Jobb i Shepparton

Bara en och en halv vecka efter att ha lämnat Hillston anlände vi i Shepparton, Victoria. Våra vänner från Bowen hade redan jobbat för SPC Ardmona i nästan två veckor. Campingen de bodde på delades av Sheppartons bottenskrap och hade en fasanfull atmosfär. Vid ankomst blev vi nekade inträde eftersom vi var utlänningar, men när det senare kom fram att våra vänner bodde här var vi ytterst välkomna. Dagen var varm och luftfuktigheten hög. Våra vänner hade blivit placerade på en solig plats bredvid några alkolister som spelade hög musik hela dagen lång. Hur kunde våra vänner bo här!? Det fanns en möjlig förklaring. Campingen är ytterst billig och ligger endast 5min gångväg från fabriken. Det var nu tänkt att Laura och jag skulle gå på introduktionsdag som första steg för att få jobb på SPC Ardmona. 'Shepparton Preserving Company Ardmona' konserverar frukt och lockar sina arbetare med hög timpenning, speciellt under helgarbete. Tankarna surrade i huvudet. Vi kom fram till att vi knappt hade något att förlora genom att infinna oss på den planerade introduktionsdagen eftersom vi inte var garanterade jobb och det skulle dessutom ta en tid innan vi eventuellt hade turen att få jobbet. Efter 4h kunde vi äntligen lämna Shepparton. Introduktionsdagen bestod mest av säkerhetsrutiner och ett litet test för att säkerställa att man kan läsa och skriva.

Mot Melbourne...
I hopp om att inte få jobbet flydde vi nu till Melbourne. Vi bokade in på en irländsk pub några nätter och kalasade till vi nästan glömt vad vi hette. Melbourne hade en fantastisk atmosfär. Detta var vårt nya favoritställe trots att städer inte intresserar oss särskilt mycket. Vi hade faktiskt så kul att vi beslöt oss för att stanna en extra dag. Vi mötte även upp med Karin, en svensk tjej vi bodde med i Queenstown på Nya Zeeland och träffade roliga människor. Mycket god men onyttig mat konsumerades och vi njöt ordentligt. Vi hade turen att tajma in vårt besök i Melbourne med 'St Kilda Festival' som visade sig vara mycket populärt. Här såg vi också filmen 'Avatar' i 3D. Vi hade över internet även köpt en ny kamera som vi fått skickad till Shepparton. När vi fick höra att den kommit fram blev vi såklart nyfikna och beslöt oss för att åka tillbaka till våra vänner. Påvägen kom samtalet. Laura hade nu blivit erbjuden att genomföra en betald träningsdag vilket senare kommer garantera jobb. Typiskt tänkte vi men insåg att det kanske var dumt att tacka nej till ett jobb trots att vi låg ganska bra till ekonomiskt. Självklart är det bara lönsamt för oss sålänge vi båda har jobb och vi lyckades ordna en plats åt mig också tack vare Laura's trevliga attityd.

 

Det började ok...
Genom att flytta in med våra vänner kunde vi använda deras kylskåp samtidigt som vi förstärkte det redan befintliga campet med en bra presenning som gav härlig skugga. Vi var redo att jobba. Första dagen hämtade vi ut den utrustning som är obligatorisk, dvs skor med stålhätta, illgula t-shirtar och hörselskydd. Jag kände mig som Kalle när han klev in i Chokladfabriken till en början. Konserver flög runt överallt, där fanns bubblande persikobad, maskiner med tät ånga stigandes till taket, druvor, päron och alla möjliga frukter åkte runt på band. Folk med samma illgula t-shirt som mig stod överallt och fabriken verkade ändlös. Vissa delar doftade ljuvligt medan andra hade en skum doft av persika. Jag hamnade på 'Line A' som mestadels producerade 1kg plastburkar med persikor, päron och plommon. De första dagarna susade förbi i en svindlande fart eftersom allting var nytt. Tillslut fick jag titeln 'Retort Operator Assistant' då jag hamnade vid ångugnarna som konserverar frukten. Min uppgift var att ladda ugnarna manuellt med nästan 400kg tunga vagnar med frukt, sedan bevaka temperaturer och till sist skjuta vagnarna ned till nästa station där burkarna sattes på pall. Laura hamnade på 'Cocktail' där hon hade som uppgift att ta ur eller lägga till frukt i konservburkar med fel vikt. Fabriken går nästan 24h om dygnet och Laura och jag valde det sena skiftet eftersom man får lite bättre betalt. Dagen började 1530. Efter en timma var det toarast och efter det så kallad 'smoko'. Sedan en lunchrast, därefter toarast, smoko, toarast igen. Ja, faktiskt verkade alla skift vara uppbyggda kring raster. Kl 24 var det dags att klocka ut tillsammans med hundratals andra medarbetare. Arbetstempot var lugnt och allting gick till en början ganska bra. Att jobba sent fungerade ok men nackdelen var att dygnsrytmen blev rubbad och vi började känna oss trötta mest hela tiden. Vi åt gröt till frukost på förmiddagen, sedan middag mitt på dagen, lunch på kvällen och kvällsmål kl 01 på natten. Vi visste tidigt att vi inte skulle stanna här en längre tid.

Men livet blev värre...
Det som lockade oss till SPC Ardmona var att helgarbete gav dubbelt betalt och trenden de senaste 20 åren hade varit helgarbete i princip varje vecka. Dock märkte vi tidigt att vi tajmat in ett dåligt år eftersom det inte bara var färre ordrar, utan färre frukt och dessutom blev hela företaget nyligen omorganiserat för att spara pengar. Vi började tidigt vantrivas på campingen. Att gå upp på morgonen började bli en börda. Alkolisterna förde inte bara mycket liv och väsen utan agerade även hotfullt mot utlänningar. Vi trivdes mycket bättre på jobbet än i vårt hem. Tyvärr förvandlade även en incident på jobbet vår arbetsplats till rena hålan. Det började se ljusare ut när en av alkolisterna plötsligt beslöt sig för att cykla runt Australien och campingen kändes temporärt bättre. Rasismen i Shepparton var tyvärr ett faktum, men vi hade det dock inte värst eftersom det även på campingen bodde ett större antal fransoser som hela tiden fick ta den hårdaste smällen. Vi blev även direkt utsatta för rasism då vaktmästaren på campingen körde över mina flip-flops med gräsklipparen, och inte nog med det försökte han även klippa sönder vårt camp med trimmern. Det var verkligen något fel med Shepparton. Desperata försökte Laura och jag hitta alternativa campingar men det var antingen för långt från jobbet eller för dyrt. Vi satte upp ett mål för hur mycket pengar vi behövde spara ihop för att aldrig mer jobba i Australien. Nu var det bara att hålla ut, eller?

Och värre...
När vi trodde det inte kunde bli mycket värre blev vi dessutom påväg till affären påkörda bakifrån av en ung man som inte såg sig för. Chockade men helt utan personliga skador försökte vi reda ut vad som hänt. Varken Laura eller jag har varit i en bilolycka tidigare och visste därför inte vad som bör göras. Vi fick killens telefonnummer och skrev även ned hans registreringsskylt. Detta borde väl vara nog? Inte i Australien. Lyckligtvis fick vi hjälp av det otroligt snälla paret Carol och Peter från Bowen som också jobbar i Shepparton, och vi var sedan Bowen även helförsäkrade. Samma dag blev vårt camp uppgrävt av grävmaskiner som skulle lägga nya rör. Vi hade ingenstans att ta vägen! Med alla fakta och detaljer i hand kunde vi åtminstone försöka boka in vår nu aningen buckliga van till en mekaniker. Mekanikerna i Shepparton verkade dock vara mycket upptagna med andra kunder och det tog allt för lång tid att få en tid. Reparation fick skjutas till framtiden.

Men bättre tider kom...
Ljuset kom efter bara sex jobbade veckor på SPC Ardmona. Laura blev av med sitt jobb eftersom andra så kallade viktigare personer, som annars hade fått gå utan jobb, behövde hennes position. Man ljög dock framför Laura och sa att säsongen började ta slut och att hennes jobb inte skulle finnas kvar. Jag avgick dagen efter. När snålheten på fabriken började ta över behandlades backpackers sämst av alla och regler verkade få undantag. Vi kunde med glädje äntligen lämna Shepparton.

Jobb i Hillston

Potatis, damm och flugor är bara förnamnet. Vi var nu mitt ute i vildmarken som australiensarna kallar 'the Outback', i hjärtat av New South Wales. Här är dagen som varmast mellan kl 17-18 efter att solen stekt den torra röda jorden i nästan 12h. Temperaturer på mer än 40 grader är vanligt och därför börjar man gräva upp potatisarna kl 03 på morgonen.

Vår husvagn låg strax intill traktorgaraget och det var därför vanligt att vi vaknade mitt i natten av stora högljudda traktorer. Det var vår tur att gå upp vid soluppgången kl 06 och jobbet började vanligtvis kl 07. Dagen började med havregrynsgröt och kanske en dusch i det nu hyffsat rena toalettblocket. Shorts och t-shirt och en illgul väst bars för att synas i fabriken där truckarna kör omkring. Efter att ha skakat ur våra skor ordenligt från dels damm men framförallt från eventuella insekter kunde vi gå den en minut långa promenaden till fabriken. Här mötte vi resten av de totalt ca 30 anställda innan vi klockade in. Laura hamnade på sorteringsbordet medan jag själv blev en så kallad 'bin tipper'.

Min uppgift var att med hjälp av hydralik tippa de 8 ton tunga containrarna fulla med potatis till det löpande bandet vilket var en ganska enkel uppgift förutom när luckan där potatisarna föll ut fastnade. En stor truck transporterade containrarna från de inkommande traktorerna till mig och sedan tog jag över. Då jag hade tid över sopade jag golvet rent från potatis, jord och damm – vilket visade sig vara en evighetsuppgift! De första dagarna var ganska korta men vi blev iallafall vana vid våra nya uppgifter. Mängden damm och flugor var ibland kopiös och vi undrade många gånger om det faktiskt var tillåtet att jobba under så dåliga förhållanden. Vi blev åtminstone erbjudna en dammmask av variant enkel som ibland hjälpte. Hursomhelst vande vi oss mer och mer vid hettan, flugorna och dammet och vi hade ju trots allt en husvagn med luftkonditionering.

Fabriken hade ett litet kontor och ett kök där vi drack kaffe och minglade på rasterna. Många av våra arbetskamrater var koreaner men otroligt nog var vi 13 olika nationaliteter bland de 30 anställda. Hillston Farms ägs av en italienare som spenderade de första dagarna med oss för att se till att allt var i sin ordning. Sedan var det upp till hans 70-åriga bror, Mario, och Mark som är manager att styra. Mario är såklart pensionerad men har valt att stanna ute på Forestvale under potatissäsongen som en paus från hans fru. De anställda är uppdelade i två grupper, fabrik och paddock. Paddock-folket levde i en helt annan värld med helt andra regler, de flesta var traktorförare.

Efter någon vecka hade kök och toaletter inte blivit städade en enda gång. Den gamla städaren hade tydligen inte dykt upp och här tog Laura och jag tillfället till akt och erbjöd oss att städa mot betalning. Det tog mindre än en halv dag för ett dammtäcke att lägga sig över köket och det var därför rimligt för oss att städa varje dag. Detta gav oss åtminstone en extra timmes jobb. Många bäckar små... Det dröjde inte länge förrän vi blev ombedda fler uppgifter och helt plötsligt var vi inte bara fabrikspersonal utan även 'farm hand'. Mario hjälpte oss genom att försöka hitta på nya uppgifter som behövde göras och tillslut jobbade vi nästan lika mycket i fabriken som med andra uppgifter. Tur var kanske det eftersom potatissäsongen visade sig vara sämre än vanligt men med Marios hjälp skrapade vi ihop timmar som gav resultat. Jag försökte till och med få in en fot som traktorförare, som verkade vara rena guldgruvan, eftersom jag i stort sett kan köra en traktor. Här ute bryr man sig mindre om regler och mer om vad man faktiskt kan göra. Tyvärr får inte alla en chans men det gäller att ta för sig när man kan.

På lediga dagar passade vi på att handla färskvaror och se oss omkring. Vi åkte bland annat ut till 'Willandra National Park' som är en gammal fårfarm. Här lärde vi oss mer om hur fårklipparna levde och hur livet bland torka, flugor och dammstormar var. Det var skrämmande likt hur vi faktiskt bodde ute på Forestvale! När Willandra var som störst kunde merinofåren breda ut sig på de 1,760 km2 som Willandra byggt upp. Intressant var att se att man faktiskt byggt ett speciellt hus för deras bästa merinohanar som också tog hem priser en gång i tiden. De platta landskapen i Australiens Outback ger en riktig wow-känsla och man inser ganska snabbt hur liten man är. Andra lediga dagar försökte vi bege oss längre in till 'Mungo National Park' men eftersom vi låtit bilen stå alltför länge hade solen och dammet sugit musten ur batteriet.

På kvällarna lagade vi mat och en kall öl efter jobbet fick en helt annan mening. Vatten fanns det otroligt nog gott om eftersom vi härute befann oss uppe på 'Great Artesian Basin' – världens största grundvattensbassäng. Man använde stora pumpar för att transportera vattnet från de djupa brunnarna. Det fanns aldrig kallvatten men det smakade gott och ingen verkade särskilt bekymrad över att man använder Australiens enorma resurser kanske lite för mycket... Här ute använder man stora bevattningssystem för att hålla potatisarna vid liv och ge jorden rätt konsistens vid uppgrävning. Mentaliteten här ute är bra mycket annorlunda än den vi är vana vid hemma i Sverige. Vatten är ett stort problem i många delar av Australien och likaså är ozonlagret. Trots detta finns ingen återvinning överhuvudtaget och allt skräp bränns på plats eller begravs. Detta fick vi bistert bli vittne av genom vårt andra jobb som 'farm hand'. En av våra nya uppgifter var att varje vecka ta allt hushållsskräp till farmens tipp. Vi fick låna en jeep för att genomföra detta eftersom tippen låg dryga 1.5km ut genom lerfält. Här dumpades allt från kylskåp till vinflaskor och när det grävda hålet var fyllt täppte man igen det.

Livet i husvagnen på Forestvale var självklart inte bara en plåga i värmen. Vi blev många gånger belönade med mäktiga solnedgångar över de odlade fälten och trots att det är varmt och torrt stortrivs djurlivet. Farmens lokalbefolkning bestod av de grå-rosa papegojorna 'Galahs', kängrur, emuer, spindlar och ormar. Spindlarna, av typerna 'Red Back' och 'Australian House Spider' verkade trivas bäst i eller nära husvagnen och ormarna, av typen 'Eastern Brown Snake', i toalettblocket. Vi såg även en 'Shingleback' som är en söt liten ödla, med sin svans liknande sitt eget huvud, hänga vid tvättmaskinen. Vi lärde oss med tiden att leva med våra nya bästa kompisar, flugorna. Så länge de avstod från att flyga in i munnen eller i ögonen var det ok och de stora svarta myrorna verkade avstå från att krypa in i våra skor. Kanske var det den hemska lukten från ruttna potatisar som fick myrorna på andra tankar. Att leva med extremt giftiga djur låter kanske farligt, men med lite sunt förnuft var det faktiskt inga problem.

Det hade nu gått en tid och julen började närma sig. Detta märktes såklart inte överhuvudtaget eftersom det snarare blev varmare än kallare. Julstämningen var nästintill obefintlig men Laura och jag hade åtminstone fått tag på några julpynt och vi hade en hel del mat planerad. I 40 graders värme och sol åkte vi till affären i Hillston för att handla. Där fanns julpynt och tomtemössor och den berömda sången 'Let it snow' spelades i högtalarna. Detta kändes helt bisarrt och vi lämnade affären med ett buttert humör, allting kändes fel! Dagen blev bättre när jag efter en timmes vispande lyckades göra en fin äggost. Julfesten hade redan börjat på Forestvale. Mark, managern, hade utan förvarning bjudit in alla anställda till sin egna lilla fest med gratis öl. Detta var såklart välkommet och till en början hyffsat sofistikerat. Efter en stund beslöt vi oss dock för att återgå till julmaten och paketöppnande. Till middag blev det spaghetti och köttfärssås och vi hade även sill på bordet!

Några vänner från Marks fest var även inbjudna till vår egna lilla fest i det delade huset men under de två timmarna vi varit borta hade mycket hänt. Alla var såklart mycket berusade när de kom instormandes i huset. Några killar beslöt sig för att spela fotboll och en arm krossade inte helt oväntat en stor glasruta. Killen blödde ganska kraftigt och hans kompis körde ned honom till fabriken för att hitta ett förstahjälpen-kit. Till deras förvåning hittade de en naken karl sovandes på kontoret. Detta var en av traktorförarna. Mark blev ombedd att ta vara på honom. Killen med armen klarade sig fint med några plåster. Traktorföraren blev stoppad i säng men hade sedan vaknat upp, lyckats dra ur sladden till en frys full av kött, satt sig på en truck och kört rakt in i en av potatismaskinerna. Allt detta upptäcktes dock inte förrän vi började jobba igen några dagar efter jul då en av maskinerna plötsligt var trasig och det hade börjat lukta illa från frysen. Vädret hade nu även förändrats drastiskt från 40 grader och sol till först röd dammstorm och sedan skyfall! Eftersom huset är fallfärdigt regnade det såklart in och tillslut gick elen. Den tänkta festen i huset slutade ganska abrupt med att Mark kom instormandes med sina två vakthundar i ett bittert humör. På juldagen blev vi inbjudna till det Nya Zeeländska paret för en liten julmiddag, detta var trevligare än händelserika julafton. I mellandagarna bakades det köttbullar och Nyår, regn igen, firades med en god middag i huset. Fyrverkerier var inte tillåtna på grund av brandfaran.

Potatissäsongen började nu lida mot sitt slut. Redan i början av Januari började ordrarna bli färre och endast sex veckor lång var denna säsong den kortaste de någonsin haft. Typiskt tänkte vi men Laura och jag hade en stor fördel, Mario. Med hans hjälp kunde vi stanna nästan en hel månad längre. Det fanns en hel del jobb med gamla potatisar som skulle förberedas för plantering. Vi blev nu trädgårdsmästare, snickare och truckförare. Vi blev riktigt bortskämda av Mario och han lät oss göra alla de roliga uppgifter en 'farm hand' kan tänkas göra. Tiden på Forestvale kom snart till sitt slut och vi var mycket sugna på att återigen börja vår upptäcktsfärd genom Australien. Vi lärde oss inte bara en hel del om livet på en farm utan fick en upplevelse som kommer räcka hela livet!

Mot jobb och potatisodlingar

Det var nu bara dagar kvar innan vi skulle rapportera oss färdiga för arbete i Hillston. Detta jobb fick vi som nämnt tidigare genom det Nya Zeeländska paret som vi träffade uppe i Bowen. Vi hade nu varit i kontakt med Bec som är sekreterare på Hillston Farms och med turen på vår sida ordnade hon så vi kunde bo ute på farmen. Temperaturen ökade kraftigt bara några mil efter att ha lämnat Kosciuszko. Vi var helt plötsligt på andra sidan av Great Dividing Range. Stora slätter började breda ut sig och torkan var igen ett faktum. Vi stannade för lunch vid en rastplats. När vi öppnade dörrarna möttes vi av ett hav av flugor i en värme vi knappt har stött på tidigare. Det var nära på omöjligt att laga lunch, flugorna var överallt! Vi tvingades äta inne i bilen med stängda rutor i solen. Det kändes som det inte fanns någonstans att ta vägen och svetten började rinna kraftigt. Detta visade senare bara skulle bli en början.

Vidare mot Griffith. Hit flyttade många italienare för ca hundra år sedan och tydligen ska staden länge ha varit kontrollerad av den italienska maffian. Många italienare blev tidigt förmögna genom att odla vindruvor och olika citrusfrukter i området. Stället är populärt bland backpackers eftersom man på vissa delar av året behöver stora mängder fruktplockare. Vi möttes av skumt väder som plötsligt förvandlades till skyfall och åska. Vi hade tänkt sova övernatt på en gratiscamping vid Lake Wyangon några kilometer utanför Griffith men ovädret stoppade oss eftersom hela campingen hade blivit en flod. Blixten slog ned skrämmande nära. Vi sov längs med vägen istället. Nästa dag kunde vi fortsätta de sista 110km till Hillston.

Vem trodde att efter en lång tur mitt ut i ingenstans där träden växer glesare och jorden blivit rödare att man skulle träffa på några ansikten man känner igen? Precis vid ankomst i den lilla byn Hillston hörde vi någon ropa, Marcus!! Såklart mycket förvånade stannade vi till och mycket riktigt hade vi hört rätt, där stod det Nya Zeeländska paret som ordnat jobbet åt oss. Det blev en snabb pratstund och vi fick även förklarat hur man hittar farmen, 17km utanför Hillston. Eftersom allting i princip ser likadant ut kan det vara svårt med kännetecken men vi skulle hålla utsikt efter en kraftledning och sedan en svart brevlåda. Nu var vi nära tiden som skulle bli en av våra bästa upplevelser i Australien.

Välkommen till Forestvale
Bec tog välkomnande emot oss vid parkeringen och vi ordnade mycket hastigt allt pappersarbete. Inga om och men, vi var nu anställda av Hillston Farms. Med varsitt klock-kort i handen skulle vi nu ge Bec skjuts upp till området där vi skulle bo, bredvid managerns hus. Vi konstaterade att allt verkade mycket smutsigt, även inomhus. Halvvägs upp de 100m till vårt nya boende mötte vi en av traktorförarna som visade sig vara killen som tidigare bott i husvagnen det var tänkt att vi skulle flytta in i. Tydligen hade han inte helt flyttat ut sina grejer ännu trots att han officiellt flyttade ut ur husvagnen två månader tidigare. 'Staff quarters' bestod av ett nästintill förfallet hus med tillhörande toalett, dusch och tvättmaskin. Bredvid stod tre husvagnar i skick med husets. Vi blev ombedda att inte gå in i husvagnen förrän den blivit ordentligt urstädad och tydligen var Bec chockad och besviken att ingen hade städat på så länge. Vad som hade för oss blivit beskrivet som 'a little rough n tough' visade sig vara nästintill en soptipp! Vi stod undrandes och tittade på medan Bec fördjäves försökte städa undan det värsta kring huset, toalett och dusch med blekmedel och klorin. Hon ursäktade sig att vi såg stället i sådant skick men mutade med att betala oss för att städa. Vi tyckte det verkade rimligt, vi var ju här för att tjäna pengar. Under tiden blev vårt nya hem städat av traktorföraren. En liten känsla av oro kom över oss när vi såg kylen åka ut och lövblåsaren användas istället för dammsugare. Ganska paffa blev vi senare under eftermiddagen insläppta i vårt nya hem som såg totalt vidrigt ut. Tjocka lager av damm, gamla fimpar, säng utan madrass, julgransbelysningar, hår, fett, flugor, spindlar och spindelväv. Under de nästkommande två dagarna sov vi på rastplatsen utanför Hillston med många tankar i huvudet om alternativa jobb. Vi fick betalt för städningen och sakta men säkert förvandlade vi ett ruckel till ett mysigt hem. Vi hade nu tak över huvudet, säng som man kan sitta upp i utan att slå i huvudet i taket, kylskåp, luftkonditionering, ljus när det blir mörkt, elektricitet, vatten, tv, spis, soffa, toalett och dusch – vi hade nu ett hem, faktiskt ren lyx om man jämför med vår campervan.

Det visade sig att det redan bodde två tyska killar här, en i den intillliggande husvagnen och den andra i huset. De hade redan bott här en vecka när vi anlände och vi kunde inte förstå hur de hade överlevt i all skit utan att ha städat. Vår säng saknade några spjälar och madrass men vi lyckades få traktorföraren att ge oss några plankor som ordnade till det hela och en madrass dök magiskt upp från ingenstans. Lutningen på husvagnen var helt sned efter att ha grävt ned sig i den röda jorden under några regnoväder. Detta fick vi även hjälp med men det visade sig att husvagnen vant sig vid den sneda lutningen så dörren gick inte att öppna efter att ha rättat till det hela. Det fick duga som det var. Efter några dagar kom Mark, managern, och presenterade sig. Han visade sig vara ganska blyg och fåordad och dessutom svag vilket var till vår fördel när vi förhandlade hyran. $30 per vecka var allt vi betalade. Detta var en jättebesparning för oss och vi hade dessutom bara 100m till jobbet. Första veckan var gratis som delbetalning för städningen.

Efter första dagen på jobbet, som var en introdag, såg vi till att ladda upp matförrådet genom att åka tillbaka de 110km ända ned till Griffith. Här handlade vi allt från havregryn till diskmedel och förhoppningsvis skulle det vara tillräckligt för att räcka de två månaderna det var tänkt att vi skulle jobba här. Det ända vi nu behövde handla från den dyra affären i Hillston var färskvaror. Kött handlades såklart direkt från slaktaren i byn. Nu var vi redo att jobba!

Sista delen - Berättelsen om tomatpackaren

All vitling ar uppaten och likasa all god makrill vi fatt i stora mangder. Bowen tiden ar slut och de sista veckorna pa jobbet i tomatfabriken har varit nagorlunda handelserika. Vi lamnar Bowen i precis rattan tid eftersom folk pa campingen som kommer fran andra sydligare delar av Australien har borjar vanda hemat efter att ha flytt vintern. Flera av vara trevliga och hjalpsamma grannar har gett oss deras adress och vi bara 'maste' halsa pa nar vi ar i krokarna. Dessa 'aussies' ar otroligt vanliga. Nar vi sagt hejda till vissa introduceras andra, och nya kontakter knyts. Vi har lart oss sa mycket av sa givmilda manniskor och Bowen har varit ett mycket trevligt stalle att bo i som dessutom ar mycket vackert.

Jobbet har flytit pa ganska bra men jag skulle inte vilja jobba en dag langre! Fastan man blir valtranad sa ar det ganska slitsamt och jobbet tar verkligen over allting. Vi ar de forsta personerna att lamna fabriken denna sasongen eftersom vi var de anda som lyckats spara ihop tillrackligt mycket pengar under en kort tid. Men innan det var dags att lamna fabriken fick jag aran att jobba med en svensk kille som heter Linus. Han var riktigt kul att prata med dag ut och dag in och fick dagarna att ga snabbare – och sjalvklart en bonus att antligen fa prata lite svenska! Jag fick aven tillfalle att prova pa vad Laura gjorde under de forsta veckorna som sorterare. Hemskt jobb! En hel dros av tomater hade drabbats av en pest som har kallas 'white fly' och eftersom Laura och jag anmalt oss frivilliga till extraarbete sa som stadning for att tjana extra pengar fick vi ga in som extrasorterare for att slanga alla daliga tomater. Intressant att se arbetsforhallanden som sorterare, men inte sarskilt spannande som jobb. Efter att vi med ett stort leende pa lapparna lamnat in var avskedsansokan, som strikt skulle lamnas in 2 dagar innan man vill sluta jobba, fick fabriken besok av en mycket giftig brunorm. Den bemottes av tre skott fran en varningspistol, harda slag med en ara (som gick sonder) och en tung gaffel fran en truck. Dessa aussies gillar inte ormar! Sista arbetsdagen var langsam men gladjefull och kunde slutat mycket senare om inte gudarna varit pa var sida och tog sonder tomatmaskinen! Alla fick ga hem for dagen, yippee!

Nar vi inte jobbade gick den sista tiden mest at att planera sa mycket som mojligt. Dels planering av resvag men aven planering av var van, som sakta har forvandlats till en riktig campervan! Mycket tid och tanke har agnats at att lista ut hur vi bast forvarar saker i vilka lador och var. Man samlar pa sig mycket smasaker som egentligen inte behovs eller far plats nar man har begransat med utrymme, men som tur ar sa ar Laura helt genialisk nar det kommer till saker som dessa.

Dagar nar vi slutade lite tidigare tog vi picnicfilten till parken bredvid med varsin kaffe och njot av solnedgangen. Till kaffet hade vi antingen Australiska scones gjort pa pumpa eller en bit med brod med tomat- och passionsfruktsylt pa som vi fatt. En dag som denna stotte vi pa ett Nya Zeelandskt aldre par som jobbar sig, precis som vi, runt Australien. De hade ovarderliga tips at oss och det visade sig aven att de hade jobbat pa en potatisodling tidigare. Ett, tva, tre och ett e-mail var ivag fran paret som utan tvekan rekommenderade oss. Senare samma dag var vi garanterade jobb pa potatisodlingen utanfor Hillston i delstaten New South Wales (NSW). Otroligt paffa men lattade fragade vi oss sjalva, hur hande detta? Potatissasongen ar endast 2 manader och vi borjar jobba forsta veckan i December. Laura kommer antagligen sta vid sorteringsbordet sa som hon gjorde pa tomatfabriken tidigare och jag kommer antagligen gora nagot i stil med vad jag gjort pa Koorelah, men det finns en mojlighet for mig att kora traktor vilket later mycket spannande! Vi har vidare en ganska bra jobbmojlighet pa ett stalle som heter 'SPC Fruit' som ar ett foretag i Shepparton i delstaten Victoria (VIC) som konserverar frukt dar vi da skulle jobba efter potatisodlingen. Till rage pa allt har vi aven genom Koorelah fatt ett jobb pa en tomatfabrik i Shepparton, som later mindre intressant. Det var dock skont att hora att de garna rekommenderar oss till andra. Allt detta innebar helt enkelt att jobbsituationen for oss i Australien ser ljus ut och vi har en stark medvind!

Nar det kommer till min foretagsamhet pa fritiden har jag nu tjanat en total summa av $120. En av cheferna pa jobbet behovde hjalp med sin dator hemma, en annan dam pa campingen behovde hjalp att 'fa ordning pa datorn' och jag har aven hjalpt en aldre man med hans iPod som i gengald gav oss ovarderlig information om intressanta platser i NSW.

Sa kom det till dagen det var dags att packa ihop var bla presenning. 15 veckor pa en tomatfabrik hade tagit ut sin ratt och det var otroligt skont att antligen fa lamna stallet som varit vart hem under denna tid. Vi gav ett ordentligt tack och hejda till alla och sedan bar det av mot nya spannande aventyr!

Nedräkningen har börjat! - Berättelsen om tomatpackaren

For att fortsatta dar jag slutade sist, dvs jobb och tomater. Laura som forut jobbade som tomatsorterare, vilket var hemskt trakigt och slitsamt for nacke och rygg, jobbar nu som en sa kallad 'box girl'. Hon ar en av 6 tjejer som star dar tomaterna trillar ned i tomatladorna vilket ar mycket mer fysiskt aktivt och mindre trakigt. Ett bra jobb tycker Laura men ni kan ju tanka er vad som hander nar man placerar 6 tjejer med olika aldrar och bakgrund i ett team som ska samarbeta. Hon trivs iallafall mycket battre an tidigare. For min del gar det fortfarande bra och vi har nyligen packat rekordmanga lador - dryga 13 000 st under en 15h arbetsdag. Det har som trott blivit ett par grader varmare vilket borde ge langa arbetsveckor vid det har laget men nu har tyvarr tomatpriset fallit kraftigt och man ar ater igen lite sparsam med arbetstimmarna. Vi far dock ihop minst 40h och med endast 3 veckor kvar haller budgeten annu!

Efter jobbet en dag akte jag, Laura och tre andra kompisar fran jobbet till 'Mt Inkerman'. Har kunde man tydligen se sockerrorsbranning. I 'Burdekin Shire', som omradet kallas, odlas det 8.2 miljoner ton sockerror varje ar och omradet ar ett av de fa i Australien dar man fortfarande branner sockerroren for att ta bort overskottet av lov och skrap for att lattare kunna skorda. Sockerror kan vaxa upp till 4 meter hogt och ger enormt stora eldlagor - mycket majestatiskt att se i solnedgangen. Fran Mt Inkerman kunde vi se storre delen av Burdekin Shire och hade en vacker utsikt over eldarna som en efter en tandes upp. Har sag vi aven var forsta 'Rock Wallaby' som ar en liten kangruart. Mycket trevlig dag!

Pa var lediga tid har vi varit produktiva. Inte nog att man maste hinna med alla masten som veckohandling, tvatt och gora allt klart infor nasta arbetsvecka, vi har aven bla hunnit med en storstadning av campet. Det var mycket blasigt under 2 veckor och mycket damm och lov blaste in. Detta var sjalvklart en pina sa vi beslot oss for en riktig varstadning. Vi flyttade ut allting vi agde, Laura dammade av allt och jag krattade hela omradet fritt fran lov och overblivet grus och damm. Skont! Vi har aven gjort samma sak med bilen som nu skiner som ny i solen och den slipper nu dessutom slapa pa allt onodigt skrap som vi samlat pa oss. Planering pagar for fullt for att utnyttja all tillganglig plats sa effektivt som mojligt och shoppinglistan vaxer for saker vi vill kopa for att bli fullandade campare!Vi har ocksa sett over vad for bilforsakring som kan vara lamplig. En heltackande forsakring verkar vara det basta sa vi kommer nu ga med i CMCA 'Campervan and Motorhome Club of Australia' som ar den storsta i Australien av sitt slag och erbjuder en utomordentlig forsakring till sina medlemmar. Inte nog med detta, jag har aven borjat bli lite foretagsam! Pa campingar vi besokt har vi ganska regelbundet traffat pa folk som erbjuder tjanster for en billig penning. Det kan vara allt fran frisorer till bilmekaniker. Darfor beslot jag mig for att satta upp en lapp pa var campings anslagstavla om att jag ar IT kunnig och kan for en summa pengar hjalpa med missforstand folk ofta stoter pa med sina datorer. Jag har redan fatt ett napp. Vad sags om det!?

Eftersom vi med stormsteg kommer narmre slutet av Bowen-tiden har vi nu pa allvar borjat ga genom vara kartor och guider for vad som skall besokas och vilken resvag som ska valjas. Det borjar bli riktigt spannande! En dag nar vi satt i campet med kartor upp till oronen kom den nyblivne grannen 'Bernie' over och presenterade sig. Han visade sig vara en riktigt trevlig gubbe som hade manga bra tips och erbjod otroligt generost sin tomt nere i 'Glasshouse Mountains' som camping for oss nar vi hade vagarna forbi. Omradet ligger lite norr om Queenslands huvudstad Brisbane och kommer gora vart besok till 'Australia Zoo', 6km darifran, mycket enkelt.

Innan jag rundar av for denna gangen vill jag aven beratta att jag tillsammans med Peter (granne), hans svarson och Joe (granne) fangat fisk igen. Ungefar mittemellan hogvatten och lagvatten brukar vi ga ut till 'the Don' som ar en langsmal sanddyna som ligger precis vid slutet av Queens Beach (stranden dar vi bor) dar 'Don River' mynnar ut. Langst ut pa spetsen star vi, pa ett stalle dar tidvattnet tvingar all fisk att simma genom en smal passage, med vara fiskespon och yabbies i hogsta hugg. En lordag gav det oss 48 vitlingar under ca 2h. Vilken fangst! Det har darfor blivit manga smaskiga fiskratter pa menyn och fler portioner ligger och vantar i Peters frys. Livet ar harligt!

Att campa, vandra, fiska och jobba

Det har hant mycket sen sist. Vi bor fortfarande kvar pa 'Wangaratta Caravan Park' av en enda anledning, det ar den basta campingen i hela Bowen. Vara grannar ar hur snalla som helst och forutom att det faktiskt borjat bli lite kallt sa ar vart lilla camp utmarkt. Det har fatt en rejal upprustning av rep och knopar, tva fiskespon och till och med en ugn! Allt detta och lite till donerat av var granne Peter, en akta gammal aussie. Vi blir verkligen bortskamda har. Vackarklocka behovs heller inte eftersom vi varje morgon nar solen gar upp vid 6 tiden vacks av 'den skrattande kookaburran', vilket bestar av av ett hogljutt ho-ho-ho och avslutas med ett annu hogre ha-ha-ha. Bredvid oss kommer aven dagligen fargglada papegojor och en hel dros andra faglar pa besok och pa natten springer en pungratta omkring och vasnas. Pavag hem fran jobbet ar det inte ovanligt att vi ser kangrus hoppa omkring och en dingo har aven beskadats. Djurlivet har ar mycket spannande!

Fiskespona ar sjalvklart redan invigda och vi har varje lordag, som ar var anda lediga dag, gatt och fiskat med Peter. Det har varit riktigt kul att fa lara sig fiska pa australiensiskt vis. Bowen har visat sig vara ett mycket populart stalle bland fiskare och det finns en stor mangd fiskarter som kan fangas direkt fran stranden. Helt nytt for oss var att anvanda sa kallade 'yabbies' som agn. Det ar sma rakliknande varelser med en stor klo som lever nere i sanden. For att fanga dem anvander man en pump som man sticker ned i sanden och sedan suger upp sand och vatten och forhoppningsvis ett par yabbies. Vi fangade hundratals tillsammans med Peter och de visade sig kunna nypas riktigt ordentligt med sin klo, men det var det val vart eftersom yabbies ar det perfekta betet for att fanga 'vitling' som ar en otroligt sot och god fisk. Jag har hittills fangat 4 vitlingar helt sjalv och vi har haft vitling pa menyn ett antal ganger nu. Smaskigt! Vi har aven hunnit med att aka ut pa en fisketur for att fanga 'spansk makrill' med en annan granne. 'Jim' tog oss ut med sin lilla metalleka tidigt pa morgonen till 'the mackerel patch' vilket ar ett populart stalle att fanga makrill ett par kilometer ut i havet. Tyvarr blev det inget napp. Efterat forstod vi att makrillarna i fraga var nastan en meter langa och vager 20kg. Vi var nastan lite lattade att det inte blev nagon fangst, det fanns ju nastan ingen plats i ekan som det var! Jim visste dock vad han gjorde med sina korta extra starka spon med 500 meter lina. Livet i Bowen ar fantastiskt!

Innan jobbet satte igang ordentligt med manga och langa dagar hann vi med lite av det ena och andra. Vi har bla besokt 'Cape Upstart National Park', eller atminstone forsokt eftersom det visade sig att det inte fanns nagon atkomst till parken till fots. Forutom intressanta landskap beskadades en gigantisk viggstjartorn som kan ha upp till 2.3m vingspann. 'Cape Edgecumbe Walking Trail' ar en led som gar utmed Bowens kustremsa som har fina utsikter och de flesta stranderna haromkring har aven hunnits med.

Ganska tidigt insag vi ocksa att planen vi hade som gick ut pa att fran Bowen kora rakt genom Australien inte skulle halla tidsmassigt. Vi pratade runt med folk och kom fram till att aka soderut blir en mycket naturligare resvag och det kommer klaffa med jobbsasonger och klimat mycket battre. Eftersom vi nu redan ar halvvags genom tiden har i Bowen har vi passat pa att kopa en riktigt fin vagatlas och en bok om Australiens djurliv, av market 'Readers Digest', sa vi nu kan bli ordentligt palasta om vad som komma skall. Mycket intressantare och battre an guidebocker om Australien vi tidigare haft. Vi ser nu bada mycket fram emot att aka vidare pa vart aventyr!

Sa hur ar det nu att jobba pa en tomatfabrik? Jag maste saga att det ar precis som vilken fabrik som helst ala lopande band med mycket monotona uppgifter och en stor variation av manniskor som alla jobbar olika hart for samma anledning - pengar. Vi tjanar bra har och lyckas spara ihop imponerande summor snabbt tack vare var laga levnadskostnad och en ynka skatt pa 12.8%. Mitt jobb gar ut pa att tillsammans med tre andra killar i samma alder lyfta lador med 10 kg tomater fran slutet av lopande bandet till olika pallar beroende pa hur stora och hur mogna tomaterna ar. En hard arbetsdag lyfter vi 100 ton tomater, dvs nar maskinen gar pa hogfart vilket ar olagligt enligt 'Health and Safety Queensland' sa varje gang en kontrollant kommer pa besok skruvas sjalvklart tempot ned. Det ar ganska 'gott' att fa jobba hart och det ger dessutom bra muskeltraning. Arbetsveckorna har varierat kraftigt med upp till 55h och den langsta arbetsdagen pa 14h. Pa sistone har det varit lite kallare vader vilket innebar att tomaterna vaxer langsammare vilket i sin tur innebar farre timmar pa jobbet. Den Australiensiska midvintern har bjudit pa temperaturer anda ned till 10 grader pa natten. Nu har varmen dock kommit tillbaka och manga timmar pa jobbet ar nog att vanta. Under senaste veckan har Laura och jag erbjudit oss att jobba extra, sa nu ligger vi varje onsdag uppe pa tomatmaskinen och rengor alla sa kallade 'fickor' dar tomaterna trillar ned till ratt lada. Vi trivs i det stora hela bra pa jobbet, men det ska sjalvklart bli skont att fa ledigt i 3 manader snart!

Livet på farmen

Efter en veckas letande ringde antligen telefonen. Det var 'Koorelah Farms' som erbjod oss jobb som tomatsorterare, Laura, och pallpackare for min del. Tyvarr fick vi inte borja forran en vecka senare, men antligen hade vi jobb! Vilken lattnad! For att reducera vara kostnader ytterligare beslot vi oss for att flytta till en billigare camping kallad 'Wangaratta at the beach Caravan Park'. Denna visade sig vara mycket battre och trevligare an 'Bowen Village' och lag precis intill en av Bowens vackra strander 'Queens Beach'.

Har har vi blivit ytterligare bortskamda av alla snalla manniskor som gett oss farska rakor, farska bonor och majskolvar och saklart farsk fisk. Vi har aven rustat upp vart nya 'camp' som kommer bli vart hem de nastkommande 3 manaderna med en stor presenning. Den rymmer hela vanen och har en stor koksdel med bord och stolar dar vi nu fatt gasolkoket pa plats med en lampa. Temperaturen har ar helt perfekt med varma dagar och skona kvallar och vi har inte sett en droppe regn pa bra lange. Detta badar gott for tomaterna.

Efter att ha jobbat i snart en vecka ar vi lite besvikna pa antalet timmar vi fatt jobba men salange solen stralar vaxer tomaterna sa det knakar och det innebar mer jobb. Vara arbetsuppgifter ar mycket enkla och monotona men det gor ingenting, det ar ju trots allt pengarna vi vill ha for att kunna gora nasta stora resa rakt genom Australien.

Jakten på jobbet

Sa borjade den intensiva och nagot frustrerande jakten att hitta vart forsta jobb i Australien. Vara besparade pengar rackte verkligen inte langt och vi borjade redan vid denna tidpunkt nosa pa reserven som inte fick roras. Vara sikten var inriktade pa 'Townsville' och 'Ayr' eftersom vi darifran kan aka rakt inat landet enligt planen som vi jobbat fram for Australien vilket foljer 'Alice Springs', 'Darwin' till 'Perth' genom 'the Outback'.

'Townsville' verkade tyvarr inte sarskilt lovande, men vi hade hort goda ord om 'Ayr' dar fruktplockning tydligen skulle vara i full gang. Framme i 'Ayr' mottes vi med horder av andra backpackers som ocksa letade jobb och dar fanns vandrarhem efter vandrarhem som hittar jobb at sina betalande gaster. Hyrorna var lojligt hoga och de hade sa manga gaster att det skulle ta tva hela veckor av vantan med full hyra innan jobb utlovades.

Vi blev tvungna att fortsatta annu langre soderut i jakten pa jobb. Tydligen ar alla grodor valdsamt forsenade pa grund av den mycket blota vatsasongen. Detta var inga goda nyheter for vara nu skrikande planbocker. Vi landade i 'Home Hill' pa en gratiscamping men aven dar sag det morkt ut, vi sag dock en mycket vacker solnedgang. Mycket frustrerande var att vi inte hade nagon att fraga hur jobbsokning till fruktplockning faktiskt gar till. Nu med lite kott pa benen har det visat sig att man faktiskt aker ut till odlingen och fragar agaren om det finns jobb, finns inget ber man att fa skriva ner sitt namn och nummer pa en lista och hoppas att de ringer tillbaka. Den Australiska regeringen har forsokt skapa en gratistjanst for att lattare knyta forsta kontakten mellan arbetsgivare och blivande arbetstagare, men tyvarr utan att lyckas. Det finns aven arbetsformedlingar i varje stad, men det har fortfarande visat sig mest effektivt att aka ratt ut till odlingen. Markligt att en sadan stor industri fortfarande ar sa oorganiserad.

Vi akte soderut igen overtygade om att jobben maste finnas i 'Bowen', tomaternas stad. Efter att ha letat runt fann vi 'Bowen Village Caravan Park' som det basta alternativet, vilket var en trevlig camping med ett stort nybyggt campingkok. Aven denna camping hade speciella karaktarer och mycket hjalpsamma 'aussies'. Under vantans tider fick vi bla hjalp att saga ur ett hal i koksdelen i 'Playboy' for att oka ventilationen och vi blev aven bortskamda med farsk fisk fangat inte langt fran campingen. Det har visat sig val vart att bo granne med fiskare!

Aven i Bowen fanns sa kallade 'Working Backpackers' men dessa tar mer an dubbelt sa hoga hyror an det kostar for oss att bo i var van pa en camping. Vi trodde bestamt att dessa vandrarhem totalt lurar sina gaster och att det maste finnas andra losningar for att hitta jobb. Vi anvande 'Bowen Village Caravan Park' som bas for att leta jobb runt omkring Bowen. Vi larde oss snabbt vilka farmer som 'plockade' for tillfallet och gjorde upp en 'runda' till de farmer som hade storst tomater. Anledningen till att det var sa svart att hitta jobb var aven har de svara oversvamningarna som varit. Naturen hade helt enkelt inte hunnit ikapp, sasongen var mer an en manad forsenad.