Alpine National Park

Det var nu dags att påbörja en riktigt fin upptäcktsfärd genom Australiens höga berg mestadels belägna i den enormt stora 'Alpine National Park'. Vi började med samhället 'Bright' som hade fina höstfärgade träd. Sommaren började gå mot sitt slut och här uppe på högre höjder började det bli kallt. 'Ovens River' rinner här genom fantastiska landskap bland berg och gröna dalar. Vi gick en led bland poppelträd längs med floden innan det äntligen var dags för bergsbestigning!

Mount Bogong
Vi passerade samhället 'Mt Beauty' som ligger vid foten av mäktiga 'Mt Bogong'. Här pratade vi med en dam på turistinformationen som rekommenderade oss att ta en titt på ett ställe kallat 'Mountain Creek' om vi hade några timmar till övers. Det var inte förrän vi hade letat oss dit och insett att detta ställe verkade riktigt häftigt som vi faktiskt bestämde oss för att klättra Victorias högsta berg. Vi sov övernatt vid campingen på samma plats och var uppe tidigt nästa morgon för att ta oss an 'Staircase Spur' upp till toppen av Mt Bogong på 1986 möh. Vi var medvetna om att detta möjligtvis skulle bli en av de hårdaste klättringarna vi någonsin gjort och kommer göra och vi hade dessutom inte fått mycket motion under de senaste 4 månaderna pga jobb. Självklart vägde nyfikenheten upp för allt detta. Efter 2km lätt vandring längs en grusväg hade vi tagit oss till starten av Staircase Spur. Där fanns några vandringspinnar och en skylt som visade att det bara var 6km kvar till toppen. Vi befann oss nu på 600 möh. Första timmarna gick bra men var hårda och gick mestadels genom härlig eucalyptskog, brant uppför. Wow, var detta bara början? Vi stannade för en kopp kaffe vid 'Bivouac Hut' där vi mötte en av parkens Ranger och några andra vandrare som kommit ned från toppen. Här började 'Snow Gum'-träden ta vid, dock spöklika eftersom skogsbränder även här har tagit många träd. Vi blev önskade lycka till och kunde med nya krafter fortsätta ännu brantare upp mot toppen.

Trädgränsen passerades vid 1600m och benen började kännas sega. Vi hade nu klättrat 1000 höjdmeter under 4½h och kunde konstatera att denna vandring skulle bli riktigt tung. Utpumpade kunde vi äta en god lunch strax bredvid toppen med makalösa utsikter över Australiens fjäll. Att bestiga denna toppen skulle verkligen bli något spektakulärt och något att vara stolta över. Vädret hade varit med oss nästan hela vägen men toppen var blåsig och kall och några gråa moln kom farligt nära. Här uppe på 1986 möh faller det snö varje vinter och under tusentals år kom Aboriginer hit för att festa på de stora smaskiga nattfjärilarna, 'Bogong Moth', som frodas här. Påvägen beskådades några stora vackra 'Yellow-tailed Black Cockatoo' som är en ovanlig papegojart, och Laura var bara centimeter från att kliva på den lilla men mycket giftiga ormen 'Copperhead'. Det hade redan börjat bli eftermiddag och vi var tvunga att vända tillbaka mot Mountain Creek. Bara en halvtimma till godo innan det blev mörkt var vi äntligen tillbaka efter att ha kämpat oss nedför denna extremt branta led som under 16km tagit oss nästan 1400 höjdmeter upp, och sedan ned igen. Kollosalt trötta tvättade vi oss någorlunda rena i bäcken innan vi åt en stor middag och gick till sängs. Att börja med en sådan bamsevandring satte ribban högt för kommande bravader och resten av tiden i fjällen skulle visa sig bli hur lätt som helst!

Bogong High Plains
Påvägen till detta vackra högland passerade vi först 'Bogong Village' där vi fyllde upp vatten och tvättade oss rena med tvål och en balja med kallt vatten. Sevärda 'Fainter Falls' låg inte långt härifrån. Här kunde vi öva mer med nya kameran – vi börjar bli experter! Vi fortsatte upp till Bogong High Plains och 'Falls Creek' där det ligger en skidort. Det var mycket kallt och vädret var riktigt ruskigt. Var detta anledningen till av vi valde Australien? Hursomhelst tog vi oss en tur runt höglandet och besökte 'Cope Hut' där vi hittade livs levande Snow Gums! Mycket vackra färger och formationer, speciellt i regn. Natten var iskall och kommande morgon var vädret fortfarande uselt.

Vi tog oss en titt på ytterligare en historisk byggnad, 'Wallace Hut'. Denna byggdes för kanske 100 år sedan och användes flitigt av folk som lät sina djur beta uppe på höglandet under de varmare månaderna.

Nu var vi trötta på vädret och åkte till samhället 'Omeo'. Vägen slingrade sig stadigt nedför branta berg längs med 'Big River' som grävt ut en stor dal under miljoner år. Sten och berg förändrades från granit till något som liknade sandsten men som faktiskt kallas för 'river stone' och landskapet blev torrare. I Omeo fick vi några glimtar av solen och kunde ladda upp matförrådet. I hopp om bättre väder sov vi övernatt vid 'Joker Campground', där några medelålders aussie-män kalasade halva natten, intill Big River för att återvända till Bogong High Plains nästkommande dag.

Mycket riktigt var vädret bättre och dagen började fint med en vandring upp till 'Mt Cope' där vi igen såg de fascinerande Snow Gum-träden. Området häruppe påminner starkt om de svenska fjällen, men tydligen var det mer likt Skottland om man frågade Laura. Trots att detta fenomen inte längre är en överraskning kändes det märkligt att se fjäll i ett land som tydligen ska vara mycket varmt, platt och bara öken. Vidare till 'Pretty Valley' och sedan en vandring till 'Fitzgerald & Kelly Hut'.

Efter att ha missuppfattat distansen gav vi oss iväg på denna 'promenad' som bjöd på fina utsikter över Australiska fjällen, tog oss genom magisk skog och historiska byggnader.

Det var nu sen eftermiddag och planen var att köra ända till 'Dinner Plain' som ligger på andra sidan bergen. Trots att vi blivit rekommenderade att aldrig köra när det är mörkt pga djurlivet gjorde vi just detta och plötsligt var vi centimeter från att köra på en meterlång Wombat! Detta var första gången vi skådat en vild Wombat men eftersom hjärtat var i halsgropen var det knappast en häftig upplevelse. Vi fann tillslut ett lämpligt ställe och kunde efter en lång dag äntligen sova. Natten var iskall!

Mt Feathertop via Razorback Ridge
Det var värt mödan att köra ända till Dinner Plain och skidorten 'Mount Hotham' trots att natten var nära nollgradig. Vyn när vi vaknade på morgonen var helt makalös med en strålande soluppgång och låga moln nere i dalarna runt omkring oss.

Vi letade oss vidare till 'Diamantina Hut' där leden över 'Razorback Ridge' skulle ta oss till toppen av 'Mt Feathertop' på 1922 möh. Otroliga utsikter följde vår vandring där vi bland annat kunde se Mt Buffalo, platån som vi tidigare besökt. Morgonen var kall men solen strålade och vi gick oss snart varma. Leden följer en 11km lång kamm, mestadels runt trädgränsen, som leder rakt ut till Mt Feathertop. Vi förstod tidigt varför andra personer varmt rekommenderat denna led till oss och vi njöt. Detta område har även här blivit drabbat av skogsbränder och de nu spöklika Snow Gum-träden täckte stora ytor som nästan såg ut som snö när man tittade från avstånd. Det blev en god kopp kaffe innan vi besteg toppen och vi kunde stolta äta lunch med 360-graders vy över hela kammen och nationalparken innan vi vandrade tillbaka. Fin dag!

Omeo
Dags att ladda om batterierna. Efter att ha spenderat natten vid 'Victoria Falls Historic Area' tog vi oss tillbaka till Omeo där vi checkade in på en camping två nätter. Här skulle ogjorda saker bli gjorda samtidigt som vi kunde njuta av att ha elektricitet, vatten, toalett och varmdusch – ren lyx! Omeo grundades under guldruschen på 1800-talet och är beläget bland stora gröna kullar. Hösten hade tagit grepp om Omeo och träden var vackra men temperaturen var lite för kall. Livet i en camper är, som vi flera gånger tidigare noterat, inte helt enkelt när man inte har någonstans att ta vägen. Här åt vi även den tydligen världsberömda 'Starburgern' på en mysig liten restaurang kallad 'Twinkles' – mycket god men knappast berömd? Planen var att från detta ställe ge oss djupare in i Victorias mer avlägsna platser, men vi var först tvungna att prata med en gammal man på turistinformationen om vägförhållanden etc. Förutom att det fanns risk för snö verkade allt vara ok, så iväg bar det!

Med fina utsikter över området passerades först 'Benambra' innan grusvägarna tog vid. Fina kullar och berg sträckte ut sig över stora områden. Vädret var på vår sida och efter en bit nådde vi 'Native Dog Flat Campground'. Perfekt ställe för att sova övernatt. Här gjorde vi upp eld och på menyn var det ägg, bönor och potatismos. När solen gått ned sjönk temperaturen drastiskt och natten var vår första med frost i Australien. Mycket kallt! För att bli varma besteg vi dagen efter 'Ram's Horn' där vi blev belönade med fina vyer över Alpine National Park som här hade förvandlats till ett något plattare landskap täckt med eucalyptskog.

Vi nådde ända till 'Suggan Buggan' på de slingriga vägarna och här förändrades landskapet återigen. Vi stod helt plötsligt vid kanten av en stor dal som från våra ögon kommit från ingenstans. Vi gjorde upp eld vid 'Suggan Buggan Campground' där vi hittade vårt egna lilla ställe längs med en bäck, till och med bättre än förra natten! Victoria har verkligen visat sig komma med fina överaskningar med härliga platser för att 'ta in allting'.

Helgerna i Shepparton

Det fanns dock några ljusglimtar i tillvaron under tiden i Shepparton. Mindre helgarbete innebar mer tid för Laura och mig att åka på upptäcktsfärd, och därmed få en paus från allting. Med en ny kamera (Pentax K-x) i våra händer kunde vi ta oss an Victorias vackra natur. Vi spenderade tid i 'Beechworth' som är ett jättemysigt samhälle fyllt med historia om Guldruschen i Australien. Vi gick på museum, såg vilda koalor och besökte 'Chiltern – Mt Pilot National Park' med fina vyer över området. Denna park hade även några aboriginska målningar som tyvärr var nästan helt borttynade. Speciellt intressant var 'Burke Museum' som bland annat knöt ihop våra tidigare erfarenheter från Queenslands Outback med folkhjältarna 'Burke & Wills'. Här lärde vi oss även allt om ännu en folkhjälte, 'Ned Kelly' – en irländsk man som tog lagen i sina egna händer.

Vi blev även en helg bjudna på 'BBQ Bonfire Night' av Rob, en arbetskamrat. Denna medelåldersman ägde ett litet hemmabygge strax utanför Shepparton, vi hade äran att få hälsa på. 'Welcome to the Bush' garvade Rob vid ankomst. Stället såg ut som en svinstia och var invaderat av mördarmyggor. Rob spenderar halva året i Thailand eftersom hans nuvarande fru bor där. Vanligtvis tjänar man bra pengar på SPC Ardmona vilket gör att folk har råd att ta en lång semester. Rob hade dock inte spenderat särskilt mycket pengar på sitt hem i Shepparton men vad gjorde det, vi hade en kanonkväll med god mat och en stor eld.

Bara dryga två timmar från Shepparton ligger Victorias berg. Området är faktiskt skrämmande likt våra egna svenska fjäll och har flera skidorter. Vem trodde det!? En helg besökte vi 'Mount Buller'. Vi körde genom härlig eucalyptusskog på slingrande vägar högre och högre. Efter att ha passerat skidorten med samma namn upptäckte vi till vår förvåning att man faktiskt kunde köra ända upp till toppen av berget som är hela 1804m högt. Utsikten över det gröna lummiga landskapet var mycket fin och vi hade nått vårt mål med råge – att komma bort från Shepparton. Vi körde ned samma dag och möttes av ett riktigt ruskigt oväder med skyfall, blixt och dunder. Matlagningen blev en utmaning eftersom regnet föll nästan vågrätt i stormen. När vi nästa dag återvände till Shepparton låg hela vårt camp utspritt över halva campingen och ett träd hade fallit strax intill en av våra vänners tält! Det kunde ha slutat riktigt illa. Som tur var kom ingen till skada.

Mount Buffalo National Park
Denna platå av höga granitklippor blev nationalpark redan år 1898 och har varit välbesökt av turister under många år. Området har flera gånger härjats av svåra skogsbränder vilket inte bara påverkade skidorten på platån utan dödade många av de vackra 'Snow Gum'-träden. Vi spenderade en helg från Shepparton här och njöt ordentligt. Vi var äntligen ute i naturen igen med frisk luft och fantastiska vyer. Vi sov övernatt vid Rollasons Falls, ett vackert vattenfall gömt i en djup dal, där jag badade innan vi fortsatte mot utkiksplatser som bjöd på makalösa vyer med låga moln som gav en riktigt häftig effekt. Vidare till 'The Chalet' som är ett gammalt pensionat för turister som ville upptäcka bergen. Härifrån körde vi nu på slingrande vägar till 'The Horn' där vi besteg platåns högsta topp på 1723m. Trots att många träd var döda var känslan nästan magisk när vi vandrade bland granitklipporna. Inte långt härifrån gick vi även till 'The Cathedral' och 'The Hump' med spektakulära vyer av granitformationer och landskap. Wow, Mount Buffalo blev en favorit. Vi kände oss redan återhämtade från trista Shepparton. Dagen var dock inte slut ännu. Vi vandrade även en fin led till 'Dickinsons Falls' som igen bjöd på fina vyer, denna gången över fjäll vi senare under vår resa skulle besöka. Innan det var dags att återvända till verkligheten besökte vi också 'Old Galleries' där vi klättrade omkring under stora granitblock. Det kändes härligt att äntligen få njuta av lite natur och äventyr efter alla problem som regnat över oss i Shepparton.

Innan vi slutligen lämnade Shepparton bakom om oss kunde vi båda konstatera att vi lärt oss mycket och självklart, det som inte dödar härdar. Med tillräckligt tjocka plånböcker för de dryga 5 månaderna vi hade kvar i Australien kunde vi nu lättade och glada ge oss an nya äventyr som skulle ta oss djupt in i Victoria.

Västra Victoria

Nu söderut i de västligaste delarna av Victoria. Det kändes bra att ha lämnat New South Wales eftersom det återigen var gratis att besöka nationalparker. Vi passerade 'Red Cliffs' med fina vyer över Murrayfloden och 'Mallee-landskapet'. Eucalyptusträd kallas för 'Mallee' när de har anpassat sig efter att ha utsatts av för mycket stress så som skogsbränder och torka. Träden har i princip brunnit ned till grunden men rötterna har fortfarande varit vid liv. Efter att ha återhämtat sig växer sedan fler smalare trädstammar ut från rötterna för att bilda ett buskliknande träd. Vissa rötter i detta område har blivit upp till 2000 år gamla. Vi åkte nu in i 'Murray-Sunset National Park' där vi skulle besöka så kallade 'Pink Lakes'. Det var mycket torrt och mycket varmt här ute. Det är svårt att hitta ett svalt ställe när det knappt finns någon skugga så långt ögat kan nå och temperaturen svävar runt 45 grader. Vi tog en kortare promenad bland de nu torra sjöarna och beskådade de vackra rosa lagrena av salt. Varje vinter tvingas vatten upp ur marken som bildar en kristallklar sjö av oerhört salt vatten. Saltet härstammar från en ficka under marken som bildades när haven drog sig tillbaka till nivåerna idag. Vi kunde knappt föreställa oss hur det kunde ha varit att jobba med saltutvinningen som bedrevs här för mindre än 100 år sedan.

Vi sov övernatt i den lilla byn Underbool som till vår glädje hade gratis dusch. Här försökte vi ta redo på om vägen genom 'Wyperfeld National Park' var ok att köra med våran tvåhjulsdrivna van. Märkligt nog hade ingen ett ordentligt svar så vi beslöt oss för att göra ett försök. Efter några kilometer hade vi redan varit mycket nära att köra fast i riktigt sandiga spår och vi vände såklart tillbaka. Genom att köra några mil på grusvägar lyckades vi dock komma in till platsen vi hade våra sikten på, nämligen vad de här kallar för 'Snow Drift'. Vyn från toppen av dessa stora vita sanddynor var belönande och stället hade faktiskt en känsla av Fraser Island där vi tidigare har vandrat. Vi såg många fåglar, en orm och en Shingleback-ödla påvägen tillbaka ur Wyperfeld National Park. Västra Victoria var ett mycket intressant ställe med mestadels platta landskap fyllda med mallee och betesmarker. Härifrån åkte vi nu österut mot civilisation och jobb!

Efter många mil på raka vägar passerade vi först Swan Hall innan vi fortsatte mot Echuca. Vi var nu tillbaka i Murray-landet. Echuca var ett trevligt ställe fyllt med historia från tiden när ångbåtarna var det snabbaste sättet att transportera sig. Vi tog en liten promenad längs med Murrayfloden och beskådade fåglar så som de vackra 'Pink Cockatoos'. Härifrån åkte vi sedan till 'Barmah State Forest' genom att återigen passera gränsen över till New South Wales. Denna park skyddar den största skogen av 'River Red Gums' i Australien och är även hem till många myggor. Efter en fin solnedgång över Murrayfloden sov vi övernatt i parkens camping. Följande dag skulle bli början av den mest utmanande och värsta tiden i Australien!

Kosciuszko National Park

Från Canberra fortsatte vi söderut på Monaro Hwy genom Cooma för att sedan vika västerut mot de majestätiska bergen. Det var återigen dags att drastiskt förändra bilden av Australien. Vi hade vid det här laget insett att mångfalden i Australien är otrolig, men vem trodde att världens torraste och plattaste kontinent hade berg högre än Sverige och dessutom snö! Det var dags för vandring igen och denna gång i fjällen. Efter att ha sovit övernatt precis vid nationalparksgränsen och därmed undvikit avgiften, eftersom betalstationen var obemannad på morgonen, anlände vi till skidorten Charlotte Pass. Det var mycket kallt vilket var en chock efter all värme vi hittills vant oss vid i Australien. En stor portion havregrynsgröt var det rätta botemedlet och iväg bar det på den 21km långa leden till toppen av Mt Kosciuszko.

Det var häpnadsväckande att se riktiga fjäll och vandra uppe på snö. Trots att det var november och sommaren var nära fanns det fortfarande snö kvar. Småbäckar rann överallt och tidigt kom första utmaningen, nämligen att vada över Snowy River. Det var ganska bra fart på vattnet men det var inga större problem förutom att vattnet såklart var iskallt! Leden tog oss vidare till en fin utsikt över Blue Lake och vidare över kalfjäll och mer snö blandat med vårblommor. Efter 12km hade vi välförtjänt bestigit toppen men tyvärr var det lite av ett antiklimax eftersom man kan åka skidlift nästan ända till toppen av Mt Kosciuszko. Vi möttes därmed av ett antal skolklasser och turister som gjorde tillfället mindre intressant. Åtminstone var vi de enda som inte tagit den lata vägen. Vi hade vädret med oss men mot toppen var det ganska dimmigt.

Påvägen ned klarnade vädret upp och det blev plötsligt varmt och skönt. Landskapen var otroligt vackra och skrämmande likt fjällen hemma i Sverige. Trädgränsen går i Australien vid ca 1600m men istället för fjällbjörk växer det Snow Gums, ett slingrande och färgsprakande eucalyptusträd med en sorts skyddande hinna på dess löv som gör att de överlever kallare klimat på högre höjder. Leden tog oss nu tillbaka mot Charlotte Pass igen och vi kunde mycket nöjda konstatera att detta var en av de bästa dagsvandringar vi gjort i Australien!

Blue Mountains och Canberra

Turistiga Blue Mounains National Park var oerhört varmt och klibbigt. Brandfaran var extrem och i princip alla vandringsleder var stängda på grund av skogsbränder i olika delar av parken. 'Prince Henry Cliff Walk' var fortfarande öppen och den tog oss till Echo Point där man kan se berömda 'Three Sisters'. Den turistiga känslan gav oss lite avsmak men det fanns definitivt några höjdpunkter. Vi såg bland annat en helt fantastisk uppvisning av två lyrfåglar. Hanen jagade honan med ett intensivt kackel och de vanligtvis skygga fåglarna brydde sig inte om att det fanns människor runt omkring. Vi hade enorm tur att få se dessa ovanliga fåglar i deras naturliga miljö. Utsikten av Blue Mountains var dessutom mycket vacker och att läsa om den intressanta geologin var spännande. Forntida floder dumpade här enorma jord- och sandmassor, därefter har havsnivån stigit tusen meter, vulkanutbrott var sedan vanliga och anledningen till att det ser ut som det gör idag är erosion. Framme vid Echo Point var en svalkande 'Bundaberg Ginger Beer' ett måste och det kändes trots busslaster av människor ganska magiskt att få se de tre systrarna. Vi var här nära samhället Katoomba och kvällen spenderades framför bioduken, denna gång '2012'.

Vi fortsatte härifrån på 'Great Western Hwy' som tog oss på slingrande vägar till Lithgow och 'Zig-Zag Railway'. På grund av brandfaran blev det tyvärr inget riktigt ånglok utan ett diesellok, men det tog oss samma väg och det var intressant att se hur man byggt tunnlar och viadukter på mycket slingriga spår. Tåget hade en härligt gammal känsla och lokföraren var trevlig. Efteråt köpte jag glassen 'Golden Gaytime'. Vi sov övernatt på rastplatsen i Bathhurst.

Australiens huvudstad Canberra i sin egen delstat 'Australian Capital Territory' var nästa destination. Vi hade turen att kunna hälsa på vår goda vän Rachel som vi jobbade med från Bowen. Vi blev mycket väl emottagna och omhändertagna i hennes föräldrahem och vi hade en hel del att prata om. Vi blev bjudna på en riktigt god australisk 'Roast Dinner' och ägg och bacon på BBQn till frukost, som faktiskt jag lagade till. Rachels föräldrar, som själva har rest runt i Australien, var mycket trevliga och de var fascinerade över vad vi hittills gjort. Tydligen hade vi redan sett mer än de flesta och vi har gjort ett bra jobb. Dock var vi inte förberedda på hur kallt australien faktiskt kan bli. Som gåva blev det ylletröjor och gamla jackor som annars hade gått till tippen. Vi blev verkligen bortskämda! Rachels far, som faktiskt var med i Vietnamkriget, var även en hobbymekaniker och vi passade på att göra en enkel service i hans garage. Vi blåste rent luftfiltret, som var smutsigt efter vår resa i Queenslands Outback, bytte olja och oljefilter. Rachel tog oss sedan på tur genom Canberra och vi besökte även Parlamenthuset där en het diskussion pågick. Intressant var att se att där finns problem med aboriginer och vem som har äganderätt till landet. I protest hade några aboriginer satt upp tält utanför det gamla parlamenthuset. Canberra är byggt för en enda orsak, att vara huvudstad. En amerikansk arkitekt vann en gång en tävling om att få designa den nya huvudstaden och resultatet blev ganska likt Washington i USA. Från 'Mt Ainslie Lookout' kunde vi tydligt se hur staden är uppbyggd med en stor cirkel i mitten och sedan fyra raka vägar gåendes motsatta håll från hjärtat av staden. Efter att blivit givna en stor matsäck, en liten mixer och en ihopfällbar matkorg kunde vi ge oss iväg mot nya äventyr som nu skulle ta oss upp till Australiens högsta berg. Tack Rachel och familj.

Waterfall Way

I bilen igen och till världsarvslistade Oxley Wild Rivers National Park. Otroligt hur mycket speciell natur Australien har bjudit på hittills. Wollomombi Gorge är Australiens näst högsta vattenfall och utsikten var något spektakulärt. Vi befann oss nu på 'Waterfall Way' som går genom några nationalparker med fantastiska vattenfall och fina regnskogar. Guy Fawkes River National Park och Ebor Falls var nästa destination och därefter Dangar Falls. Märkligt hur vatten här i Australien är så ojämnt fördelat. Delar vi passerat har varit i svår torka i flera år och här finns vatten och grönt överallt. Området var på vissa ställen väldigt odlad och där fanns betesmarker överallt, det hela påminde igen lite om England. Vi tyckte detta var tråkigt eftersom man, för att skapa dessa, huggt ned stora mängder mycket värdefull regnskog. Vi åkte härifrån ända till kusten och Uranga för att hälsa på några goda vänner från Bowen. Vägen slingrade sig genom härlig berg och skogsmiljö men här fanns även bittra bevis hur farligt det kan vara här i form av stora jordskred. Vi blev väl omhändertagna av Wayne & Alison som bjöd oss på god middag och gav oss sedan en tur runt vackra Uranga där floderna Belinger och Kalang River möts. Wayne tog oss till hans favoritställe vid Hungry Heads där han även surfar ibland och vi fick även veta allt om hur de här har svåra översvämningar.

Detta var ytterligare en skön paus från det ibland hårda livet i en campervan. När vi sagt tack och hejdå till våra vänner återvände vi upp i bergen på Waterfall Way eftersom världsarvslistade Dorrigo National Park fortfarande fanns kvar att upptäcka och mycket riktigt var bryggan ut över regnskogens trädtoppar kallad 'Skywalk' sevärd. Här gick vi även en kort delvis bortspolad led till ett vattenfall och information om den svåra stormen som drabbade området i mars 2009 då 750mm regn föll under en 24h period. Häpnade tänkte vi återigen på den extrema vattensituationen i detta enorma land.

New England Tablelands

Tillbaka genom skotska Tenterfield och söderut mot Glen Innes. Vi var nu uppe i ett högland som förvånansvärt mycket påminner om den Engelska naturen med gräsiga kullar och, såklart, mycket regn. Detta var lite av en chock för oss eftersom bilden av Australien höll på att förändras något vansinnigt. Kanske här finns lite mer än bara en stor torr öken och lite regnskog uppe i norr? Fortfarande i den enorma bergskedjan Great Dividing Range besöktes först världsarvslistade Gibraltar Range National Park som bjöd på fina vyer över skogsbeklädda berg så långt ögat kunde nå. Här på 1000 meters höjd kunde vi se 'Demon Fault', den 200km långa förkastningen som delar den blöta regnskogen och den torrare eucalyptskogen. Vi gjorde ett kort besök vid Boundary Falls, ett mycket vackert vattenfall, innan vi hittade ett riktigt mysigt gömställe där vi parkerade övernatt. Med regnskog kommer självklart regn och alla dess djur och insekter som kan väsnas och klias. Tidigt nästa morgon var vi iväg den korta biten till världsarvslistade Washpool National Park, men var tvungna att vända tillbaka eftersom jag lämnat mina vandringsskor där vi sov övernatt. Innan vi begav oss iväg på den 8.5km långa 'Washpool Walk' hade vi enorm tur och fick se några praktexemplar av den Australiensiska lyrfågeln springa omkring. Dessa fåglar är kända för deras oerhörda förmåga att härma olika läten, både naturliga och konstgjorda. Vi hörde mest bara kackel eftersom de är skygga djur och verkade lite stressade när vi kom nära men de är kända för att ha härmat läten av mänskliga röster, bilar, explosioner, instrument och till och med motorsågar.

Hur som helst kom vi iväg på vår vandring som skulle ta oss genom djup djungel av tropisk och subtropisk regnskog. Vad som kunde ha blivit helt underbart och full av njutning genom fin rik skog med härliga vattenfall förvandlades snabbt till en mardröm! Detta ställe visade sig vara invaderat av blodiglar! Det började med upptäckten av en blodigel på en sko och därifrån eskalerade allting till att varannan meter behöva ta bort dussin av hungriga blodiglar krypandes med ohygglig precision in i skor, upp på ben, ja överallt. När vi trodde vi kommit ur det värsta började allting om igen och till råge på allt fanns där även fästingar. Något panikartade tog vi skydd på en bro över en bäck för att plocka bort det värsta innan vi återigen var tvungna att ge oss in i regnskogen. Väl tillbaka, faktiskt fortfarande med livet i behåll och utan större blodförlust, kunde vi äntligen pusta ut. Förutom regnskogens lokalbefolkning var detta i efterhand en mycket fin vandring där vi såg 1000-åriga Red Cedars, vackra Strangler Figs och Australiens största skink – en vandring att minnas.

Vi hade efter detta tajmat in ett besök i Armidale och Erwan, en trevlig fransos vi bodde med i Queenstown på Nya Zeeland. Han studerar här och vi hade en mycket trevlig fransk kväll. Det kändes skönt att kunna luta sig tillbaka inomhus i en riktig lägenhet igen och Armidale hade en skön känsla och var dessutom lite svalare vilket var mycket välkommet. Tyvärr var Erwan mitt uppe i studierna och det fanns bara tid att stanna ett dygn så vi var snabbt vidare mot nya upptäckter.

Granite Belt

Så kom regnet tillbaka och vi blev påminda om hur vår lilla van inte är särskilt praktisk när man inte har någonstans att ta vägen förutom i förarsätet eller sängen. Planen var att åka västerut för att försöka undvika det värsta. Först var det tänkt att klättra ett berg, Mt Warning, men vägen var översvämmad och vi fortsatte istället långt in i bergen till ett hippie-ställe kallat Nimbin. Detta ställe har blivit populärt bland turister eftersom det är en form av fristad för droger. Första intrycket var inte alls bra och vi begav oss snabbt tillbaka och ännu högre upp i bergen. Vädret började långsamt bli bättre och vi var nu uppe på en platå i den långa bergskedjan Great Dividing Range. Här löper det massiva Granitbältet som faktiskt påminner lite om bergen hemma i Sverige. Efter att ha tagit skydd för en hagelstorm i Tenterfield kunde vi nu äntligen bege oss iväg mot nationalparkerna i området. Först tog vi en titt på några gamla stridsvagnsfällor som skulle ha bromsat ett eventuellt anfall under andra världskriget och sedan besöktes Boonoo Boonoo National Park som hade ett vackert vattenfall.

En stor skillnad mellan delstaterna Queensland och New South Wales är att vi nu var tvungna att betala en engångsavgift för att besöka en nationalpark. Vi var mycket skeptiska till detta eftersom det finns över 600 nationalparker i New South Wales och standarden på campingar och toaletter verkade vara sämre än i Queensland där allt var gratis. Vi beslöt oss för att leva rövare eftersom det är upp till var och en att betala avgiften eller ej.

Vid Bald Rock National Park såg vi solen igen, perfekt eftersom vi hade tänkt att klättra upp till toppen av denna gigantiska och Australiens största granitsten. Det var fortfarande blött och lite halt och lutningen var bitvis 30 grader, men vi tog det naturligtvis försiktigt. Vi såg häftiga stenformationer och 360 grader vyn från toppen var fantastisk. Där fanns stenar som vi trodde skulle rulla eller välta vilken sekund som helst, men såhär har det sett ut ända sedan aboriginerna använde denna sten som en neutral mötesplats mellan tre olika stammar. Vi såg så kallade Cunningham Lizards som är speciella ödlor med en ovanligt platt kropp anpassade för att leva i sprickor och hålor i stenen. Här fanns även kängrus som hoppade omkring i den ljuvligt doftande eucalyptusskogen. Detta ställe var magiskt.

Tillbaka i Queensland och plötsligt kändes allt mycket bättre igen. Om detta bara var önsketänkade eller om Queensland faktiskt är bättre än New South Wales vet jag inte, dock var detta återigen gratis. Girraween National Park var en riktig höjdare. Ett populärt mål för australiensare och utmärkt för vandring och mer stenbestigning. Fortfarande i Granite Belt kunde vi med något darriga ben klättra upp 'The Pyramid' – en mycket brant granitsten något mindre än Bald Rock men fortfarande storlek större. Utsikten från toppen var makalös men jag är inte säker vilket som var värst – vägen upp eller vägen ned. Vi mötte en skolklass nära toppen och vi undrade hur läraren kunde ha koll på alla barnen. Det fanns även här lutande och balanserande stenar som borde ha rullat för länge sedan, men naturlagarna vinner såklart över synvillan. Helskinnade kom vi ned och hoppade välförtjänta i en bäck som var mycket svalkande i värmen. Här såg vi några sköldpaddor simma omkring. Härligt. Vi stannade övernatt på den mycket trevliga campingen i nationalparken och där fanns till och med varmdusch! Nästa dag gick vi några leder till granitformationer, 'The Sphinx & the Turtle', som man med lite fantasi kunde urskilja. Det var återigen dags att säga adjö till Queensland och vi återvände med nytt hopp till New South Wales.