Vår husvagn låg strax intill traktorgaraget och det var därför vanligt att vi vaknade mitt i natten av stora högljudda traktorer. Det var vår tur att gå upp vid soluppgången kl 06 och jobbet började vanligtvis kl 07. Dagen började med havregrynsgröt och kanske en dusch i det nu hyffsat rena toalettblocket. Shorts och t-shirt och en illgul väst bars för att synas i fabriken där truckarna kör omkring. Efter att ha skakat ur våra skor ordenligt från dels damm men framförallt från eventuella insekter kunde vi gå den en minut långa promenaden till fabriken. Här mötte vi resten av de totalt ca 30 anställda innan vi klockade in. Laura hamnade på sorteringsbordet medan jag själv blev en så kallad 'bin tipper'.
Min uppgift var att med hjälp av hydralik tippa de 8 ton tunga containrarna fulla med potatis till det löpande bandet vilket var en ganska enkel uppgift förutom när luckan där potatisarna föll ut fastnade. En stor truck transporterade containrarna från de inkommande traktorerna till mig och sedan tog jag över. Då jag hade tid över sopade jag golvet rent från potatis, jord och damm – vilket visade sig vara en evighetsuppgift! De första dagarna var ganska korta men vi blev iallafall vana vid våra nya uppgifter. Mängden damm och flugor var ibland kopiös och vi undrade många gånger om det faktiskt var tillåtet att jobba under så dåliga förhållanden. Vi blev åtminstone erbjudna en dammmask av variant enkel som ibland hjälpte. Hursomhelst vande vi oss mer och mer vid hettan, flugorna och dammet och vi hade ju trots allt en husvagn med luftkonditionering.
Fabriken hade ett litet kontor och ett kök där vi drack kaffe och minglade på rasterna. Många av våra arbetskamrater var koreaner men otroligt nog var vi 13 olika nationaliteter bland de 30 anställda. Hillston Farms ägs av en italienare som spenderade de första dagarna med oss för att se till att allt var i sin ordning. Sedan var det upp till hans 70-åriga bror, Mario, och Mark som är manager att styra. Mario är såklart pensionerad men har valt att stanna ute på Forestvale under potatissäsongen som en paus från hans fru. De anställda är uppdelade i två grupper, fabrik och paddock. Paddock-folket levde i en helt annan värld med helt andra regler, de flesta var traktorförare.
Efter någon vecka hade kök och toaletter inte blivit städade en enda gång. Den gamla städaren hade tydligen inte dykt upp och här tog Laura och jag tillfället till akt och erbjöd oss att städa mot betalning. Det tog mindre än en halv dag för ett dammtäcke att lägga sig över köket och det var därför rimligt för oss att städa varje dag. Detta gav oss åtminstone en extra timmes jobb. Många bäckar små... Det dröjde inte länge förrän vi blev ombedda fler uppgifter och helt plötsligt var vi inte bara fabrikspersonal utan även 'farm hand'. Mario hjälpte oss genom att försöka hitta på nya uppgifter som behövde göras och tillslut jobbade vi nästan lika mycket i fabriken som med andra uppgifter. Tur var kanske det eftersom potatissäsongen visade sig vara sämre än vanligt men med Marios hjälp skrapade vi ihop timmar som gav resultat. Jag försökte till och med få in en fot som traktorförare, som verkade vara rena guldgruvan, eftersom jag i stort sett kan köra en traktor. Här ute bryr man sig mindre om regler och mer om vad man faktiskt kan göra. Tyvärr får inte alla en chans men det gäller att ta för sig när man kan.
På lediga dagar passade vi på att handla färskvaror och se oss omkring. Vi åkte bland annat ut till 'Willandra National Park' som är en gammal fårfarm. Här lärde vi oss mer om hur fårklipparna levde och hur livet bland torka, flugor och dammstormar var. Det var skrämmande likt hur vi faktiskt bodde ute på Forestvale! När Willandra var som störst kunde merinofåren breda ut sig på de 1,760 km2 som Willandra byggt upp. Intressant var att se att man faktiskt byggt ett speciellt hus för deras bästa merinohanar som också tog hem priser en gång i tiden. De platta landskapen i Australiens Outback ger en riktig wow-känsla och man inser ganska snabbt hur liten man är. Andra lediga dagar försökte vi bege oss längre in till 'Mungo National Park' men eftersom vi låtit bilen stå alltför länge hade solen och dammet sugit musten ur batteriet.
På kvällarna lagade vi mat och en kall öl efter jobbet fick en helt annan mening. Vatten fanns det otroligt nog gott om eftersom vi härute befann oss uppe på 'Great Artesian Basin' – världens största grundvattensbassäng. Man använde stora pumpar för att transportera vattnet från de djupa brunnarna. Det fanns aldrig kallvatten men det smakade gott och ingen verkade särskilt bekymrad över att man använder Australiens enorma resurser kanske lite för mycket... Här ute använder man stora bevattningssystem för att hålla potatisarna vid liv och ge jorden rätt konsistens vid uppgrävning. Mentaliteten här ute är bra mycket annorlunda än den vi är vana vid hemma i Sverige. Vatten är ett stort problem i många delar av Australien och likaså är ozonlagret. Trots detta finns ingen återvinning överhuvudtaget och allt skräp bränns på plats eller begravs. Detta fick vi bistert bli vittne av genom vårt andra jobb som 'farm hand'. En av våra nya uppgifter var att varje vecka ta allt hushållsskräp till farmens tipp. Vi fick låna en jeep för att genomföra detta eftersom tippen låg dryga 1.5km ut genom lerfält. Här dumpades allt från kylskåp till vinflaskor och när det grävda hålet var fyllt täppte man igen det.
Livet i husvagnen på Forestvale var självklart inte bara en plåga i värmen. Vi blev många gånger belönade med mäktiga solnedgångar över de odlade fälten och trots att det är varmt och torrt stortrivs djurlivet. Farmens lokalbefolkning bestod av de grå-rosa papegojorna 'Galahs', kängrur, emuer, spindlar och ormar. Spindlarna, av typerna 'Red Back' och 'Australian House Spider' verkade trivas bäst i eller nära husvagnen och ormarna, av typen 'Eastern Brown Snake', i toalettblocket. Vi såg även en 'Shingleback' som är en söt liten ödla, med sin svans liknande sitt eget huvud, hänga vid tvättmaskinen. Vi lärde oss med tiden att leva med våra nya bästa kompisar, flugorna. Så länge de avstod från att flyga in i munnen eller i ögonen var det ok och de stora svarta myrorna verkade avstå från att krypa in i våra skor. Kanske var det den hemska lukten från ruttna potatisar som fick myrorna på andra tankar. Att leva med extremt giftiga djur låter kanske farligt, men med lite sunt förnuft var det faktiskt inga problem.
Det hade nu gått en tid och julen började närma sig. Detta märktes såklart inte överhuvudtaget eftersom det snarare blev varmare än kallare. Julstämningen var nästintill obefintlig men Laura och jag hade åtminstone fått tag på några julpynt och vi hade en hel del mat planerad. I 40 graders värme och sol åkte vi till affären i Hillston för att handla. Där fanns julpynt och tomtemössor och den berömda sången 'Let it snow' spelades i högtalarna. Detta kändes helt bisarrt och vi lämnade affären med ett buttert humör, allting kändes fel! Dagen blev bättre när jag efter en timmes vispande lyckades göra en fin äggost. Julfesten hade redan börjat på Forestvale. Mark, managern, hade utan förvarning bjudit in alla anställda till sin egna lilla fest med gratis öl. Detta var såklart välkommet och till en början hyffsat sofistikerat. Efter en stund beslöt vi oss dock för att återgå till julmaten och paketöppnande. Till middag blev det spaghetti och köttfärssås och vi hade även sill på bordet!
Några vänner från Marks fest var även inbjudna till vår egna lilla fest i det delade huset men under de två timmarna vi varit borta hade mycket hänt. Alla var såklart mycket berusade när de kom instormandes i huset. Några killar beslöt sig för att spela fotboll och en arm krossade inte helt oväntat en stor glasruta. Killen blödde ganska kraftigt och hans kompis körde ned honom till fabriken för att hitta ett förstahjälpen-kit. Till deras förvåning hittade de en naken karl sovandes på kontoret. Detta var en av traktorförarna. Mark blev ombedd att ta vara på honom. Killen med armen klarade sig fint med några plåster. Traktorföraren blev stoppad i säng men hade sedan vaknat upp, lyckats dra ur sladden till en frys full av kött, satt sig på en truck och kört rakt in i en av potatismaskinerna. Allt detta upptäcktes dock inte förrän vi började jobba igen några dagar efter jul då en av maskinerna plötsligt var trasig och det hade börjat lukta illa från frysen. Vädret hade nu även förändrats drastiskt från 40 grader och sol till först röd dammstorm och sedan skyfall! Eftersom huset är fallfärdigt regnade det såklart in och tillslut gick elen. Den tänkta festen i huset slutade ganska abrupt med att Mark kom instormandes med sina två vakthundar i ett bittert humör. På juldagen blev vi inbjudna till det Nya Zeeländska paret för en liten julmiddag, detta var trevligare än händelserika julafton. I mellandagarna bakades det köttbullar och Nyår, regn igen, firades med en god middag i huset. Fyrverkerier var inte tillåtna på grund av brandfaran.
Potatissäsongen började nu lida mot sitt slut. Redan i början av Januari började ordrarna bli färre och endast sex veckor lång var denna säsong den kortaste de någonsin haft. Typiskt tänkte vi men Laura och jag hade en stor fördel, Mario. Med hans hjälp kunde vi stanna nästan en hel månad längre. Det fanns en hel del jobb med gamla potatisar som skulle förberedas för plantering. Vi blev nu trädgårdsmästare, snickare och truckförare. Vi blev riktigt bortskämda av Mario och han lät oss göra alla de roliga uppgifter en 'farm hand' kan tänkas göra. Tiden på Forestvale kom snart till sitt slut och vi var mycket sugna på att återigen börja vår upptäcktsfärd genom Australien. Vi lärde oss inte bara en hel del om livet på en farm utan fick en upplevelse som kommer räcka hela livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar