Knölvalskådning i Hervey Bay

En dröm sedan vi anlänt i Australien har varit att se en knölval. Nu påväg söderut längs med östkusten mot vår nya destination 'Fraser Island' närmade vi oss ett av de ställen dessa vackra däggdjur kan beskådas, nämligen från 'Hervey Bay'. Det märktes tydligt att vi nu börjat närma oss mer turistiga områden där man gör allt för att komma åt turisternas plånböcker och stramar åt regler för den vanlige camparen. Enligt turistinformationen fick man inte lov att sova övernatt vid sidan av vägen. Det billigaste alternativet visade sig vara ett vandrarhem där man fick lov att campa på bakgården. Förutom att bli attackerade av arga törnskator fick vi även hjälp att boka en dagstur ute på sundet mellan Hervey Bay och Fraser Island för att förhoppningsvis få se några knölvalar. Det var ju trots allt säsong för knölvalen som här brukar återhämta sig under sin långa färd mellan Antarktis och norra Australien. Tidigt nästa morgon var vi iväg på en lyxig yacht kallad 'the Blue Dolphin' som verkade bäst lämpad eftersom vi inte ville dela samma båt med en stor mängd turister. Knölvalen är känd för sina språng upp över vattenytan och för sin lågfrekventa valsång. Den har en kraftig och tjock kropp och kan bli upp till 15m lång och väga upp till 36ton. Dessa språng var vad vi letade efter eftersom de kan synas från ett mycket långt avstånd. Det tog en stund att segla ut till stället där dem senast beskådats men eftersom det var en härlig yacht kunde vi luta oss tillbaka och njuta av att vara återigen ute på havet.

Under turen fick vi lära oss att knölvalen bara äter på sommarhalvåret och lever på sitt fettlager under hela färden till de varmare vattnen för att fortplanta sig. För att snabbt äta upp sig samarbetar knölvalen och styr bytesdjur, så som krill, upp mot ytan med hjälp av luftbubblor, sedan öppnar de upp sitt stora gap och sväljer ofta tusentals bytesdjur på en gång. Första skådningen av en knölval var helt fantastisk. Att se något så stort elegant simma i det klarblå vattnet var verkligen häftigt. Senare såg vi ett flertal honor med sina kalvar och vissa närmade sig till bara några meter från oss. I horisonten såg vi även ett enormt språng som bildade ett många meter högt plask men det var så långt borta att det skulle ta en hel timma att åka dit. Tydligen är sprången mer förekommande lite tidigare i säsongen så nästa gång kommer vi se till att vi ser de mer lekfulla yngre hanarna. Dagen var verkligen speciell och vi kände oss mycket privilegierade att få se dessa spektakulära varelser.

Jag har nu placerat min blogg i Australien på bloggkartan.se!

Lady Musgrave Island

Fulla av förväntan körde vi tidigt på morgonen till 'Town of 1770'. Detta lilla ställe upptäcktes av 'Captain James Cook' inte helt oväntat år 1770 när han var ute och seglade. Här skulle 'Spirit of 1770' ta oss ut till havs för att vi själva skulle få se och känna på den tydligen orgasmiska ön som ligger strax söder om stenbockens vändkrets. Lady Musgrave Island är en av åtta korallöar i nationalparken 'Capricorna Cays' i stora barriärrevet. Just denna ö har en unik lagunformation som formats genom korallbildning och är mycket välbesökt av inte enbart turister, men även havsfåglar och sköldpaddor. Spirit of 1770 tog oss stadigt ut genom kristallblått hav och efter en och en halv timma hade vi nått vår destination. Det tog mig mindre än en sekund att ändra mig från mycket skeptisk till helt såld. Första skymten av denna perfekta ö räckte för att inse hur helt unikt och makalöst vackert detta var. Båten lade till i lagunen och vi blev transporterade med en mindre båt som hade genomskinlig underdel till ön. Vi passerade bara några centimeter över koraller, havsgurkor, sköldpaddor och mängder av färgglada fiskar. Det var ganska vasst under fötterna att stå på världens vackraste ö, den har nämligen ingen sand bara döda koraller uppspolade från havet. Under rundturen upptäckte vi till vår förvåning att vi absolut inte var ensamma på ön. Den är numera bebodd av 20 000 havsfåglar och det skulle till mycket tur för att inte bli bajsad på. Fåglarna bor i, under, uppe på, bredvid och mittemellan de så kallade 'Pesiman' träden som växer på ön. Tur var att vi skulle snorkla efter den guidade turen. Vi upptäckte även att det fanns ett litet campingställe på ön. Det visade sig att samma folk kommer hit varje år eftersom ön tydligen har en magisk kraft som är otroligt beroendeframkallande. Från båten påväg tillbaka till lagunen upptäckte vi en rengöringsstation för sköldpaddor. Där fanns för tillfället en sömnig sköldpadda som blev rengjord av några hungriga småfiskar.

Denna station har funnits här mycket länge och har därför fått en vulkanliknande form eftersom sköldpaddorna sakta men säkert eroderat korallen som blivit vald som station. Vid det här laget hade vi bara en enda tanke, vi måste snorkla nu! Vattnet var faktiskt lite kallt men vem tänkte på det när det fanns helt fantastisk korall, tusentals fiskar och självklart sköldpaddor att simma med. Detta rev såg helt annorlunda ut än de tidigare reven vi snorklat i med spektakulära lila och rosa koraller, skimrande blå fiskar, grönprickiga havsgurkor och en potatistorsk! Vi skymtade även en stor val i horisonten. Lunchbuffén var allt för god och nästa snorklingspass blev en utmaning. Det blev snabbt dags att vända hemåt och vi hade båda två sörplat i oss lite av den beroendeframkallande magin Lady Musgrave har att erbjuda.

  

Carnavon Gorge till Cania Gorge

Vi passerade 'Roma' innan vi sov övernatt utmed vägkanten. Här halvvägs till vår nya destination, 'Carnavon Gorge National Park', fick vi känna på det första regnet sedan långt innan vi började jobba i Bowen. Klimatet här var verkligen annorlunda än vi blivit vana vid ute i den torra vildmarken, med högre luftfuktighet och grön skog. Åskskuren passerade ganska snabbt och dagen efter var det dags att börja vår första riktiga vandring. Detta var en milstolpe för oss eftersom all campingutrustning var inköpt men ej beprövad. Med alla förberedelser redo, som faktiskt tar längre tid än man tror, var vi iväg på den totalt 21km långa vandringen. Går allt som det ska kommer framtida längre vandringar bli lätt att genomföra.

Carnavon Gorge är ett klippsystem som formats under miljoner år av erosion med hjälp av 'Carnavon Creek' med imponerande vyer, aboriginska målningar och otroligt djurliv med mer än 170 fågelarter. Med tunga ryggsäckar korsade vi bäcken som rinner genom hela klippsystemet 22 gånger och såg även en svart orm av okänd art innan vi anlände till 'Big Bend Campground'. Här satte vi upp tält och lagade mat med ett campingkök. Utrustningen kändes bra. Dricksvatten tog vi direkt fran bäcken. Eftersom detta är ett populärt turistmål var vi inte ensamma, men det gjorde inget eftersom naturen var otroligt fascinerande. Nästkommande dag inleddes med gröt till frukost och på vägen tillbaka passade vi på att gå in i alla sidosystem som alla hade olika överaskningar så som miniekosystem med sällsynta växter, stenformationer och höga klippväggar. Vi rapporterade oss välbehållna tillbaka till nationalparkens ranger, som även visade oss en mycket sällsynt kängruart kallad 'pretty face'. Nöjda och glada kunde vi nu fortsätta mot större utmaningar!

Efter en ganska bra natts sömn på ett viloställe brevid vägen körde vi vidare genom det lilla samhället Rolleston och fortsatte nu på större vägar med mer trafik mot 'Cania Gorge National Park'. Landskap och klimat ändrades återigen, det märktes att vi långsamt kom närmare kusten. Vägen slingrade sig genom djupa eucalyptusskogar där det även fanns kaktusträd vilket var ovanligt. Några skogsbränder hade nyligen härjat området. Dessa eucalyptusskogar är vana vid bränder och står emot det mesta eftersom en vanlig skogsbrand passerar ganska snabbt. Inte överaskande är bränder faktiskt del av dessa träds livscykel. 'Cania Gorge' var mycket mer tillgänglig än Carnavon med asfalterade vägar ända fram till leden som skulle ta oss till 'dripping rock', 'dragon cave', 'the overhang' samt 'bloodwood cave'. De var alla fyra mycket intressant vandring genom sandstensklippor och grottor och vi såg även den största varanen vi någonsin sett! Det märktes dock att området var mycket populärt eftersom det fanns aggresivt tiggande fåglar såsom törnskatan. Dessa var vana vid att bli matade regelbundet av turister, vilket är förbjudet, och vi blev attackerade när vi åt lunch. Toaletterna kryllade även med bin, så vi beslöt att snabbt förflytta oss.

Nästa destination var kusten eftersom vi med förtjusning bokat en dagstrip till 'Lady Musgrave Island'. Denna lilla ö mitt ute på barriärrevet skulle, enligt den vanligtvis mindre användbara guideboken 'Lonely Planet', vara ”orgasmisk” och kunde ”lätt inspirera besökare till hedonistiskt beteende”. Detta fick bara inte missas! För att hinna i tid tog vi en genväg över 'Great Dividing Range' genom 'Kalpauer State Forest' som var minst sagt intressant körning på grusvägar bland bergstoppar. En dos sömn intogs vid sidan av 'Bruce Highway' på en så kallad 'Driver Reviver', där trötta bilister kan återhämta sig. Nu var det äntligen dags för öarnas ö!

Bilby's och ljusår från omvärlden

Inte konstigt att vi var trotta nar vi narmade oss 'Cunnamulla' och 'Charleville', vi hade vid det har laget kort mer an 300 mil sedan vi lamnat kusten. Inte nog med att det borjade bli trottsamt att kora, sedan vi hamnat pa 'Matilda Highway' halsade numera inga bilister med den obligatoriska 'Outback-halsningen' – ett pekfinger. Val framme i Charleville, efter att ha sett manga emuer langs vagen, kunde vi pusta ut en liten stund. Sedan var det dags att besoka Charlevilles 'Bilby Centre'. Detta kom till for nagra ar sedan nar en medelaldersman fick for sig att radda den utrotningshotade Bilbyn. En Bilby kan beskrivas bast som en blandning mellan en minikangru och en kanin med gigantiska nastan genomskinliga oron som ar aktiv pa natten. De ligger langt ned i naringskedjan och blev nastan helt utrotade av introducerade rovdjur sa som raven och vildsvinet. Men nu har antligen nagot gjorts at saken och i och med detta fick vi aran att se nagra av dem. Spannande!

Kvallen var dock inte slut har, i Charleville finns namligen ett sa kallat 'Cosmos Centre'. Eftersom detta samhalle ligger mitt ute i ingenstans ar det nastan perfekt forhallanden for att se langt ut i rymden. For en summa pengar kunde man fa en guidad tur av natthimlen med starka teleskop, vilket sjalvklart var ett maste eftersom vi har befinner oss pa sodra halvklotet. Stjarnhimlen har ser lite annorlunda ut an hemma i Sverige och vi fick bland annat se 'Tarantula Nebula' som ar ett enormt gasmoln dar stjarnor fods 169 000 ljusar fran jorden, som vi inte kan se fran norra halvklotet. Vi tog ocksa en narmare titt pa Jupiter och nagra av dess manar, och en dubbelstjarna med en orangerod och en bla stjarna. Vi fick aven titta pa nagra meteoriter som landat pa jorden och fick lara oss att vart solsystem nu bestar av 8 planeter och 5 dvargplaneter.

Resten av tiden i Charleville spenderades i 'Bailey Bar Caravan Park' for att ladda om batterierna och hinna ikapp med diverse skriverier samt underhall av campervan. Harifran kunde vi nu aka mot efterlangtade 'Carnavon Gorge' som damed blev slutet av underbara 'Queensland Outback'.

Yowah – full av rikedom eller tomma nötter?

Opalruschen har i Yowah pagatt sedan mer an hundra ar och bestar idag mestadels av sasongsarbetande gruvgravare. Gruvorna ar fyllda med liv och surr aret runt men under sommaren da det kan bli upp till 50 grader byts gruvarbetare ut mot skuggsokande kangrus. Vi hittade efter en stund byns 'minimart' dar man kan handla diverse mat och kopa en licens som maste inforskaffas innan man borjar leta efter opaler. Damen som agde stallet visade sig ha levt har nastan hela hennes liv och har fick vi forklarat mer i detalj vad det var vi letade efter, vad en opal ar for nagot och hur de kan hittas. En opal bildas i stora drag genom att det skett nagon form av vulkanisk aktivitet nara sand eller sandsten med en naraliggande back eller vattendrag for manga miljoner ar sedan. Sandsten med olika mangder vatten har sedan fangats i en bubbla av jarnmalm som sedan under miljoner ar av extrem varme och hogt tryck bildat opal i olika farger. Dessa jarnmalmsbubblor kallas for notter. Notterna som kan hittas i Yowahs sandsten kallas for 'Yowah-notter' och ar mer varda an andra notter. Dessa kan finnas nastan varsomhelst i Yowahs sandsten. Problemet ar att nastan alla notter ar tomma eftersom det inte har funnits vatten nar noten bildats. Med nyare teknologi har man lyckats lista ut var vattenhalten kan ha varit hogre miljoner ar sedan men det anda sattet att fa reda pa om noten innehaller opal ar fortfarande att knacka den i tva halvor och med lite tur, eller rattare sagt 1 pa 25000 notter, har man funnit vackert skimrande opal.

Sa var det dags for oss att ga pa notjakt. Vi insag ganska snart att detta kommer ta mycket lang tid och beslot oss for att ta 'Kallidascope' till hjalp. Denna lilla guidade tur gjordes av byns veterinar som sedan 5 ar hyrt in sig pa en gammal opalgruva. Han och hans fru har bedrivit sammanlagt 6 dagars gruvarbete sedan de flyttat in. Markligt eftersom granngruvan kammar hem stora summor pengar pa riktigt fina notter med kopare fran framforallt Tyskland och Indien. Anledningen var tydligen att forhindra spekulanter att driva upp opalpriserna for mycket. Har fick vi iallafall en tur genom hans gruva som forutom notter var full med fladdermoss som med sin radarprecision flog ratt in i ansiktet pa mig och urinerade pa Laura. Kallidascope forsag oss med vad som skulle motsvara 3 dagars letande av notter i deras gruva och all utrustning som behovs for att knacka opalernas gomstallen – dvs en tradgardslang och en hacka. Notterna spreds ut pa ett bord, sedan skoljda med vatten for att forsoka utskilja vilka notter som kunde vara intressanta, och till sist knackta. Vi hade tyvarr inte 25000 notter att knacka och fann darmed i stort sett endast tomma notter. Efter nagra timmar med mycket talamod hade vi funnit nagra vackra stenar som faktiskt inneholl sma mangder opal. Mycket nojda var nu nasta steg att fa vara stenar skurna och slipade till en fin form. Som tur var har ungefar halften av Yowahs befolkning sin egen stenslip och det var darfor inga storre problem att hitta en lamplig tillskarare. Detta visade sig bli en mycket entusiastisk man som gjorde ett fantastiskt jobb. Han hanvisade oss sedan vidare till nasta by for att borra hal i stenarna i syfte att tillverka ett smycke.

Stolta over vara egna helt unika stenar akte vi till 'Eulo', ett samhalle med en kackerlackstaty, 50 manniskor och 1500 odlor. Har halls varje ar ett sa kallat 'lizard race' dar 1500 odlor tavlar om pokalen. Men anledningen till att vi kom dit var det storsta namnen i byn, Gary. Denna man agde nagra opalaffarer i omradet men spenderar nu hela sin tid i sin bakgard som storsta 'opal dealer' i regionen. Efter att fragat runt efter Gary fann vi honom mitt uppe i en 'deal'. Diskussionen var angaende om en not var vard $12000 eller inte. Bakgarden sag nastan ut som en soptipp med hundar och hundben och stora hogar av opaler overallt. Vi blev placerade i ko men kunde under tiden smaprata lite med nagra gruvarbetare som salde sina opaler till Gary. Det kandes nastan lite komiskt nar vi visade upp vad vi hittat, men vi blev behandlade som likvardar och fick svar pa manga nyfikna fragor. Tillslut blev det var tur och halen blev snyggt borrade med laserborr. Kostnad, $1 per hal. Fulla av var egna rikedom men utan att se kackerlackstatyn akte vi vidare fran landet med tomma notter.

Ur bottennappet

Fran Windorah fortsatte vi nu sydost mot ett litet stalle som heter Quilpie. Vagen var full av roadkills men vi sag aven ett livs levande vildsvin rufsa omkring vid vagkanten och vi var sekunder fran att kora over en 1.5m lang sa kallad 'yellow spotted lace-monitor' som ar en gigantisk varan. Quilpie hade en mycket bra turistinformation och har blev vi genom ett museum introducerade till omradets opaler. Innan vi fortsatte var tur overtygande om att vi skulle hitta en vardefull opal provade jag min lycka att fiska i 'Balloo River' som flyter strax utanfor byn. Ett totalt bottennapp. Vi campade vid 'Lake Houdraman' som ater igen var gratis, varfor betala en dyr camping nar vi endast behover ett stalle att parkera? Solnedgangen var vacker men natten mycket kall. Vi gjorde upp en eld strax intill vattnet.

 

Vi blev rekommenderade att besoka 'Baldy Top' pavagen mot vart nya uppdrag – att hitta opaler. Utsikten fran denna 'jump up' var riktigt fin och omradet visade sig senare bli sista delen i Queenslands magnifika 'Channel Country'. Harifran akte vi soderut. Vi passerade genom 'Toompine' som med sina tva invanare kallades 'the pub with no town' och hamnade tillslut i 'Yowah' – en till synes fattig nara pa slumliknande by med mycket kreativa byggnader.

Torra slätter och forntida floder

Channel Country. Ett platt stravt landskap som formats under miljoner ar av erosion. Sma kanaler hart skurna ur roda berg- och sandslatter. Storre delen av aret ar torkan nastan olidlig. Belaget bredvid en av Australiens storsta oknar ar det nara pa ofattbart hur trad fortfarande ar grona och djurlivet frodas. Nar vattnet val kommer svammas enormt stora ytor over med manga meter. Inte konstigt att endast 500 manniskor bor i hela omradet. Forsta stoppet blev i 'Stonehenge', en mysig liten by i ren 'Outback style'. Har intogs en kall ol medan vi insag att detta nog skulle bli en av hojdpunkterna av hela resan. Efter en kort pratstund med hotelagaren i byn begav vi oss mot 'John Egan Discovery Drive', en nyligen tillkommen tur var van borde klara av trots rekommendationer av 4WD. Den visade sig vara riktigt tuff, men vyerna var belonande. Harifran fortsatte vi soderut till stallet dar vi skulle sova overnatt, 'Swanvale Jump Up'. Detta skulle tydligen vara stallet for att se de omtalade solnedgangarna i Queenslands Outback. Mycket riktigt bjods det pa en helt spektakular solnedgang, jag har aldrig sett nagot liknande i mitt liv. Kvallen rundades av framfor en eld under fullmanen. Vi var helt ensamma harute.

Welford National Park
Nasta dag svangde vi forst forbi 'Jundah' dar vi fyllde upp vatten och duschade innan vi akte till 'Welford National Park'. Nu annu avlagsnare an tidigare och inte en sjal sa langt horisonten nadde, vilket ar otroligt langt. Aker man hit ut maste man vara helt sjalvstandig eftersom det inte ens finns dricksvatten. Det enda vi visste om denna vildmark var att det fanns ett par 4WD-turer man kunde gora, och att dar skulle finnas sanddynor. Vi mottes av ett torrt totalt platt landskap som troligen bildats genom oversvamningar innan vi nadde omradet dar vi skulle campa, 'Little Boomerang Campground'. Vi spanade in ett helt fantastiskt stalle precis bredvid en flod dar nagra pelikaner verkade trivas, innan vi korde ivag mot forsta turen. 'Desert Circuit Drive' var, som det hors pa namnet, ett okenliknande landskap. Efter intressant korning nadde vi nagra roda sanddynor med vita sa kallade 'ghost gums', en typ av eucalyptustrad. Detta ar utkanten av det som vidare vasterut bildar 'Simpson Desert'. Jag saknar nastan ord for hur haftigt detta var. Da och da hoppade nagra kangrus forbi. Pa nagra stallen sag vi ormspar i sanden, kanske tillhorde dessa den fruktade 'Western Taipan' – ormen med det mest dodliga giftet i hela varlden. Ovanfor oss bredde viggstjartsornar ut sin fulla vingspann. Det borjade bli eftermiddag. Vi njot ordentligt.

Efter annu en magnifik solnedgang med hoppande kangrus i horisonten och en fin eld strax intill floden bjods det pa en vacker manuppgang och senare soluppgang innan vi tog nasta tur. 'Mulga Drive' gick genom omraden med sandslatter och rod jord vilket 'mulgatraden' trivs bra i. Mulgatradens rotter fungerar ungefar som ett upp och nedvant paraply, och kan pa sa satt fanga sa mycket vatten som mojligt. Pa stallen sag vi virvelvindar lyfta rod sand flera hundra meter upp i luften och eftersom det var morgon fanns dar horder av kangrus, de roda kangruna ar lika stora som en fullvuxen man. Pa andra stallen sag vi mangder av 'galahs', som ar en gra- och rosafargad papegoja. Varmereflektioner i horisonten gav en skum kansla att vi skulle mota varldens ande. Denna nationalpark var verkligen enastaende.

 

Nasta natt spenderades i 'Windorah' som var en ljuvlig liten by som imponerande nog hade stora solceller tillverkade som paraboler som forsorjde hela byn med elektricitet under dagtid. Pa natten anvands dieselgeneratorer. Solnedgangen denna afton spenderades nagra kilometer utanfor Windorah pa nagra roda sanddynor med ett glas vin. Dynorna lyste intensivt rott. Pa 'Western Star Hotel' at vi rumpstek som var de storsta jag nagonsin atit. De var tvungna att vikas dubbelt for att fa plats pa tallriken! Detta 'flodslatternas rike' var helt fantastiskt.

 

Boskapsdrivarnas land

Fran Winton akte vi planenligt den 20 mil langa vagen over platta grasslatter till 'Longreach'. Detta lilla samhalle var nagot storre och var det forsta stallet som erbjod mobil tackning for vart nat sedan vi lamnat kustomradet. Har fanns ett museum som lag i vart intresse, namligen 'Stockman's Hall of Fame'. Detta museum kom till som en hyllning till folket som forst bosatte sig har ute i vildmarken. Vi fick, forutom en kul show om hur livet var och hur man drev boskap forr i tiden, lara oss om tiden fran nar britterna invaderade detta enorma land, till moten med aboriginer som befunnit sig har de senaste 40 000 aren, till hela grundandet av ett nytt liv av enorma betesmarker, lantbruk och gruvarbete. Vi fick vidare lara oss hur man overlevt svar torka och stora oversvamningar, brander och brist pa dricksvatten och hur teknologiutvecklingen paverkat livet i vildmarken anda tills idag. Livet som boskapsdrivare var mycket ensamt och otroligt hart och de tidiga lantbrukarna hade delvis mycket svara tider. Det blev betydligt lattare nar 'Great Artesian Basin' upptacktes. Denna grundvattensbassang ar den storsta i varlden och ar nyckeln till hur folk anda tills idag overlevt har ute. Fullpackade med information lamnade vi Longreach efter den standigt aterkommande handelsen av andring i resplanen. Istallet for att aka mot 'Charleville' bestamde vi oss for att upptacka annu mer av 'the Outback' och korde soder ut mot Queenslands sa kallade 'Channel Country', ett omrade storre an hela Sverige.

Genom dinosaurernas värld

Sa var det dags for Australiens 'Dinosaur Trail' med start i 'Hughenden'. Har sag vi ett skelett fran en 'Muttaburrasaurus' och en hel del intressanta fossiler. Vi larde oss valdigt mycket om hur landskap har formats och hur det sag ut miljoner ar sedan da dinosaurerna vandrade pa jorden. Hughenden var forovrigt ett mycket trevligt samhalle med en hel del underliga konstverk utplacerat pa olika stallen.Vi stannade overnatt pa 'Allan&Terry Caravan Park' dar vi antligen kunde stada ur vanen fran allt damm och ge den en ordentlig tvatt. Skont! Den mycket laga luftfuktigheten har ute och allt damm hade gjort det ganska besvarligt for oss.

Dinosaurfarden blev bara battre och battre. Nasta destination i den nu mycket hoga varmen blev 'Richmond'. Forutom en konstgjord sjo fanns dar inte mycket mer an 'Kronosaurus Korner'. Wow! Havsodjur existerade verkligen miljoner ar sedan. Tyrannosaurus Rex kunde tydligen slanga sig i vaggen om den skulle mota den fruktansvarda 'Kronosaurus'. Detta odjur hade 30cm langa tander som var perfekt tillampade for att slita av stora kottstycken fran vilken fiende som helst. Tur att den bara levde i havet. Aven pa display var Australiens bast bevarade dinosaurskelett, den 100 miljoner ar gamla 'Ankylosauren'. Denna fyrbenta dinosaur dog tydligen uppe pa land, blev sedan mumifierad och sedan spolad ut till havs dar den sjonk till botten for att sedan forevigas genom fossilbildning. Denna 'Dinosaur Trail' var verkligen larorik och intressant. For att runda av dagen begav vi oss till ett stalle utanfor byn dar man kunde hitta fossiler, och kanske med lite tur sitt eget lilla dinosaurben, men turen var tyvarr inte pa var sida. Vi hittade dok nagra fossiliserade 'maskar' och snackor.

 

Temperaturen ute pa savannen borjade bli nara pa olidlig nar vi narmade oss 'Winton', sista delen av dinosaurvagen. Vildmarken har ute har bjudit pa fina vyer av platt torrt landskap med till synes oandliga grasslatter. Tydligen kallas denna typ av savann for 'Mitchell Grass Land' som bla kangrus tycker mycket om. Detta har vi speciellt markt langs med vagarna. I olika faser av forruttnelse ligger dessa sota djur vid vagkanten, pakorda av framforallt 'Road Trains' som ar 50 meter langa lastbilar som transporterar boskap. Vi blev lite skramda fran jobbet av olika berattalser om dessa 'monster lastbilar', men det har visat sig vara ganska lugnt. Det galler bara att passa sig for nar man befinner sig pa grusvagar eller sma asfalterade vagar eftersom Road Trains har foretrade.

Bladensburg National Park
Framme i Winton fick vi reda pa att 'Lark Quarry', dar vi planerat att se dinosaurfotavtryck, faktiskt inte lag i Winton utan 110km soder ut pa en delvis asfalterad vag. Det blev snabbt lite planering och vi beslot oss for att forst besoka 'Bladensburg National Park'. Denna 849 km2 stora och ganska avlagsna park lag soder om Winton och hade tidigare varit del av en fem ganger sa stor boskapsranch. Bladensburg ar en gammal boning for ranchen. Detta ar nu en bas for aventyrslystna folk med fyrhjulsdrivna jeepar. Framme i Bladensburg pratade vi med en 'ranger', som ser efter parken, om vad vi gett oss in pa. Rangern var en gammal aborigin som var mycket spannande att prata med, dock valdigt langsam och mer 'laidback' an sa kan man nog inte vara. Allting harute 'tar sin tid', men kanske ar detta forstaligt med tanke pa att den gamla kvicksilvertermometern visade +43 grader. Rangern sa att vi borde, om vi tar det lugnt, klara oss genom den ca 40 km langa 'Scrammy Drive' som leder till 'Scrammy Gorge' samt 'Scrammy Lookout'. Vagen var tuff och satte var van pa prov och vi fick ga de sista hundra metrarna eftersom ett dike var alldeles for djupt. Landskapet vi korde uppe pa var helt fantastiskt och utsikten over savannen med hoppande kangrus var obeskrivligt vacker och gav oss ocksa den forsta kanslan av att se 'det riktiga Australien'. Landskapen harute bestar mestadels av savann och sa kallade 'jump up country'. En 'jump up' ar en hogplata, eller platta nastan helt nakna kullar, med skarpa kanter. Uppe pa platan vaxer ofta speciellt anpassade trad sa som 'lancewood trad' som ar morka nastan svarta och har uppatriktade rotter for att samla sa mycket som mojligt av det lilla regnvatten som faller. Nar regn val faller spolas det mycket snabbt bort igen genom de mestadels helt uttorkade backarna som formats av erosion. Marken har klarar inte av att halla nagot vatten alls eftersom det inte finns nagon jord, utan bara sten och grus som eroderat fran den roda jarnstenen. Otroligt spannande att uppleva ett sa annorlunda klimat och land! Mycket nojda korde vi tillbaka mot Winton dar vi hittade ytterligare en gratiscamping som till och med hade varmdusch!

  

Lark Quarry
Tidigt nasta morgon akte vi till Lark Quarry for att slufora var dinosaurresa och antligen fa beskada fotavtrycken som inspirerade 'Steven Spielberg'. Vad kan ett par fotavtryck vara jamfort med vad vi redan sett tankte jag innan vi anlande, men oj sa fel jag hade. Att faktiskt se riktiga dinosaurfotavtryck var helt overkligt! Det fick mig verkligen att inse att dar faktiskt en gang i tiden vandrade livs levande dinosaurer har pa jorden. Vi fick hela historien berattad for oss om hur det gatt till nar de 3300 fotavtrycken bildades for nastan 100 miljoner ar sedan i vad som nu ar sandsten. Manga mindre dinosaurer hade hallt till bredvid ett lerigt vattendrag nar plotsligt en stor kottatare dykt upp och skramt livet ur alla smattingar som i panik sprungit runt i leran. Detta kanske inte later sarskilt spannande men tro mig, det ar helt hapnadsvackande nar man ser det med egna ogon! Lark Quarry ar det anda stallet i hela varlden man hittat dinosaurfotavtryck, sa detta ar nagot helt unikt. Miljoner ar sedan nar dinosaurerna levde har fanns har regnskog och till och med ett hav mitt inne i Australien. Senare byggdes sediment efter sediment med sandsten upp och landnivan nu, som ar samma niva som dinosaurerna vandrade pa, var tackt med mer an 1000m sandssten som sedan har eroderat tillbaka till nivan idag. Nar de forst upptacktes pa 70-talet gjordes inte mycket at saken eftersom man inte forstod vikten och betydelsen av denna upptackt och man hade heller inga pengar. Pa 80-talet kunde folk fortfarande vandra omkring uppe pa fotavtrycken dar de utsattes for stor erosion och det var inte forran pa 90-talet som avtrycken fick ett tak som skydd mot regn etc. Idag ar de val bevarade i en ekologisk byggnad som ar speciellt byggd for att klara att halla en konstant temperatur, som ar ideal for minsta slitage, i de extrema temperaturskillnaderna som finns harute. Vi fick aven lara oss en teori varfor dinosaurierna dog ut. En stor komet ska ha traffat jorden for 65 miljoner ar sedan som medforde ljus och temperaturskillnader. Klimatet ska ha blivit varmare vilket gjorde att det klacktes fler dinosaurhanar an honor och pa detta satt ska de langsamt dott ut. Det hela var en mycket spannande guidad tur och nar vi narmade oss slutet hade plotsligt en enorm dammstorm fran sodra Australien tornat upp sig. Himlen var molnfri men solen var omojlig att se. Vi ville anda ga den lilla turen runt nagra 'jump ups' och studera olika trad och grasvaxter som helt otroligt overlever i detta klimat, dar bla 'spinifex graset'. Detta vassa gras dor inifran och ut och far darmed naring fran sig sjalvt for att overleva. Tillbaka i Winton sag vi ett litet museum om det bistra livet som gruvarbetare forr i tiden och en gammal utomhusbio. Spannande dag.