Mot jobb och potatisodlingar

Det var nu bara dagar kvar innan vi skulle rapportera oss färdiga för arbete i Hillston. Detta jobb fick vi som nämnt tidigare genom det Nya Zeeländska paret som vi träffade uppe i Bowen. Vi hade nu varit i kontakt med Bec som är sekreterare på Hillston Farms och med turen på vår sida ordnade hon så vi kunde bo ute på farmen. Temperaturen ökade kraftigt bara några mil efter att ha lämnat Kosciuszko. Vi var helt plötsligt på andra sidan av Great Dividing Range. Stora slätter började breda ut sig och torkan var igen ett faktum. Vi stannade för lunch vid en rastplats. När vi öppnade dörrarna möttes vi av ett hav av flugor i en värme vi knappt har stött på tidigare. Det var nära på omöjligt att laga lunch, flugorna var överallt! Vi tvingades äta inne i bilen med stängda rutor i solen. Det kändes som det inte fanns någonstans att ta vägen och svetten började rinna kraftigt. Detta visade senare bara skulle bli en början.

Vidare mot Griffith. Hit flyttade många italienare för ca hundra år sedan och tydligen ska staden länge ha varit kontrollerad av den italienska maffian. Många italienare blev tidigt förmögna genom att odla vindruvor och olika citrusfrukter i området. Stället är populärt bland backpackers eftersom man på vissa delar av året behöver stora mängder fruktplockare. Vi möttes av skumt väder som plötsligt förvandlades till skyfall och åska. Vi hade tänkt sova övernatt på en gratiscamping vid Lake Wyangon några kilometer utanför Griffith men ovädret stoppade oss eftersom hela campingen hade blivit en flod. Blixten slog ned skrämmande nära. Vi sov längs med vägen istället. Nästa dag kunde vi fortsätta de sista 110km till Hillston.

Vem trodde att efter en lång tur mitt ut i ingenstans där träden växer glesare och jorden blivit rödare att man skulle träffa på några ansikten man känner igen? Precis vid ankomst i den lilla byn Hillston hörde vi någon ropa, Marcus!! Såklart mycket förvånade stannade vi till och mycket riktigt hade vi hört rätt, där stod det Nya Zeeländska paret som ordnat jobbet åt oss. Det blev en snabb pratstund och vi fick även förklarat hur man hittar farmen, 17km utanför Hillston. Eftersom allting i princip ser likadant ut kan det vara svårt med kännetecken men vi skulle hålla utsikt efter en kraftledning och sedan en svart brevlåda. Nu var vi nära tiden som skulle bli en av våra bästa upplevelser i Australien.

Välkommen till Forestvale
Bec tog välkomnande emot oss vid parkeringen och vi ordnade mycket hastigt allt pappersarbete. Inga om och men, vi var nu anställda av Hillston Farms. Med varsitt klock-kort i handen skulle vi nu ge Bec skjuts upp till området där vi skulle bo, bredvid managerns hus. Vi konstaterade att allt verkade mycket smutsigt, även inomhus. Halvvägs upp de 100m till vårt nya boende mötte vi en av traktorförarna som visade sig vara killen som tidigare bott i husvagnen det var tänkt att vi skulle flytta in i. Tydligen hade han inte helt flyttat ut sina grejer ännu trots att han officiellt flyttade ut ur husvagnen två månader tidigare. 'Staff quarters' bestod av ett nästintill förfallet hus med tillhörande toalett, dusch och tvättmaskin. Bredvid stod tre husvagnar i skick med husets. Vi blev ombedda att inte gå in i husvagnen förrän den blivit ordentligt urstädad och tydligen var Bec chockad och besviken att ingen hade städat på så länge. Vad som hade för oss blivit beskrivet som 'a little rough n tough' visade sig vara nästintill en soptipp! Vi stod undrandes och tittade på medan Bec fördjäves försökte städa undan det värsta kring huset, toalett och dusch med blekmedel och klorin. Hon ursäktade sig att vi såg stället i sådant skick men mutade med att betala oss för att städa. Vi tyckte det verkade rimligt, vi var ju här för att tjäna pengar. Under tiden blev vårt nya hem städat av traktorföraren. En liten känsla av oro kom över oss när vi såg kylen åka ut och lövblåsaren användas istället för dammsugare. Ganska paffa blev vi senare under eftermiddagen insläppta i vårt nya hem som såg totalt vidrigt ut. Tjocka lager av damm, gamla fimpar, säng utan madrass, julgransbelysningar, hår, fett, flugor, spindlar och spindelväv. Under de nästkommande två dagarna sov vi på rastplatsen utanför Hillston med många tankar i huvudet om alternativa jobb. Vi fick betalt för städningen och sakta men säkert förvandlade vi ett ruckel till ett mysigt hem. Vi hade nu tak över huvudet, säng som man kan sitta upp i utan att slå i huvudet i taket, kylskåp, luftkonditionering, ljus när det blir mörkt, elektricitet, vatten, tv, spis, soffa, toalett och dusch – vi hade nu ett hem, faktiskt ren lyx om man jämför med vår campervan.

Det visade sig att det redan bodde två tyska killar här, en i den intillliggande husvagnen och den andra i huset. De hade redan bott här en vecka när vi anlände och vi kunde inte förstå hur de hade överlevt i all skit utan att ha städat. Vår säng saknade några spjälar och madrass men vi lyckades få traktorföraren att ge oss några plankor som ordnade till det hela och en madrass dök magiskt upp från ingenstans. Lutningen på husvagnen var helt sned efter att ha grävt ned sig i den röda jorden under några regnoväder. Detta fick vi även hjälp med men det visade sig att husvagnen vant sig vid den sneda lutningen så dörren gick inte att öppna efter att ha rättat till det hela. Det fick duga som det var. Efter några dagar kom Mark, managern, och presenterade sig. Han visade sig vara ganska blyg och fåordad och dessutom svag vilket var till vår fördel när vi förhandlade hyran. $30 per vecka var allt vi betalade. Detta var en jättebesparning för oss och vi hade dessutom bara 100m till jobbet. Första veckan var gratis som delbetalning för städningen.

Efter första dagen på jobbet, som var en introdag, såg vi till att ladda upp matförrådet genom att åka tillbaka de 110km ända ned till Griffith. Här handlade vi allt från havregryn till diskmedel och förhoppningsvis skulle det vara tillräckligt för att räcka de två månaderna det var tänkt att vi skulle jobba här. Det ända vi nu behövde handla från den dyra affären i Hillston var färskvaror. Kött handlades såklart direkt från slaktaren i byn. Nu var vi redo att jobba!