Waterfall Way

I bilen igen och till världsarvslistade Oxley Wild Rivers National Park. Otroligt hur mycket speciell natur Australien har bjudit på hittills. Wollomombi Gorge är Australiens näst högsta vattenfall och utsikten var något spektakulärt. Vi befann oss nu på 'Waterfall Way' som går genom några nationalparker med fantastiska vattenfall och fina regnskogar. Guy Fawkes River National Park och Ebor Falls var nästa destination och därefter Dangar Falls. Märkligt hur vatten här i Australien är så ojämnt fördelat. Delar vi passerat har varit i svår torka i flera år och här finns vatten och grönt överallt. Området var på vissa ställen väldigt odlad och där fanns betesmarker överallt, det hela påminde igen lite om England. Vi tyckte detta var tråkigt eftersom man, för att skapa dessa, huggt ned stora mängder mycket värdefull regnskog. Vi åkte härifrån ända till kusten och Uranga för att hälsa på några goda vänner från Bowen. Vägen slingrade sig genom härlig berg och skogsmiljö men här fanns även bittra bevis hur farligt det kan vara här i form av stora jordskred. Vi blev väl omhändertagna av Wayne & Alison som bjöd oss på god middag och gav oss sedan en tur runt vackra Uranga där floderna Belinger och Kalang River möts. Wayne tog oss till hans favoritställe vid Hungry Heads där han även surfar ibland och vi fick även veta allt om hur de här har svåra översvämningar.

Detta var ytterligare en skön paus från det ibland hårda livet i en campervan. När vi sagt tack och hejdå till våra vänner återvände vi upp i bergen på Waterfall Way eftersom världsarvslistade Dorrigo National Park fortfarande fanns kvar att upptäcka och mycket riktigt var bryggan ut över regnskogens trädtoppar kallad 'Skywalk' sevärd. Här gick vi även en kort delvis bortspolad led till ett vattenfall och information om den svåra stormen som drabbade området i mars 2009 då 750mm regn föll under en 24h period. Häpnade tänkte vi återigen på den extrema vattensituationen i detta enorma land.

New England Tablelands

Tillbaka genom skotska Tenterfield och söderut mot Glen Innes. Vi var nu uppe i ett högland som förvånansvärt mycket påminner om den Engelska naturen med gräsiga kullar och, såklart, mycket regn. Detta var lite av en chock för oss eftersom bilden av Australien höll på att förändras något vansinnigt. Kanske här finns lite mer än bara en stor torr öken och lite regnskog uppe i norr? Fortfarande i den enorma bergskedjan Great Dividing Range besöktes först världsarvslistade Gibraltar Range National Park som bjöd på fina vyer över skogsbeklädda berg så långt ögat kunde nå. Här på 1000 meters höjd kunde vi se 'Demon Fault', den 200km långa förkastningen som delar den blöta regnskogen och den torrare eucalyptskogen. Vi gjorde ett kort besök vid Boundary Falls, ett mycket vackert vattenfall, innan vi hittade ett riktigt mysigt gömställe där vi parkerade övernatt. Med regnskog kommer självklart regn och alla dess djur och insekter som kan väsnas och klias. Tidigt nästa morgon var vi iväg den korta biten till världsarvslistade Washpool National Park, men var tvungna att vända tillbaka eftersom jag lämnat mina vandringsskor där vi sov övernatt. Innan vi begav oss iväg på den 8.5km långa 'Washpool Walk' hade vi enorm tur och fick se några praktexemplar av den Australiensiska lyrfågeln springa omkring. Dessa fåglar är kända för deras oerhörda förmåga att härma olika läten, både naturliga och konstgjorda. Vi hörde mest bara kackel eftersom de är skygga djur och verkade lite stressade när vi kom nära men de är kända för att ha härmat läten av mänskliga röster, bilar, explosioner, instrument och till och med motorsågar.

Hur som helst kom vi iväg på vår vandring som skulle ta oss genom djup djungel av tropisk och subtropisk regnskog. Vad som kunde ha blivit helt underbart och full av njutning genom fin rik skog med härliga vattenfall förvandlades snabbt till en mardröm! Detta ställe visade sig vara invaderat av blodiglar! Det började med upptäckten av en blodigel på en sko och därifrån eskalerade allting till att varannan meter behöva ta bort dussin av hungriga blodiglar krypandes med ohygglig precision in i skor, upp på ben, ja överallt. När vi trodde vi kommit ur det värsta började allting om igen och till råge på allt fanns där även fästingar. Något panikartade tog vi skydd på en bro över en bäck för att plocka bort det värsta innan vi återigen var tvungna att ge oss in i regnskogen. Väl tillbaka, faktiskt fortfarande med livet i behåll och utan större blodförlust, kunde vi äntligen pusta ut. Förutom regnskogens lokalbefolkning var detta i efterhand en mycket fin vandring där vi såg 1000-åriga Red Cedars, vackra Strangler Figs och Australiens största skink – en vandring att minnas.

Vi hade efter detta tajmat in ett besök i Armidale och Erwan, en trevlig fransos vi bodde med i Queenstown på Nya Zeeland. Han studerar här och vi hade en mycket trevlig fransk kväll. Det kändes skönt att kunna luta sig tillbaka inomhus i en riktig lägenhet igen och Armidale hade en skön känsla och var dessutom lite svalare vilket var mycket välkommet. Tyvärr var Erwan mitt uppe i studierna och det fanns bara tid att stanna ett dygn så vi var snabbt vidare mot nya upptäckter.

Granite Belt

Så kom regnet tillbaka och vi blev påminda om hur vår lilla van inte är särskilt praktisk när man inte har någonstans att ta vägen förutom i förarsätet eller sängen. Planen var att åka västerut för att försöka undvika det värsta. Först var det tänkt att klättra ett berg, Mt Warning, men vägen var översvämmad och vi fortsatte istället långt in i bergen till ett hippie-ställe kallat Nimbin. Detta ställe har blivit populärt bland turister eftersom det är en form av fristad för droger. Första intrycket var inte alls bra och vi begav oss snabbt tillbaka och ännu högre upp i bergen. Vädret började långsamt bli bättre och vi var nu uppe på en platå i den långa bergskedjan Great Dividing Range. Här löper det massiva Granitbältet som faktiskt påminner lite om bergen hemma i Sverige. Efter att ha tagit skydd för en hagelstorm i Tenterfield kunde vi nu äntligen bege oss iväg mot nationalparkerna i området. Först tog vi en titt på några gamla stridsvagnsfällor som skulle ha bromsat ett eventuellt anfall under andra världskriget och sedan besöktes Boonoo Boonoo National Park som hade ett vackert vattenfall.

En stor skillnad mellan delstaterna Queensland och New South Wales är att vi nu var tvungna att betala en engångsavgift för att besöka en nationalpark. Vi var mycket skeptiska till detta eftersom det finns över 600 nationalparker i New South Wales och standarden på campingar och toaletter verkade vara sämre än i Queensland där allt var gratis. Vi beslöt oss för att leva rövare eftersom det är upp till var och en att betala avgiften eller ej.

Vid Bald Rock National Park såg vi solen igen, perfekt eftersom vi hade tänkt att klättra upp till toppen av denna gigantiska och Australiens största granitsten. Det var fortfarande blött och lite halt och lutningen var bitvis 30 grader, men vi tog det naturligtvis försiktigt. Vi såg häftiga stenformationer och 360 grader vyn från toppen var fantastisk. Där fanns stenar som vi trodde skulle rulla eller välta vilken sekund som helst, men såhär har det sett ut ända sedan aboriginerna använde denna sten som en neutral mötesplats mellan tre olika stammar. Vi såg så kallade Cunningham Lizards som är speciella ödlor med en ovanligt platt kropp anpassade för att leva i sprickor och hålor i stenen. Här fanns även kängrus som hoppade omkring i den ljuvligt doftande eucalyptusskogen. Detta ställe var magiskt.

Tillbaka i Queensland och plötsligt kändes allt mycket bättre igen. Om detta bara var önsketänkade eller om Queensland faktiskt är bättre än New South Wales vet jag inte, dock var detta återigen gratis. Girraween National Park var en riktig höjdare. Ett populärt mål för australiensare och utmärkt för vandring och mer stenbestigning. Fortfarande i Granite Belt kunde vi med något darriga ben klättra upp 'The Pyramid' – en mycket brant granitsten något mindre än Bald Rock men fortfarande storlek större. Utsikten från toppen var makalös men jag är inte säker vilket som var värst – vägen upp eller vägen ned. Vi mötte en skolklass nära toppen och vi undrade hur läraren kunde ha koll på alla barnen. Det fanns även här lutande och balanserande stenar som borde ha rullat för länge sedan, men naturlagarna vinner såklart över synvillan. Helskinnade kom vi ned och hoppade välförtjänta i en bäck som var mycket svalkande i värmen. Här såg vi några sköldpaddor simma omkring. Härligt. Vi stannade övernatt på den mycket trevliga campingen i nationalparken och där fanns till och med varmdusch! Nästa dag gick vi några leder till granitformationer, 'The Sphinx & the Turtle', som man med lite fantasi kunde urskilja. Det var återigen dags att säga adjö till Queensland och vi återvände med nytt hopp till New South Wales.