Alpine National Park

Det var nu dags att påbörja en riktigt fin upptäcktsfärd genom Australiens höga berg mestadels belägna i den enormt stora 'Alpine National Park'. Vi började med samhället 'Bright' som hade fina höstfärgade träd. Sommaren började gå mot sitt slut och här uppe på högre höjder började det bli kallt. 'Ovens River' rinner här genom fantastiska landskap bland berg och gröna dalar. Vi gick en led bland poppelträd längs med floden innan det äntligen var dags för bergsbestigning!

Mount Bogong
Vi passerade samhället 'Mt Beauty' som ligger vid foten av mäktiga 'Mt Bogong'. Här pratade vi med en dam på turistinformationen som rekommenderade oss att ta en titt på ett ställe kallat 'Mountain Creek' om vi hade några timmar till övers. Det var inte förrän vi hade letat oss dit och insett att detta ställe verkade riktigt häftigt som vi faktiskt bestämde oss för att klättra Victorias högsta berg. Vi sov övernatt vid campingen på samma plats och var uppe tidigt nästa morgon för att ta oss an 'Staircase Spur' upp till toppen av Mt Bogong på 1986 möh. Vi var medvetna om att detta möjligtvis skulle bli en av de hårdaste klättringarna vi någonsin gjort och kommer göra och vi hade dessutom inte fått mycket motion under de senaste 4 månaderna pga jobb. Självklart vägde nyfikenheten upp för allt detta. Efter 2km lätt vandring längs en grusväg hade vi tagit oss till starten av Staircase Spur. Där fanns några vandringspinnar och en skylt som visade att det bara var 6km kvar till toppen. Vi befann oss nu på 600 möh. Första timmarna gick bra men var hårda och gick mestadels genom härlig eucalyptskog, brant uppför. Wow, var detta bara början? Vi stannade för en kopp kaffe vid 'Bivouac Hut' där vi mötte en av parkens Ranger och några andra vandrare som kommit ned från toppen. Här började 'Snow Gum'-träden ta vid, dock spöklika eftersom skogsbränder även här har tagit många träd. Vi blev önskade lycka till och kunde med nya krafter fortsätta ännu brantare upp mot toppen.

Trädgränsen passerades vid 1600m och benen började kännas sega. Vi hade nu klättrat 1000 höjdmeter under 4½h och kunde konstatera att denna vandring skulle bli riktigt tung. Utpumpade kunde vi äta en god lunch strax bredvid toppen med makalösa utsikter över Australiens fjäll. Att bestiga denna toppen skulle verkligen bli något spektakulärt och något att vara stolta över. Vädret hade varit med oss nästan hela vägen men toppen var blåsig och kall och några gråa moln kom farligt nära. Här uppe på 1986 möh faller det snö varje vinter och under tusentals år kom Aboriginer hit för att festa på de stora smaskiga nattfjärilarna, 'Bogong Moth', som frodas här. Påvägen beskådades några stora vackra 'Yellow-tailed Black Cockatoo' som är en ovanlig papegojart, och Laura var bara centimeter från att kliva på den lilla men mycket giftiga ormen 'Copperhead'. Det hade redan börjat bli eftermiddag och vi var tvunga att vända tillbaka mot Mountain Creek. Bara en halvtimma till godo innan det blev mörkt var vi äntligen tillbaka efter att ha kämpat oss nedför denna extremt branta led som under 16km tagit oss nästan 1400 höjdmeter upp, och sedan ned igen. Kollosalt trötta tvättade vi oss någorlunda rena i bäcken innan vi åt en stor middag och gick till sängs. Att börja med en sådan bamsevandring satte ribban högt för kommande bravader och resten av tiden i fjällen skulle visa sig bli hur lätt som helst!

Bogong High Plains
Påvägen till detta vackra högland passerade vi först 'Bogong Village' där vi fyllde upp vatten och tvättade oss rena med tvål och en balja med kallt vatten. Sevärda 'Fainter Falls' låg inte långt härifrån. Här kunde vi öva mer med nya kameran – vi börjar bli experter! Vi fortsatte upp till Bogong High Plains och 'Falls Creek' där det ligger en skidort. Det var mycket kallt och vädret var riktigt ruskigt. Var detta anledningen till av vi valde Australien? Hursomhelst tog vi oss en tur runt höglandet och besökte 'Cope Hut' där vi hittade livs levande Snow Gums! Mycket vackra färger och formationer, speciellt i regn. Natten var iskall och kommande morgon var vädret fortfarande uselt.

Vi tog oss en titt på ytterligare en historisk byggnad, 'Wallace Hut'. Denna byggdes för kanske 100 år sedan och användes flitigt av folk som lät sina djur beta uppe på höglandet under de varmare månaderna.

Nu var vi trötta på vädret och åkte till samhället 'Omeo'. Vägen slingrade sig stadigt nedför branta berg längs med 'Big River' som grävt ut en stor dal under miljoner år. Sten och berg förändrades från granit till något som liknade sandsten men som faktiskt kallas för 'river stone' och landskapet blev torrare. I Omeo fick vi några glimtar av solen och kunde ladda upp matförrådet. I hopp om bättre väder sov vi övernatt vid 'Joker Campground', där några medelålders aussie-män kalasade halva natten, intill Big River för att återvända till Bogong High Plains nästkommande dag.

Mycket riktigt var vädret bättre och dagen började fint med en vandring upp till 'Mt Cope' där vi igen såg de fascinerande Snow Gum-träden. Området häruppe påminner starkt om de svenska fjällen, men tydligen var det mer likt Skottland om man frågade Laura. Trots att detta fenomen inte längre är en överraskning kändes det märkligt att se fjäll i ett land som tydligen ska vara mycket varmt, platt och bara öken. Vidare till 'Pretty Valley' och sedan en vandring till 'Fitzgerald & Kelly Hut'.

Efter att ha missuppfattat distansen gav vi oss iväg på denna 'promenad' som bjöd på fina utsikter över Australiska fjällen, tog oss genom magisk skog och historiska byggnader.

Det var nu sen eftermiddag och planen var att köra ända till 'Dinner Plain' som ligger på andra sidan bergen. Trots att vi blivit rekommenderade att aldrig köra när det är mörkt pga djurlivet gjorde vi just detta och plötsligt var vi centimeter från att köra på en meterlång Wombat! Detta var första gången vi skådat en vild Wombat men eftersom hjärtat var i halsgropen var det knappast en häftig upplevelse. Vi fann tillslut ett lämpligt ställe och kunde efter en lång dag äntligen sova. Natten var iskall!

Mt Feathertop via Razorback Ridge
Det var värt mödan att köra ända till Dinner Plain och skidorten 'Mount Hotham' trots att natten var nära nollgradig. Vyn när vi vaknade på morgonen var helt makalös med en strålande soluppgång och låga moln nere i dalarna runt omkring oss.

Vi letade oss vidare till 'Diamantina Hut' där leden över 'Razorback Ridge' skulle ta oss till toppen av 'Mt Feathertop' på 1922 möh. Otroliga utsikter följde vår vandring där vi bland annat kunde se Mt Buffalo, platån som vi tidigare besökt. Morgonen var kall men solen strålade och vi gick oss snart varma. Leden följer en 11km lång kamm, mestadels runt trädgränsen, som leder rakt ut till Mt Feathertop. Vi förstod tidigt varför andra personer varmt rekommenderat denna led till oss och vi njöt. Detta område har även här blivit drabbat av skogsbränder och de nu spöklika Snow Gum-träden täckte stora ytor som nästan såg ut som snö när man tittade från avstånd. Det blev en god kopp kaffe innan vi besteg toppen och vi kunde stolta äta lunch med 360-graders vy över hela kammen och nationalparken innan vi vandrade tillbaka. Fin dag!

Omeo
Dags att ladda om batterierna. Efter att ha spenderat natten vid 'Victoria Falls Historic Area' tog vi oss tillbaka till Omeo där vi checkade in på en camping två nätter. Här skulle ogjorda saker bli gjorda samtidigt som vi kunde njuta av att ha elektricitet, vatten, toalett och varmdusch – ren lyx! Omeo grundades under guldruschen på 1800-talet och är beläget bland stora gröna kullar. Hösten hade tagit grepp om Omeo och träden var vackra men temperaturen var lite för kall. Livet i en camper är, som vi flera gånger tidigare noterat, inte helt enkelt när man inte har någonstans att ta vägen. Här åt vi även den tydligen världsberömda 'Starburgern' på en mysig liten restaurang kallad 'Twinkles' – mycket god men knappast berömd? Planen var att från detta ställe ge oss djupare in i Victorias mer avlägsna platser, men vi var först tvungna att prata med en gammal man på turistinformationen om vägförhållanden etc. Förutom att det fanns risk för snö verkade allt vara ok, så iväg bar det!

Med fina utsikter över området passerades först 'Benambra' innan grusvägarna tog vid. Fina kullar och berg sträckte ut sig över stora områden. Vädret var på vår sida och efter en bit nådde vi 'Native Dog Flat Campground'. Perfekt ställe för att sova övernatt. Här gjorde vi upp eld och på menyn var det ägg, bönor och potatismos. När solen gått ned sjönk temperaturen drastiskt och natten var vår första med frost i Australien. Mycket kallt! För att bli varma besteg vi dagen efter 'Ram's Horn' där vi blev belönade med fina vyer över Alpine National Park som här hade förvandlats till ett något plattare landskap täckt med eucalyptskog.

Vi nådde ända till 'Suggan Buggan' på de slingriga vägarna och här förändrades landskapet återigen. Vi stod helt plötsligt vid kanten av en stor dal som från våra ögon kommit från ingenstans. Vi gjorde upp eld vid 'Suggan Buggan Campground' där vi hittade vårt egna lilla ställe längs med en bäck, till och med bättre än förra natten! Victoria har verkligen visat sig komma med fina överaskningar med härliga platser för att 'ta in allting'.

Helgerna i Shepparton

Det fanns dock några ljusglimtar i tillvaron under tiden i Shepparton. Mindre helgarbete innebar mer tid för Laura och mig att åka på upptäcktsfärd, och därmed få en paus från allting. Med en ny kamera (Pentax K-x) i våra händer kunde vi ta oss an Victorias vackra natur. Vi spenderade tid i 'Beechworth' som är ett jättemysigt samhälle fyllt med historia om Guldruschen i Australien. Vi gick på museum, såg vilda koalor och besökte 'Chiltern – Mt Pilot National Park' med fina vyer över området. Denna park hade även några aboriginska målningar som tyvärr var nästan helt borttynade. Speciellt intressant var 'Burke Museum' som bland annat knöt ihop våra tidigare erfarenheter från Queenslands Outback med folkhjältarna 'Burke & Wills'. Här lärde vi oss även allt om ännu en folkhjälte, 'Ned Kelly' – en irländsk man som tog lagen i sina egna händer.

Vi blev även en helg bjudna på 'BBQ Bonfire Night' av Rob, en arbetskamrat. Denna medelåldersman ägde ett litet hemmabygge strax utanför Shepparton, vi hade äran att få hälsa på. 'Welcome to the Bush' garvade Rob vid ankomst. Stället såg ut som en svinstia och var invaderat av mördarmyggor. Rob spenderar halva året i Thailand eftersom hans nuvarande fru bor där. Vanligtvis tjänar man bra pengar på SPC Ardmona vilket gör att folk har råd att ta en lång semester. Rob hade dock inte spenderat särskilt mycket pengar på sitt hem i Shepparton men vad gjorde det, vi hade en kanonkväll med god mat och en stor eld.

Bara dryga två timmar från Shepparton ligger Victorias berg. Området är faktiskt skrämmande likt våra egna svenska fjäll och har flera skidorter. Vem trodde det!? En helg besökte vi 'Mount Buller'. Vi körde genom härlig eucalyptusskog på slingrande vägar högre och högre. Efter att ha passerat skidorten med samma namn upptäckte vi till vår förvåning att man faktiskt kunde köra ända upp till toppen av berget som är hela 1804m högt. Utsikten över det gröna lummiga landskapet var mycket fin och vi hade nått vårt mål med råge – att komma bort från Shepparton. Vi körde ned samma dag och möttes av ett riktigt ruskigt oväder med skyfall, blixt och dunder. Matlagningen blev en utmaning eftersom regnet föll nästan vågrätt i stormen. När vi nästa dag återvände till Shepparton låg hela vårt camp utspritt över halva campingen och ett träd hade fallit strax intill en av våra vänners tält! Det kunde ha slutat riktigt illa. Som tur var kom ingen till skada.

Mount Buffalo National Park
Denna platå av höga granitklippor blev nationalpark redan år 1898 och har varit välbesökt av turister under många år. Området har flera gånger härjats av svåra skogsbränder vilket inte bara påverkade skidorten på platån utan dödade många av de vackra 'Snow Gum'-träden. Vi spenderade en helg från Shepparton här och njöt ordentligt. Vi var äntligen ute i naturen igen med frisk luft och fantastiska vyer. Vi sov övernatt vid Rollasons Falls, ett vackert vattenfall gömt i en djup dal, där jag badade innan vi fortsatte mot utkiksplatser som bjöd på makalösa vyer med låga moln som gav en riktigt häftig effekt. Vidare till 'The Chalet' som är ett gammalt pensionat för turister som ville upptäcka bergen. Härifrån körde vi nu på slingrande vägar till 'The Horn' där vi besteg platåns högsta topp på 1723m. Trots att många träd var döda var känslan nästan magisk när vi vandrade bland granitklipporna. Inte långt härifrån gick vi även till 'The Cathedral' och 'The Hump' med spektakulära vyer av granitformationer och landskap. Wow, Mount Buffalo blev en favorit. Vi kände oss redan återhämtade från trista Shepparton. Dagen var dock inte slut ännu. Vi vandrade även en fin led till 'Dickinsons Falls' som igen bjöd på fina vyer, denna gången över fjäll vi senare under vår resa skulle besöka. Innan det var dags att återvända till verkligheten besökte vi också 'Old Galleries' där vi klättrade omkring under stora granitblock. Det kändes härligt att äntligen få njuta av lite natur och äventyr efter alla problem som regnat över oss i Shepparton.

Innan vi slutligen lämnade Shepparton bakom om oss kunde vi båda konstatera att vi lärt oss mycket och självklart, det som inte dödar härdar. Med tillräckligt tjocka plånböcker för de dryga 5 månaderna vi hade kvar i Australien kunde vi nu lättade och glada ge oss an nya äventyr som skulle ta oss djupt in i Victoria.

Jobb i Shepparton

Bara en och en halv vecka efter att ha lämnat Hillston anlände vi i Shepparton, Victoria. Våra vänner från Bowen hade redan jobbat för SPC Ardmona i nästan två veckor. Campingen de bodde på delades av Sheppartons bottenskrap och hade en fasanfull atmosfär. Vid ankomst blev vi nekade inträde eftersom vi var utlänningar, men när det senare kom fram att våra vänner bodde här var vi ytterst välkomna. Dagen var varm och luftfuktigheten hög. Våra vänner hade blivit placerade på en solig plats bredvid några alkolister som spelade hög musik hela dagen lång. Hur kunde våra vänner bo här!? Det fanns en möjlig förklaring. Campingen är ytterst billig och ligger endast 5min gångväg från fabriken. Det var nu tänkt att Laura och jag skulle gå på introduktionsdag som första steg för att få jobb på SPC Ardmona. 'Shepparton Preserving Company Ardmona' konserverar frukt och lockar sina arbetare med hög timpenning, speciellt under helgarbete. Tankarna surrade i huvudet. Vi kom fram till att vi knappt hade något att förlora genom att infinna oss på den planerade introduktionsdagen eftersom vi inte var garanterade jobb och det skulle dessutom ta en tid innan vi eventuellt hade turen att få jobbet. Efter 4h kunde vi äntligen lämna Shepparton. Introduktionsdagen bestod mest av säkerhetsrutiner och ett litet test för att säkerställa att man kan läsa och skriva.

Mot Melbourne...
I hopp om att inte få jobbet flydde vi nu till Melbourne. Vi bokade in på en irländsk pub några nätter och kalasade till vi nästan glömt vad vi hette. Melbourne hade en fantastisk atmosfär. Detta var vårt nya favoritställe trots att städer inte intresserar oss särskilt mycket. Vi hade faktiskt så kul att vi beslöt oss för att stanna en extra dag. Vi mötte även upp med Karin, en svensk tjej vi bodde med i Queenstown på Nya Zeeland och träffade roliga människor. Mycket god men onyttig mat konsumerades och vi njöt ordentligt. Vi hade turen att tajma in vårt besök i Melbourne med 'St Kilda Festival' som visade sig vara mycket populärt. Här såg vi också filmen 'Avatar' i 3D. Vi hade över internet även köpt en ny kamera som vi fått skickad till Shepparton. När vi fick höra att den kommit fram blev vi såklart nyfikna och beslöt oss för att åka tillbaka till våra vänner. Påvägen kom samtalet. Laura hade nu blivit erbjuden att genomföra en betald träningsdag vilket senare kommer garantera jobb. Typiskt tänkte vi men insåg att det kanske var dumt att tacka nej till ett jobb trots att vi låg ganska bra till ekonomiskt. Självklart är det bara lönsamt för oss sålänge vi båda har jobb och vi lyckades ordna en plats åt mig också tack vare Laura's trevliga attityd.

 

Det började ok...
Genom att flytta in med våra vänner kunde vi använda deras kylskåp samtidigt som vi förstärkte det redan befintliga campet med en bra presenning som gav härlig skugga. Vi var redo att jobba. Första dagen hämtade vi ut den utrustning som är obligatorisk, dvs skor med stålhätta, illgula t-shirtar och hörselskydd. Jag kände mig som Kalle när han klev in i Chokladfabriken till en början. Konserver flög runt överallt, där fanns bubblande persikobad, maskiner med tät ånga stigandes till taket, druvor, päron och alla möjliga frukter åkte runt på band. Folk med samma illgula t-shirt som mig stod överallt och fabriken verkade ändlös. Vissa delar doftade ljuvligt medan andra hade en skum doft av persika. Jag hamnade på 'Line A' som mestadels producerade 1kg plastburkar med persikor, päron och plommon. De första dagarna susade förbi i en svindlande fart eftersom allting var nytt. Tillslut fick jag titeln 'Retort Operator Assistant' då jag hamnade vid ångugnarna som konserverar frukten. Min uppgift var att ladda ugnarna manuellt med nästan 400kg tunga vagnar med frukt, sedan bevaka temperaturer och till sist skjuta vagnarna ned till nästa station där burkarna sattes på pall. Laura hamnade på 'Cocktail' där hon hade som uppgift att ta ur eller lägga till frukt i konservburkar med fel vikt. Fabriken går nästan 24h om dygnet och Laura och jag valde det sena skiftet eftersom man får lite bättre betalt. Dagen började 1530. Efter en timma var det toarast och efter det så kallad 'smoko'. Sedan en lunchrast, därefter toarast, smoko, toarast igen. Ja, faktiskt verkade alla skift vara uppbyggda kring raster. Kl 24 var det dags att klocka ut tillsammans med hundratals andra medarbetare. Arbetstempot var lugnt och allting gick till en början ganska bra. Att jobba sent fungerade ok men nackdelen var att dygnsrytmen blev rubbad och vi började känna oss trötta mest hela tiden. Vi åt gröt till frukost på förmiddagen, sedan middag mitt på dagen, lunch på kvällen och kvällsmål kl 01 på natten. Vi visste tidigt att vi inte skulle stanna här en längre tid.

Men livet blev värre...
Det som lockade oss till SPC Ardmona var att helgarbete gav dubbelt betalt och trenden de senaste 20 åren hade varit helgarbete i princip varje vecka. Dock märkte vi tidigt att vi tajmat in ett dåligt år eftersom det inte bara var färre ordrar, utan färre frukt och dessutom blev hela företaget nyligen omorganiserat för att spara pengar. Vi började tidigt vantrivas på campingen. Att gå upp på morgonen började bli en börda. Alkolisterna förde inte bara mycket liv och väsen utan agerade även hotfullt mot utlänningar. Vi trivdes mycket bättre på jobbet än i vårt hem. Tyvärr förvandlade även en incident på jobbet vår arbetsplats till rena hålan. Det började se ljusare ut när en av alkolisterna plötsligt beslöt sig för att cykla runt Australien och campingen kändes temporärt bättre. Rasismen i Shepparton var tyvärr ett faktum, men vi hade det dock inte värst eftersom det även på campingen bodde ett större antal fransoser som hela tiden fick ta den hårdaste smällen. Vi blev även direkt utsatta för rasism då vaktmästaren på campingen körde över mina flip-flops med gräsklipparen, och inte nog med det försökte han även klippa sönder vårt camp med trimmern. Det var verkligen något fel med Shepparton. Desperata försökte Laura och jag hitta alternativa campingar men det var antingen för långt från jobbet eller för dyrt. Vi satte upp ett mål för hur mycket pengar vi behövde spara ihop för att aldrig mer jobba i Australien. Nu var det bara att hålla ut, eller?

Och värre...
När vi trodde det inte kunde bli mycket värre blev vi dessutom påväg till affären påkörda bakifrån av en ung man som inte såg sig för. Chockade men helt utan personliga skador försökte vi reda ut vad som hänt. Varken Laura eller jag har varit i en bilolycka tidigare och visste därför inte vad som bör göras. Vi fick killens telefonnummer och skrev även ned hans registreringsskylt. Detta borde väl vara nog? Inte i Australien. Lyckligtvis fick vi hjälp av det otroligt snälla paret Carol och Peter från Bowen som också jobbar i Shepparton, och vi var sedan Bowen även helförsäkrade. Samma dag blev vårt camp uppgrävt av grävmaskiner som skulle lägga nya rör. Vi hade ingenstans att ta vägen! Med alla fakta och detaljer i hand kunde vi åtminstone försöka boka in vår nu aningen buckliga van till en mekaniker. Mekanikerna i Shepparton verkade dock vara mycket upptagna med andra kunder och det tog allt för lång tid att få en tid. Reparation fick skjutas till framtiden.

Men bättre tider kom...
Ljuset kom efter bara sex jobbade veckor på SPC Ardmona. Laura blev av med sitt jobb eftersom andra så kallade viktigare personer, som annars hade fått gå utan jobb, behövde hennes position. Man ljög dock framför Laura och sa att säsongen började ta slut och att hennes jobb inte skulle finnas kvar. Jag avgick dagen efter. När snålheten på fabriken började ta över behandlades backpackers sämst av alla och regler verkade få undantag. Vi kunde med glädje äntligen lämna Shepparton.

Västra Victoria

Nu söderut i de västligaste delarna av Victoria. Det kändes bra att ha lämnat New South Wales eftersom det återigen var gratis att besöka nationalparker. Vi passerade 'Red Cliffs' med fina vyer över Murrayfloden och 'Mallee-landskapet'. Eucalyptusträd kallas för 'Mallee' när de har anpassat sig efter att ha utsatts av för mycket stress så som skogsbränder och torka. Träden har i princip brunnit ned till grunden men rötterna har fortfarande varit vid liv. Efter att ha återhämtat sig växer sedan fler smalare trädstammar ut från rötterna för att bilda ett buskliknande träd. Vissa rötter i detta område har blivit upp till 2000 år gamla. Vi åkte nu in i 'Murray-Sunset National Park' där vi skulle besöka så kallade 'Pink Lakes'. Det var mycket torrt och mycket varmt här ute. Det är svårt att hitta ett svalt ställe när det knappt finns någon skugga så långt ögat kan nå och temperaturen svävar runt 45 grader. Vi tog en kortare promenad bland de nu torra sjöarna och beskådade de vackra rosa lagrena av salt. Varje vinter tvingas vatten upp ur marken som bildar en kristallklar sjö av oerhört salt vatten. Saltet härstammar från en ficka under marken som bildades när haven drog sig tillbaka till nivåerna idag. Vi kunde knappt föreställa oss hur det kunde ha varit att jobba med saltutvinningen som bedrevs här för mindre än 100 år sedan.

Vi sov övernatt i den lilla byn Underbool som till vår glädje hade gratis dusch. Här försökte vi ta redo på om vägen genom 'Wyperfeld National Park' var ok att köra med våran tvåhjulsdrivna van. Märkligt nog hade ingen ett ordentligt svar så vi beslöt oss för att göra ett försök. Efter några kilometer hade vi redan varit mycket nära att köra fast i riktigt sandiga spår och vi vände såklart tillbaka. Genom att köra några mil på grusvägar lyckades vi dock komma in till platsen vi hade våra sikten på, nämligen vad de här kallar för 'Snow Drift'. Vyn från toppen av dessa stora vita sanddynor var belönande och stället hade faktiskt en känsla av Fraser Island där vi tidigare har vandrat. Vi såg många fåglar, en orm och en Shingleback-ödla påvägen tillbaka ur Wyperfeld National Park. Västra Victoria var ett mycket intressant ställe med mestadels platta landskap fyllda med mallee och betesmarker. Härifrån åkte vi nu österut mot civilisation och jobb!

Efter många mil på raka vägar passerade vi först Swan Hall innan vi fortsatte mot Echuca. Vi var nu tillbaka i Murray-landet. Echuca var ett trevligt ställe fyllt med historia från tiden när ångbåtarna var det snabbaste sättet att transportera sig. Vi tog en liten promenad längs med Murrayfloden och beskådade fåglar så som de vackra 'Pink Cockatoos'. Härifrån åkte vi sedan till 'Barmah State Forest' genom att återigen passera gränsen över till New South Wales. Denna park skyddar den största skogen av 'River Red Gums' i Australien och är även hem till många myggor. Efter en fin solnedgång över Murrayfloden sov vi övernatt i parkens camping. Följande dag skulle bli början av den mest utmanande och värsta tiden i Australien!

Mildura och hoppet om Mungo

Iväg bar det över platta slätter västerut. Vädret som vanligtvis enbart är mycket varmt och torrt vid denna tid på året hade sakta men säkert börjat förändras mot farligt mörka moln. Vi var nu påväg mot Mungo National Park som vi efterlängtat viljat besöka ganska länge nu. Till vår besvikelse hade ett stort regnväder börjat bygga upp vansinniga moln över enorma ytor av New South Wales och även Queenslands Outback. Att åka på sandiga och steniga grusvägar i sådana förhållanden kan vara både farligt och olagligt här ute. Därför fick vi ta omvägen över härliga Mildura precis vid gränsen mellan New South Wales och Victoria. Vädret verkade bättre här. Mildura låg som en liten grön oas mitt ute i den torra vildmarken. Här odlar man stora mängder druvor, nötter, oliver, morötter och citrus. Vi började med ett besök till 'Inland Botanical Garden' där vi såg vackra rosor och intressanta växter. Därefter besökte vi 'Perry Sandhills' utanför Wentworth. Dessa röda sanddynor har flera gånger faktiskt använts som scen till konserter och filmer, vi såg dock inga spår av detta när vi vandrade omkring i hettan.

Wentworth är också platsen där Australiens två längsta floder, Murray och Darling River, möts. Vi kunde vid 'Junction Park' beskåda när det grumliga vattnet från Darling River blandades med det klarare Murray vattnet. Dessa två floder är otroligt viktiga för många australiensare eftersom de förser både odlares bevattningssystem samt dricksvatten. Man har under några år nu haft torka och vattennivåerna sjunker stadigt, vilket framförallt är ett problem för en stor del av befolkningen i delstaten 'South Australia'. Murray-problemet har under en längre tid varit mycket omdiskuterat. I Mildura passade vi på att ta en tur på Murrayfloden med den välkända ångbåten P/S Melbourne för att prova på hur man reste härute för ca 100 år sedan. Turen var fin och det var intressant att se maskinaren ladda ångpannan med stora vedträd. Förr i tiden hade man i deras ögon oändligt med bränsle för att transportera passagerare långa sträckor längs med floden eftersom de gigantiska 'River Red Gums' växte tätt. Tyvärr har dessa vackra träd reducerats kraftigt i antal på grund av ångbåtarna men även nya odlings- och betesmarker.

Mungo National Park ligger ca 10mil norr om Mildura och kan bara nås på grusvägar. Parken skyddar bevis av att människor levde härute för mer än 40 000 år sedan och har även riktigt intressant geologi, vilket är anledingen till att området har hamnat på världsarvslistan. Vi provade den alternativa vägen upp mot den lilla byn Pooncarie för att prata med lokalbefolkningen i hopp om att vägarna skulle vara ok. Ingen lycka denna gången heller men vi beslöt oss för att ta det lugnt vid Darling River för att försöka igen dagen efter. Vi fick tyvärr återvända mot Mildura med en liten känsla av besvikelse, Mungo var tydligen inte menat för oss.

Jobb i Hillston

Potatis, damm och flugor är bara förnamnet. Vi var nu mitt ute i vildmarken som australiensarna kallar 'the Outback', i hjärtat av New South Wales. Här är dagen som varmast mellan kl 17-18 efter att solen stekt den torra röda jorden i nästan 12h. Temperaturer på mer än 40 grader är vanligt och därför börjar man gräva upp potatisarna kl 03 på morgonen.

Vår husvagn låg strax intill traktorgaraget och det var därför vanligt att vi vaknade mitt i natten av stora högljudda traktorer. Det var vår tur att gå upp vid soluppgången kl 06 och jobbet började vanligtvis kl 07. Dagen började med havregrynsgröt och kanske en dusch i det nu hyffsat rena toalettblocket. Shorts och t-shirt och en illgul väst bars för att synas i fabriken där truckarna kör omkring. Efter att ha skakat ur våra skor ordenligt från dels damm men framförallt från eventuella insekter kunde vi gå den en minut långa promenaden till fabriken. Här mötte vi resten av de totalt ca 30 anställda innan vi klockade in. Laura hamnade på sorteringsbordet medan jag själv blev en så kallad 'bin tipper'.

Min uppgift var att med hjälp av hydralik tippa de 8 ton tunga containrarna fulla med potatis till det löpande bandet vilket var en ganska enkel uppgift förutom när luckan där potatisarna föll ut fastnade. En stor truck transporterade containrarna från de inkommande traktorerna till mig och sedan tog jag över. Då jag hade tid över sopade jag golvet rent från potatis, jord och damm – vilket visade sig vara en evighetsuppgift! De första dagarna var ganska korta men vi blev iallafall vana vid våra nya uppgifter. Mängden damm och flugor var ibland kopiös och vi undrade många gånger om det faktiskt var tillåtet att jobba under så dåliga förhållanden. Vi blev åtminstone erbjudna en dammmask av variant enkel som ibland hjälpte. Hursomhelst vande vi oss mer och mer vid hettan, flugorna och dammet och vi hade ju trots allt en husvagn med luftkonditionering.

Fabriken hade ett litet kontor och ett kök där vi drack kaffe och minglade på rasterna. Många av våra arbetskamrater var koreaner men otroligt nog var vi 13 olika nationaliteter bland de 30 anställda. Hillston Farms ägs av en italienare som spenderade de första dagarna med oss för att se till att allt var i sin ordning. Sedan var det upp till hans 70-åriga bror, Mario, och Mark som är manager att styra. Mario är såklart pensionerad men har valt att stanna ute på Forestvale under potatissäsongen som en paus från hans fru. De anställda är uppdelade i två grupper, fabrik och paddock. Paddock-folket levde i en helt annan värld med helt andra regler, de flesta var traktorförare.

Efter någon vecka hade kök och toaletter inte blivit städade en enda gång. Den gamla städaren hade tydligen inte dykt upp och här tog Laura och jag tillfället till akt och erbjöd oss att städa mot betalning. Det tog mindre än en halv dag för ett dammtäcke att lägga sig över köket och det var därför rimligt för oss att städa varje dag. Detta gav oss åtminstone en extra timmes jobb. Många bäckar små... Det dröjde inte länge förrän vi blev ombedda fler uppgifter och helt plötsligt var vi inte bara fabrikspersonal utan även 'farm hand'. Mario hjälpte oss genom att försöka hitta på nya uppgifter som behövde göras och tillslut jobbade vi nästan lika mycket i fabriken som med andra uppgifter. Tur var kanske det eftersom potatissäsongen visade sig vara sämre än vanligt men med Marios hjälp skrapade vi ihop timmar som gav resultat. Jag försökte till och med få in en fot som traktorförare, som verkade vara rena guldgruvan, eftersom jag i stort sett kan köra en traktor. Här ute bryr man sig mindre om regler och mer om vad man faktiskt kan göra. Tyvärr får inte alla en chans men det gäller att ta för sig när man kan.

På lediga dagar passade vi på att handla färskvaror och se oss omkring. Vi åkte bland annat ut till 'Willandra National Park' som är en gammal fårfarm. Här lärde vi oss mer om hur fårklipparna levde och hur livet bland torka, flugor och dammstormar var. Det var skrämmande likt hur vi faktiskt bodde ute på Forestvale! När Willandra var som störst kunde merinofåren breda ut sig på de 1,760 km2 som Willandra byggt upp. Intressant var att se att man faktiskt byggt ett speciellt hus för deras bästa merinohanar som också tog hem priser en gång i tiden. De platta landskapen i Australiens Outback ger en riktig wow-känsla och man inser ganska snabbt hur liten man är. Andra lediga dagar försökte vi bege oss längre in till 'Mungo National Park' men eftersom vi låtit bilen stå alltför länge hade solen och dammet sugit musten ur batteriet.

På kvällarna lagade vi mat och en kall öl efter jobbet fick en helt annan mening. Vatten fanns det otroligt nog gott om eftersom vi härute befann oss uppe på 'Great Artesian Basin' – världens största grundvattensbassäng. Man använde stora pumpar för att transportera vattnet från de djupa brunnarna. Det fanns aldrig kallvatten men det smakade gott och ingen verkade särskilt bekymrad över att man använder Australiens enorma resurser kanske lite för mycket... Här ute använder man stora bevattningssystem för att hålla potatisarna vid liv och ge jorden rätt konsistens vid uppgrävning. Mentaliteten här ute är bra mycket annorlunda än den vi är vana vid hemma i Sverige. Vatten är ett stort problem i många delar av Australien och likaså är ozonlagret. Trots detta finns ingen återvinning överhuvudtaget och allt skräp bränns på plats eller begravs. Detta fick vi bistert bli vittne av genom vårt andra jobb som 'farm hand'. En av våra nya uppgifter var att varje vecka ta allt hushållsskräp till farmens tipp. Vi fick låna en jeep för att genomföra detta eftersom tippen låg dryga 1.5km ut genom lerfält. Här dumpades allt från kylskåp till vinflaskor och när det grävda hålet var fyllt täppte man igen det.

Livet i husvagnen på Forestvale var självklart inte bara en plåga i värmen. Vi blev många gånger belönade med mäktiga solnedgångar över de odlade fälten och trots att det är varmt och torrt stortrivs djurlivet. Farmens lokalbefolkning bestod av de grå-rosa papegojorna 'Galahs', kängrur, emuer, spindlar och ormar. Spindlarna, av typerna 'Red Back' och 'Australian House Spider' verkade trivas bäst i eller nära husvagnen och ormarna, av typen 'Eastern Brown Snake', i toalettblocket. Vi såg även en 'Shingleback' som är en söt liten ödla, med sin svans liknande sitt eget huvud, hänga vid tvättmaskinen. Vi lärde oss med tiden att leva med våra nya bästa kompisar, flugorna. Så länge de avstod från att flyga in i munnen eller i ögonen var det ok och de stora svarta myrorna verkade avstå från att krypa in i våra skor. Kanske var det den hemska lukten från ruttna potatisar som fick myrorna på andra tankar. Att leva med extremt giftiga djur låter kanske farligt, men med lite sunt förnuft var det faktiskt inga problem.

Det hade nu gått en tid och julen började närma sig. Detta märktes såklart inte överhuvudtaget eftersom det snarare blev varmare än kallare. Julstämningen var nästintill obefintlig men Laura och jag hade åtminstone fått tag på några julpynt och vi hade en hel del mat planerad. I 40 graders värme och sol åkte vi till affären i Hillston för att handla. Där fanns julpynt och tomtemössor och den berömda sången 'Let it snow' spelades i högtalarna. Detta kändes helt bisarrt och vi lämnade affären med ett buttert humör, allting kändes fel! Dagen blev bättre när jag efter en timmes vispande lyckades göra en fin äggost. Julfesten hade redan börjat på Forestvale. Mark, managern, hade utan förvarning bjudit in alla anställda till sin egna lilla fest med gratis öl. Detta var såklart välkommet och till en början hyffsat sofistikerat. Efter en stund beslöt vi oss dock för att återgå till julmaten och paketöppnande. Till middag blev det spaghetti och köttfärssås och vi hade även sill på bordet!

Några vänner från Marks fest var även inbjudna till vår egna lilla fest i det delade huset men under de två timmarna vi varit borta hade mycket hänt. Alla var såklart mycket berusade när de kom instormandes i huset. Några killar beslöt sig för att spela fotboll och en arm krossade inte helt oväntat en stor glasruta. Killen blödde ganska kraftigt och hans kompis körde ned honom till fabriken för att hitta ett förstahjälpen-kit. Till deras förvåning hittade de en naken karl sovandes på kontoret. Detta var en av traktorförarna. Mark blev ombedd att ta vara på honom. Killen med armen klarade sig fint med några plåster. Traktorföraren blev stoppad i säng men hade sedan vaknat upp, lyckats dra ur sladden till en frys full av kött, satt sig på en truck och kört rakt in i en av potatismaskinerna. Allt detta upptäcktes dock inte förrän vi började jobba igen några dagar efter jul då en av maskinerna plötsligt var trasig och det hade börjat lukta illa från frysen. Vädret hade nu även förändrats drastiskt från 40 grader och sol till först röd dammstorm och sedan skyfall! Eftersom huset är fallfärdigt regnade det såklart in och tillslut gick elen. Den tänkta festen i huset slutade ganska abrupt med att Mark kom instormandes med sina två vakthundar i ett bittert humör. På juldagen blev vi inbjudna till det Nya Zeeländska paret för en liten julmiddag, detta var trevligare än händelserika julafton. I mellandagarna bakades det köttbullar och Nyår, regn igen, firades med en god middag i huset. Fyrverkerier var inte tillåtna på grund av brandfaran.

Potatissäsongen började nu lida mot sitt slut. Redan i början av Januari började ordrarna bli färre och endast sex veckor lång var denna säsong den kortaste de någonsin haft. Typiskt tänkte vi men Laura och jag hade en stor fördel, Mario. Med hans hjälp kunde vi stanna nästan en hel månad längre. Det fanns en hel del jobb med gamla potatisar som skulle förberedas för plantering. Vi blev nu trädgårdsmästare, snickare och truckförare. Vi blev riktigt bortskämda av Mario och han lät oss göra alla de roliga uppgifter en 'farm hand' kan tänkas göra. Tiden på Forestvale kom snart till sitt slut och vi var mycket sugna på att återigen börja vår upptäcktsfärd genom Australien. Vi lärde oss inte bara en hel del om livet på en farm utan fick en upplevelse som kommer räcka hela livet!