Resan till Brisbane och ett väntat besök

Nästa dag började planeringen inför resan söderut. Efter att tagit det lugnt i sköna Hervey Bay åkte vi först mot 'Maryborough' där Laura efterlängtat kunde stå bredvid en Mary Poppins-staty. Därefter passerade vi genom myggrika skogsplanteringar för att nå nästa destination, Tin Can Bay. Det visade sig snabbt att det inte fanns mycket där och vi åkte istället till Rainbow Beach som skulle ha fina sandstensklippor. Tyvärr hade våra nya vänner QEPA stängt ned leden till klipporna på grund av brandfara och denna gången ville vi inte chansa. Vi åkte vidare till en vacker sjö längre söderut som heter 'Lake Cootharaba'. Mycket stillsamt och vackert med några pelikaner vid en brygga. Vi åt lunch här och kunde sedan fortsätta längre söderut mot Noosa som är området där östkusten börjar bli ganska tätbefolkat.

Med mer än 100 rondeller visade sig Noosa vara ett rikt område med många kropps-fixerade surfare. Här besökte vi Noosa National Park där vi gick en led längs med den vackra kustlinjen med blått hav och fin grön vegetation. På kvällen blev vi sugna på bio och beslöt oss märkligt nog att se den nya Saw-filmen. Efteråt var vi så besvikna och äcklade att vi bestämde oss för att se en till, denna gång med ett lättare tema. 'Julie och Julia' handlade om fransk matlagning och var faktiskt riktigt bra. Kvällen slutade sent eftersom vi åkte ut ur Noosa för att sova i bilen. Vi fortsätta nästa morgon till regniga (!) Sunshine Bay där Baywatch-liknande surfvakter dystert spanade över det tomma havet. Efter en fin promenad på stranden letade vi oss, med några missöden, ut ur rondellerna och stannade snabbt vid Marcus Beach, ett måste! Området var dock alldeles för uppbyggt och skyltar med 'private property' fanns överallt så någon åtkomst till stranden blev det knappt. Vi hade redan tröttnat på stadsmiljöerna och beslöt oss för att åka inåt landet igen.

 

Nu uppe i bergen, genom underbart doftande eukalyptusskog, körde vi Mapleton Forest Drive och hamnade tillslut efter lång körning på grusvägar vid 'Point Gloriuos'. Eukalytusdoften här var så stark och ljuvlig att vi nästan glömde bort den fina utsikten över landskapet. Vi var tvungna att köra samma väg tillbaka för att komma till Mapleton Falls National Park. Vi spenderade knappt någon tid här men där fanns härlig regnskog och vacker utsikt. Målet för dagen var Kenilworth Forest Reserve där vi kunde sova övernatt vid en gratiscamping. Tidigt nästa morgon när djurlivet fortfarande var i full fjädring passade vi på att gå en liten vandring i regnskogen kallad 'Fig Tree Walk'. Fikonträden är definitivt något speciellt och man blir lika fascinerad varje gång man ser dessa växtrikets rovdjur.

På den vackra vägen ned från bergen fick vi vår första glimt av de imponerande 'Glass House Mountains' som vi senare skulle bege oss till. Vi var nu påväg till något som låg högt upp på framförallt Lauras lista. Det var nu dags att gå på zoo. Vi stod vid öppningstid utanför dörrarna till Steve Irwins egna 'Australia Zoo'. Dagen var intressant och vi klappade bland annat en koala, matade en elefant, såg en tiger hoppa runt i en swimmingpool, såg på krokodilshow, matade kängrus och studerade skillnaden mellan söt- och saltvattenkrokodiler. Där fanns också många typer av vackra fåglar, ödlor och ormar. Vi såg till och med Steve Irwins son som nu blivit det nya ansiktet för Australia Zoo. Som en avrundning lyckades Laura även bli urinerad på av en fågel i en av de stora fågelburarna man kunde gå genom. Efter stängningsdags var det dags att hälsa på några vänner.

 

 

Fem minuters bilväg från Australia Zoo bor nämligen Bernie och Jan som vi kort lärde känna uppe i Bowen. Det lilla samhället kallas för Glass House Mountains och ligger vid nationalparken med samma namn. Bernie och Jan tog varmt emot oss och bjöd oss på god mat och tak över huvudet. Vi hade en hel del att berätta för varandra och de kunde även ge oss ovärderliga tips. Vi blev mycket väl omhändertagna trots att vi faktiskt bara bodde på samma camping under någon vecka. Mycket skönt att få en liten paus från livet i en campervan. Vi fick en pesonlig tur runt området och blev förundrade av utsikten över Glass House Mountains med ananasodlingar i bakgrunden. Dessa spetsiga berg blev skapade av vulkaner för länge sedan. Bergstopparna verkade komma upp från ingenstans och vyerna var enastående. Nästa dag skjutsade Bernie och Jan oss till tågstationen. Vi skulle nu åka till Brisbane. En dag var alldeles lagom för att se det vi ville se av denna stad. Brisbane hade en otroligt skön atmosfär och vi spanade in alla skyskrapor, gick i den botaniska trädgården och besökte några museum. Bernie och Jan väntade på oss vid tågstationen på bestämd tid och en god middag väntade. Efter en skön natts sömn blev det ägg och bacon på australiensiskt vis, dvs på grillen, till frukost. Mycket gott! Vi hade nu laddat om batterierna och passade på att göra en kort vandring i nationalparken innan vi med ny inspiration kunde fortsätta mot nästa destination, 'the Gold Coast'.

Fraser Island Great Walk

Plats: Fraser Island, Great Sandy National Park
Distans: 75.1 km
Tid: 6 dagar
Svårighet: Medel

Korta Fakta
Fraser Island är världens största sandö. Den sträcker sig 124km från norr till söder och är belägen 250km norr om Queenslands huvudstad Brisbane. Den har subtropiskt klimat och får årligen 1800mm regn som snabbt absorberas till öns runt 40 permanenta sötvattensjöar. Vissa av dessa är så kallade 'perched lakes' som helt och hållet ligger uppe på sand och mycket långsamt ruttnande material som gör det nästintill omöjligt för vatten att tränga genom. Dessa sjöar har mycket få näringsämnen och enda tillrinningen är regnvatten, som ersätter det lilla som filtreras ut i sanden eller avdunstar. Vissa sjöar har blivit tefärgade av garvsyra, vilket är samma syra som finns i kaffe och är vad som ger vindruvan en bitter smak. Ön har skapats till vad den är idag under 800 000 år och den mesta av sanden kommer från norra New South Wales och har transporterats av tidvatten, strömmar och vind. Den högsta sanddynan är över 230m hög och ön är otroligt skiftande med en stor mängd olika skog, djur och fåglar. Runt 480 aboriginer bodde här i vad de kallade K'gari, löst översatt till paradis. Efter att europeerna tagit över landet har det bedrivits skogsbruk på Fraser Island framförallt på grund av de värdefulla nästan tusenåriga 'red cedars'. Delar av ön blev nationalpark 1991 och hamnade sedan på listan för Världsarv. Idag besöks ön av många turister, främst med hjälp av fyrhjulsdrivna fordon. Förutom en liten lokalbefolkning bebos ön av ca 200 dingo hundar.

Förberedelser
Eftersom jag har erfarenhet av tidigare fjällvandringar i Sverige och en rad dagsvandringar runt om i världen kunde jag utnyttja detta för att lära mig mer om 'bushwalking' i Australien. Den viktigaste kunskapen om Australien är solen och värmen. Det är mycket viktigt att veta hur man skyddar sig bäst från dessa två element och det är utifrån solen och värmen man måste anpassa sin vandring. Värmen mitt på dagen kan bli nästan olidlig, därför bör man planera att göra den längsta distansen tidigt på morgonen och både hatt och solglasögon är obligatoriskt. Förutom att använda hög solskyddfaktor är knepet att skydda sig från solen helt enkelt att hålla sig i skuggan samt heltäckande men tunna och luftiga kläder som torkar snabbt. Inte att glömma är att vädret kan växla snabbt och man måste därför vara förberedd på det mesta. Vatten är självklart a och o för alla vandringar och en plan måste finnas för hur det ska införskaffas och bäras. Följande valde vi att ta med oss på vår 6 dagars vandring på Fraser Island.

Utrustning
Toalettpapper, zip-it påsar för skräp, förstahjälpen kit, nödkompass/visselpipa, multiverktyg, solkräm faktor 30+, kamera, campinglykta, pannlampa, konservöppnare, vattentäta tändstickor, merino underställströja, regnjacka, handduk, badbyxor, mugg, liggunderlag, sovsäck, hatt, solglasögon, reningstabletter, vattenflaskor 3½L/person, ihopvikbar diskho, hexamine campingkök, bestick, bomullsskjorta, campingbyxor, crosstrainerskor, toalettartiklar, tält, merino sockar, flipflops, vattentät ficka, mobiltelefon för alarmklocka och nödsamtal, insektspray, karta (Hema Fraser Island)

Mat
Frukost: Havregrynsgröt med socker och torkad frukt
Lunch: Australiskt knäckebröd, salami, ostskivor, varma koppen
Middag: Pasta, pulvermos, couscous, salt, kryddmix, torkad vitlök, lök och ärtor, tonfisk, ostskivor, salami, soppmix, te
Snacks: Muslibarer, kex, torkade aprikoser och äppelskivor, russin, nötter, glukostabletter

Förberedelser fortsättning...
För vilken flerdagstur som helst är förberedelserna en stor uppgift som faktiskt tar längre tid än man tror. Våra förberedelser startade länge sedan genom alla inköp av campingutrustning. Det är en hel del att tänka på och varje liten sak man tar med sig måste ha ett syfte. För oss var det stundvis ganska svårt eftersom vi inte hade så mycket erfarenhet av vandring i Australien, men efter en lyckad vandring i 'Carnavon Gorge' visste vi att vi var redo. Nu var det bara att ordna med bokningsavgiften och biljetten över till ön, eller? Kanske var vi lite trångsynta när vi trodde att det bara var att ta sig till Hervey Bay och därifrån skulle resten lösa sig.

Det första problemet vi stötte på var vid ankomsten till Hervey Bay när killen i turistinformationen meddelade att vandringsleden var stängd på grund av brandfara. Det visade sig även att det enda sättet att ta sig till början av vandringsleden och tillbaka igen från slutet av vandringen var med taxi. Det hade på senaste varit mycket varmt och torrt och därför hade 'Queensland Environmental Protection Agency' stängt hela 'Fraser Island Great Walk' eftersom det rådde eldningsförbud. Dock var all annan verksamhet, så som självguidade 4x4-turer och vanlig touring, tillåten som vanligt. Något panikartade sökte vi nu nya råd från annat håll och försökte bekräfta att eldningsförbudet fortfarande gällde. Receptionisten på vandrarhemmet vi campade på rekommenderade oss att fullfölja våra planer ändå men vi var inte riktigt nöjda ännu så vi ringde upp QEPA. Nu var oorganisationen märkbar och ingen visste någonting. Efter att hört med taxibolaget på ön, som även är de enda personerna vi pratat med som faktiskt bor på ön, bestämde vi oss.

Nästa steg var inköp av campingtillstånd som nu fick bli ett vanligt 'beach camping permit' eftersom det inte gick att få tag på tillstånd för de avsedda campingarna för vandrare. Tydligen skulle de här tillstånden fungera lika bra, man betalar ju samma summa pengar. Till råge på allt visade sig att vi inte kunde köpa dessa förrän vi ankommit till ön och vi förblev därför oroliga att något skulle gå snett in i det sista. Efter att även båtbiljett över till Fraser Island var inköpt visste vi att det skulle bli en dyr historia. Vi var mycket förvånade över hur komplicerat det var att göra en av Queenslands stora vandringar. Nu var vi dock äntligen redo för den största utmaningen vi någonsin tagit oss an.

Dag 1: Dilli Village – Lake Benaroon 13.5km 

Från vandrarhemmet var det en kort promenad till hamnen i Hervey Bay där en färja skulle ta oss över till Kingfisher Bay, Fraser Island. Taxin vi beställt skulle möta oss vid piren strax efter ankomst, men den var 90 min försenad eftersom det varit många fastkörningar på morgonen. Under tiden kunde vi köpa campingtillståndet och pusta ut. Taxiföraren var en trevlig kille som bott på ön i fem år. Under färden på sandvägarna berättade han bla att hysterin kring dingo hundarna var överdriven och att de inte var något att oroa sig över. Vi mötte en hel del turister som kört fast i den lösa sanden påväg till vår startpunkt Dilli Village. Nästan två timmar försenade blev vi avsläppta med ett glatt lycka till. Nu var vi helt ensamma med två tunga ryggsäckar och 75km och 6 dagar till närmsta räddning.

Osäkra på hur lång tid 13.5km skulle ta oss fick vi börja med ganska raska steg. Ett absolut måste var att hinna fram till campingplatsen vid Lake Benaroon innan det blev mörkt. Eftersom Fraser Island är en sandö innebär det också att vandringleden består av sand och vi visste att det skulle bli mycket tyngre än vanligt. Vi fick anpassa hastighet och gångteknik till hur lös sanden var. Att hålla sig till skuggan verkade inte bli något problem eftersom leden mestadels går genom vacker skog och natur. Det slog oss tidigt hur fantastiskt det var att alla träd växer uppe på sand. Öns ekosystem har gjort detta möjligt, när träd dör bryts de snabbt ned och alla näringsämnen används till att ge nytt liv. Färgen på sanden avgör hur mycket näringsämnen den innehåller, ljus sand innehåller mycket få näringsämnen. Skogen på Fraser Island är otroligt varierande men består mestadels av eukalyptusträd och barrträd, här finns också subtropisk regnskog och mangrover. Vi passerade under vandringen en otrolig variation av träslag och skogstyper som skiftade mycket snabbt.

Vårt första stopp blev Wongi Sandblow, en gigantisk sanddyna med fantastiska vyer. Klättringen upp till utkikspunkten var tung men det var kul att sedan i full fart springa ned igen. Ryggsäckarna kändes redan extra tunga när det bar vidare mot Lake Boomanjin. Det var en imponerande vy att se världens största så kallade 'perched lake' med kristallklart men tefärgat vatten. Sjön låg mycket riktigt mitt uppe på sand och vi kunde skymta den mörka bottnen som vattnet vilar uppe på. Fantastiskt hur detta vatten kunde vara så rent utan att ha någon avrinning.

Innan vi anlände till nästa sjö som även var stoppet för natten mötte jag min största förskräckelse i mitt liv. Vi visste att ön hade ett rikt djurliv med en del potentiellt farliga djur, så som några av världens dödligaste ormar, att akta sig för eller åtminstone vara medveten om. När vi kämpade oss uppför en sandig backe med lite tätare vegetation, utan att titta framför mig så noga, stod jag helt oväntat öga mot öga med australiens största spindel. Denna så kallade 'huntsman spider' hade byggt sitt hem mitt över leden. Den verkade inte bry sig om mig något särskilt men eftersom det tog mig en sekund att reagera fick jag inte stopp på mig själv förrän mitt ansikte bara var centimeter från spindelns. Jag valde att gå en stor omväg för att passera detta vidriga djur. Vi fortsatte nu lite mer varsamma mot vår första campingplats vid Lake Benaroon. Tältet och matlagningen avklarades ganska smidigt precis innan det blev mörkt. Förutom några dingo hundar som sniffade runt tältet under natten var vi helt ensamma.

Dag 2: Lake Benaroon – Lake McKenzie 13.8km


Planen var att göra största delen av vandringen så tidigt som möjligt på dagen eftersom det är svalare. Även fast det inte var sommar ännu var det fortfarande mycket varmt mitt på dagen. Alarmet ringde halv sex vilket var precis lagom för att hinna äta frukost och packa ihop så vi kunde njuta av den fenomenala soluppgången över Lake Benaroon, kristallklart spegelvatten med sand vit som snö. Vi passerade ytterligare två vackra sjöar, Lake Birrabeen och Lake Jennings, innan vi kom fram till Central Station. Här såg vi olika tour-grupper vandra omkring med guide och vi var inte avundsjuka. Strax efter passerade vi en bäck, Wanggoolba Creek, som hade så klart vatten att vi var tvungna att kontrollera att där faktiskt rann vatten. Ravinen skapad av bäcken hade ett eget miniekosystem med regnskog där bla det ovanliga trädet 'king fern' växer. Vidare kämpade vi oss uppför en lång och tung backe, men målet var 'Basin Lake' som skulle ta denna vandring till en helt ny skala. Vi klev in i K'gari, paradiset. Denna lilla sjö bara bad oss att stanna längre och eftersom vi börjat vår vandring tidigt fanns det tid för ett längre stopp. Vi tog några svalkande dopp och njöt ordentligt. Detta var definitivt en av höjdpunkterna på hela vandringen. Med nya krafter vandrade vi vidare mot den populära Lake McKenzie där vi också skulle sova övernatt. Campingplatsen hade ett dingo-stängsel vilket kändes bra men innan det var dags för mat och tältuppsättning kunde vi njuta av ett eftermiddagsdopp. Detta ställe var helt fantastiskt vackert med klarare än kristallklart vatten och sand så vit att man bländas av den i solen.

Dag 3: Lake McKenzie – Lake Wabby 11.9km

Soluppgången över sjön bjöd på ännu vackrare vyer med en öde strand och otroliga kontraster. Vid det här laget hade vi börjat få in en rutin med all utrustning och vi kom iväg i god tid dock med ett mindre missöde eftersom vi följde en sandväg åt fel håll pga dålig skyltning. Trots att leden är en så kallad 'great walk' var den förvånansvärt dåligt underhållen, men detta brydde vi oss så klart inte om. Vi trodde denna dagen skulle bli lätt eftersom den var några kilometer kortare men det var en hel del sandiga backar som gjorde vandringen tung. En stor ödla beskådades på ett träd i den härliga variationen av skog vi passerade. Efter att vi kommit fram till 'hikers camp' vid Lake Wabby var belöningen för ansträngningen nära. Här kunde vi nu lämna ryggsäckarna i en av 'dingoboxarna' som finns vid varje campingplats innan vi fortsatte mot Lake Wabby och 'Hammerstone Sandblow'. Vi stannade till vid en utkikspunkt som bjöd på en enastående vy över både sjön och sanddynan innan vi vandrade ned de 1.6km till foten av dynan. Fantastiskt att se hur skog växer tätt och sedan helt plötsligt bryts upp av en enorm sanddyna. Lake Wabby var belägen i sanddynan. Vi tog en simtur och såg några större fiskar. Fantastiskt hur en så liten sjö i en sanddyna kan ha ett fiskrike. Med en wow-känsla vilade vi i skuggan av en dunge mitt i sanddynan och funderade på hur mycket vi redan upplevt. Vandringen tillbaka till campingplatsen gick förvånansvärt lätt och vi somnade tidigt efter en god campingmiddag.

Dag 4: Lake Wabby – Valley of the Giants 16.2km

Alarmet ringde extra tidigt eftersom vi hade en lång vandring framför oss. Denna delen av 'Fraser Island Great Walk' är mer avlägsen och gick mestadels genom djup skog. Det blev den längsta vandringen i sand vi någonsin gjort eftersom det fanns ett par extra avstickare till sevärdheter som gjorde dagen några kilometer längre. Vi kom iväg tidigt och första stoppet blev efter att ha kämpat uppför ännu en lång backe. Vi befann oss nu vid vägskälet till 'Badjala Sandblow' där vi kunde lämna ryggsäckarna uppe i ett träd för att undvika stulen mat och utrustning från eventuella dingo hundar. Det var när vi klättrat uppför sanddynan och fann oss själva häpnande över utsikten, som tog in sanddynor, skog och hav utan dess like, som vi insåg varför det var värt mödan att vandra på Fraser Island. Den här vyn får inte många turister som kommer till ön ta del av, hit måste man vandra. Efter lite akrobatik i sanden kunde vi nöjda vända tillbaka till ryggsäckarna för en god knäckebrödslunch. Vi vandrade nu in i 'Valley of the Giants' och skogen skiftade igen från blandat eukalyptus och 'satinay' till djup och nästan magisk regnskog. Trädstammarna blev större och större och trädkronorna verkade nå ända till himlen. Fantastisk hur dessa jättar kunde växa i sand. Mycket lite av solljuset nådde ända ned till oss på marken och det började bli svalt. Vi passerade några äldre vägar som var igenbommade av fallna träd. Kanske hade dessa använts för skogsbruket förr i tiden. Det är främst i detta område som de gigantiska och mycket värdefulla träden 'Red Cedar' växer. Benen börjde bli trötta när vi kom fram till 'Valley of the Giants walkers camp' men vandringen var inte slut ännu eftersom vi härifrån fortsatte till ett av de 1000-åriga träden. Efter en snabbtvätt under en vattenkran ur sanden kunde vi med en mäktig känsla att vara helt ensamma njuta av den sista stunden innan mörkret slukade den djupa dalen.

  

Dag 5: Valley of the Giants – Lake Garawongera 13.1km

Näst sista dagen av vår största utmaning hittills blev kanske den mest utmanande. Att vandra i sex dagar på en sandö full av djurliv och till synes bara vildmark behöver inte bara vara en dans på rosor. Efter att ha lämnat giganternas dal förändrades landskapet snabbt till öppen eukalyptusskog med de vackra 'Scribbly Gum'-träden. Vi blev snabbt varma igen efter den kyliga natten i den fuktiga regnskogen. Den nu mycket sandiga leden tog oss vidare till 'Petries Camp' som agerade som hem åt en skogsbrukarfamilj för nästan hundra år sedan. Det var inte mycket kvar av ruinerna men vi kunde föreställa oss livet härute. Påvägen tillbaka från vår lilla avstickare upptäckte vi till ren förskräckelse att där vi just vandrat hängde en stor ännu vidrigare Huntsman spindel i sitt nät rätt över leden. Vi hade alltså passerat samma spindel hängandes bara några centimeter från mitt huvud en gång tidigare. Spindelns kropp var minst lika stor som en tumme. Vi fortsatte snabbt därifrån för att sedan bli attackerade av aggressiva blinningar. Så fort vi stannade för att dricka vatten surrade dussin av dessa bitande flugor överallt. Som tur var är de lite långsammare än vanliga flugor och vi lyckades döda minst 50 flugor under dagen. Skogen förändrades igen och det kändes att vi började närma oss slutet av vår vandring genom ön. Plötsligt upptäckte Laura en liten insekt krypandes på hennes ben och det visade sig att vi utan förvarning vandrat in i ett område överpopulerat med fästingar. De var överallt men vi lyckades bli av med alla vi upptäckt i tid. Vi fortsatte i raskare tempo mot Lake Garawongera genom härlig skog och fastare mark. Väl framme trodde vi att kusten var klar men även här fanns flugor överallt och efter att tagit ett uppfriskande dopp i den tefärgade sjön upptäckte jag två hungriga fästingar på Lauras rygg. Det var en kamp att få ut dem eftersom vi inte hade tagit med oss en pincett. Det tog lång tid men knepet att bränna ut fästingar verkade fungera. Jag fick helt enkelt använda tändstickor och kniven på mitt multiverktyg. En del av den ena fästingens huvud blev kvar och Laura förblev orolig ända tills en dokor i Hervey Bay kunde plocka ut resterna. Det var en utmanande dag och vi var nu redo att påbörja vandringen tillbaka mot civilisationen.

Dag 6: Lake Garawongera – Happy Valley 6.6km

Kl 09 skulle taxiföraren möta upp oss i Happy Valley. En vandring på dryga 6km beräknade vi skulle gå ganska smärtfritt men innan vi var iväg fick vi en påminnelse om hur fantastisk denna ö faktiskt är. Soluppgången över den spegelblanka sjön var mycket vacker. Denna vandring hade verkligen bjudit på allting och varit en enastående upplevelse. Halvvägs till Happy Valley letade vi efter ett vägskäl som inte verkade existera och vi fick en påminnelse om hur tungt det är att gå i djup sand eftersom det slutade med att vi fick gå bilvägen, och tre extra kilometer, till byn. Vi kom fortfarande fram i tid och att sitta i taxin igen kändes mycket bra. Taxiföraren gav oss ännu en skumpig men intressant tur över till Kingfisher Bay på andra sidan ön. Det visade sig även att han släppt av fler vandrare efter oss trots att leden officiellt var stängd. Jag gav dem en snabb tanke och hoppades att även dem lyckats upptäcka alla spindlar i tid. På färjan tillbaka till Hervey Bay tog vi en kall öl för att fira uppdraget slutfört. Det kändes annorlunda att vara tillbaka i civilisationen igen men helt underbart med en dusch och rena kläder. Stolta kan vi nu ta oss an kommande äventyr!