslatter. Storre delen av aret ar torkan nastan olidlig. Belaget bredvid en av Australiens storsta oknar ar det nara pa ofattbart hur trad fortfarande ar grona och djurlivet frodas. Nar vattnet val kommer svammas enormt stora ytor over med manga meter. Inte konstigt att endast 500 manniskor bor i hela omradet. Forsta stoppet blev i 'Stonehenge', en mysig liten by i ren 'Outback style'. Har intogs en kall ol medan vi insag att detta nog skulle bli en av hojdpunkterna av hela resan. Efter en kort pratstund med hotelagaren i byn begav vi oss mot 'John Egan Discovery Drive', en nyligen tillkommen tur var van borde klara av trots rekommendationer av 4WD. Den visade sig vara riktigt tuff, men vyerna var belonande. Harifran fortsatte vi soderut till stallet dar vi skulle sova overnatt, 'Swanvale Jump Up'. Detta skulle tydligen vara stallet for att se de omtalade solnedgangarna i Queenslands Outback. Mycket riktigt bjods det pa en helt spektakular solnedgang, jag har aldrig sett nagot liknande i mitt liv. Kvallen rundades av framfor en eld under fullmanen. Vi var helt ensamma harute.

Welford National Park
Nasta dag svangde vi forst forbi 'Jundah' dar vi fyllde upp vatten och duschade innan vi akte till 'Welford National Park'. Nu annu avlagsnare an tidigare och inte en sjal sa langt horisonten nadde, vilket ar otroligt langt. Aker man hit ut maste man vara helt sjalvstandig eftersom det inte ens finns dricksvatten. Det enda vi visste om denna vildmark var att det fanns ett par 4WD-turer man kunde gora, och att dar skulle finnas sanddynor. Vi mottes av ett torrt totalt platt landskap som troligen bildats genom oversvamningar innan vi nadde omradet dar vi skulle campa, 'Little Boomerang Campground'. Vi spanade in ett helt fantastiskt stalle precis bredvid en flod dar nagra pelikaner verkade trivas, innan vi korde ivag mot forsta turen. 'Desert Circuit Drive' var, som det hors pa namnet, ett okenliknande landskap. Efter intressant korning nadde vi nagra roda sanddynor med vita sa kallade 'ghost gums', en typ av eucalyptustrad. Detta ar utkanten av det som vidare vasterut bildar 'Simpson Desert'. Jag saknar nastan ord for hur haftigt detta var. Da och da hoppade nagra kangrus forbi. Pa nagra stallen sag vi ormspar i sanden, kanske tillhorde dessa den fruktade 'Western Taipan' – ormen med det mest dodliga giftet i hela varlden. Ovanfor oss bredde viggstjartsornar ut sin fulla vingspann. Det borjade bli eftermiddag. Vi njot ordentligt.

Efter annu en magnifik solnedgang med hoppande kangrus i horisonten och en fin eld strax intill floden bjods det pa en vacker manuppgang och senare soluppgang innan vi tog nasta tur. 'Mulga Drive' gick genom omraden med sandslatter och rod jord vilket 'mulgatraden' trivs bra i. Mulgatradens rotter fungerar ungefar som ett upp och nedvant paraply, och kan pa sa satt fanga sa mycket vatten som mojligt. Pa stallen sag vi virvelvindar lyfta rod sand flera hundra meter upp i luften och eftersom det var morgon fanns dar horder av kangrus, de roda kangruna ar lika stora som en fullvuxen man. Pa andra stallen sag vi mangder av 'galahs', som ar en gra- och rosafargad papegoja. Varmereflektioner i horisonten gav en skum kansla att vi skulle mota varldens ande. Denna nationalpark var verkligen enastaende.

 

Nasta natt spenderades i 'Windorah' som var en ljuvlig liten by som imponerande nog hade stora solceller tillverkade som paraboler som forsorjde hela byn med elektricitet under dagtid. Pa natten anvands dieselgeneratorer. Solnedgangen denna afton spenderades nagra kilometer utanfor Windorah pa nagra roda sanddynor med ett glas vin. Dynorna lyste intensivt rott. Pa 'Western Star Hotel' at vi rumpstek som var de storsta jag nagonsin atit. De var tvungna att vikas dubbelt for att fa plats pa tallriken! Detta 'flodslatternas rike' var helt fantastiskt.