Jobb i Hillston

Potatis, damm och flugor är bara förnamnet. Vi var nu mitt ute i vildmarken som australiensarna kallar 'the Outback', i hjärtat av New South Wales. Här är dagen som varmast mellan kl 17-18 efter att solen stekt den torra röda jorden i nästan 12h. Temperaturer på mer än 40 grader är vanligt och därför börjar man gräva upp potatisarna kl 03 på morgonen.

Vår husvagn låg strax intill traktorgaraget och det var därför vanligt att vi vaknade mitt i natten av stora högljudda traktorer. Det var vår tur att gå upp vid soluppgången kl 06 och jobbet började vanligtvis kl 07. Dagen började med havregrynsgröt och kanske en dusch i det nu hyffsat rena toalettblocket. Shorts och t-shirt och en illgul väst bars för att synas i fabriken där truckarna kör omkring. Efter att ha skakat ur våra skor ordenligt från dels damm men framförallt från eventuella insekter kunde vi gå den en minut långa promenaden till fabriken. Här mötte vi resten av de totalt ca 30 anställda innan vi klockade in. Laura hamnade på sorteringsbordet medan jag själv blev en så kallad 'bin tipper'.

Min uppgift var att med hjälp av hydralik tippa de 8 ton tunga containrarna fulla med potatis till det löpande bandet vilket var en ganska enkel uppgift förutom när luckan där potatisarna föll ut fastnade. En stor truck transporterade containrarna från de inkommande traktorerna till mig och sedan tog jag över. Då jag hade tid över sopade jag golvet rent från potatis, jord och damm – vilket visade sig vara en evighetsuppgift! De första dagarna var ganska korta men vi blev iallafall vana vid våra nya uppgifter. Mängden damm och flugor var ibland kopiös och vi undrade många gånger om det faktiskt var tillåtet att jobba under så dåliga förhållanden. Vi blev åtminstone erbjudna en dammmask av variant enkel som ibland hjälpte. Hursomhelst vande vi oss mer och mer vid hettan, flugorna och dammet och vi hade ju trots allt en husvagn med luftkonditionering.

Fabriken hade ett litet kontor och ett kök där vi drack kaffe och minglade på rasterna. Många av våra arbetskamrater var koreaner men otroligt nog var vi 13 olika nationaliteter bland de 30 anställda. Hillston Farms ägs av en italienare som spenderade de första dagarna med oss för att se till att allt var i sin ordning. Sedan var det upp till hans 70-åriga bror, Mario, och Mark som är manager att styra. Mario är såklart pensionerad men har valt att stanna ute på Forestvale under potatissäsongen som en paus från hans fru. De anställda är uppdelade i två grupper, fabrik och paddock. Paddock-folket levde i en helt annan värld med helt andra regler, de flesta var traktorförare.

Efter någon vecka hade kök och toaletter inte blivit städade en enda gång. Den gamla städaren hade tydligen inte dykt upp och här tog Laura och jag tillfället till akt och erbjöd oss att städa mot betalning. Det tog mindre än en halv dag för ett dammtäcke att lägga sig över köket och det var därför rimligt för oss att städa varje dag. Detta gav oss åtminstone en extra timmes jobb. Många bäckar små... Det dröjde inte länge förrän vi blev ombedda fler uppgifter och helt plötsligt var vi inte bara fabrikspersonal utan även 'farm hand'. Mario hjälpte oss genom att försöka hitta på nya uppgifter som behövde göras och tillslut jobbade vi nästan lika mycket i fabriken som med andra uppgifter. Tur var kanske det eftersom potatissäsongen visade sig vara sämre än vanligt men med Marios hjälp skrapade vi ihop timmar som gav resultat. Jag försökte till och med få in en fot som traktorförare, som verkade vara rena guldgruvan, eftersom jag i stort sett kan köra en traktor. Här ute bryr man sig mindre om regler och mer om vad man faktiskt kan göra. Tyvärr får inte alla en chans men det gäller att ta för sig när man kan.

På lediga dagar passade vi på att handla färskvaror och se oss omkring. Vi åkte bland annat ut till 'Willandra National Park' som är en gammal fårfarm. Här lärde vi oss mer om hur fårklipparna levde och hur livet bland torka, flugor och dammstormar var. Det var skrämmande likt hur vi faktiskt bodde ute på Forestvale! När Willandra var som störst kunde merinofåren breda ut sig på de 1,760 km2 som Willandra byggt upp. Intressant var att se att man faktiskt byggt ett speciellt hus för deras bästa merinohanar som också tog hem priser en gång i tiden. De platta landskapen i Australiens Outback ger en riktig wow-känsla och man inser ganska snabbt hur liten man är. Andra lediga dagar försökte vi bege oss längre in till 'Mungo National Park' men eftersom vi låtit bilen stå alltför länge hade solen och dammet sugit musten ur batteriet.

På kvällarna lagade vi mat och en kall öl efter jobbet fick en helt annan mening. Vatten fanns det otroligt nog gott om eftersom vi härute befann oss uppe på 'Great Artesian Basin' – världens största grundvattensbassäng. Man använde stora pumpar för att transportera vattnet från de djupa brunnarna. Det fanns aldrig kallvatten men det smakade gott och ingen verkade särskilt bekymrad över att man använder Australiens enorma resurser kanske lite för mycket... Här ute använder man stora bevattningssystem för att hålla potatisarna vid liv och ge jorden rätt konsistens vid uppgrävning. Mentaliteten här ute är bra mycket annorlunda än den vi är vana vid hemma i Sverige. Vatten är ett stort problem i många delar av Australien och likaså är ozonlagret. Trots detta finns ingen återvinning överhuvudtaget och allt skräp bränns på plats eller begravs. Detta fick vi bistert bli vittne av genom vårt andra jobb som 'farm hand'. En av våra nya uppgifter var att varje vecka ta allt hushållsskräp till farmens tipp. Vi fick låna en jeep för att genomföra detta eftersom tippen låg dryga 1.5km ut genom lerfält. Här dumpades allt från kylskåp till vinflaskor och när det grävda hålet var fyllt täppte man igen det.

Livet i husvagnen på Forestvale var självklart inte bara en plåga i värmen. Vi blev många gånger belönade med mäktiga solnedgångar över de odlade fälten och trots att det är varmt och torrt stortrivs djurlivet. Farmens lokalbefolkning bestod av de grå-rosa papegojorna 'Galahs', kängrur, emuer, spindlar och ormar. Spindlarna, av typerna 'Red Back' och 'Australian House Spider' verkade trivas bäst i eller nära husvagnen och ormarna, av typen 'Eastern Brown Snake', i toalettblocket. Vi såg även en 'Shingleback' som är en söt liten ödla, med sin svans liknande sitt eget huvud, hänga vid tvättmaskinen. Vi lärde oss med tiden att leva med våra nya bästa kompisar, flugorna. Så länge de avstod från att flyga in i munnen eller i ögonen var det ok och de stora svarta myrorna verkade avstå från att krypa in i våra skor. Kanske var det den hemska lukten från ruttna potatisar som fick myrorna på andra tankar. Att leva med extremt giftiga djur låter kanske farligt, men med lite sunt förnuft var det faktiskt inga problem.

Det hade nu gått en tid och julen började närma sig. Detta märktes såklart inte överhuvudtaget eftersom det snarare blev varmare än kallare. Julstämningen var nästintill obefintlig men Laura och jag hade åtminstone fått tag på några julpynt och vi hade en hel del mat planerad. I 40 graders värme och sol åkte vi till affären i Hillston för att handla. Där fanns julpynt och tomtemössor och den berömda sången 'Let it snow' spelades i högtalarna. Detta kändes helt bisarrt och vi lämnade affären med ett buttert humör, allting kändes fel! Dagen blev bättre när jag efter en timmes vispande lyckades göra en fin äggost. Julfesten hade redan börjat på Forestvale. Mark, managern, hade utan förvarning bjudit in alla anställda till sin egna lilla fest med gratis öl. Detta var såklart välkommet och till en början hyffsat sofistikerat. Efter en stund beslöt vi oss dock för att återgå till julmaten och paketöppnande. Till middag blev det spaghetti och köttfärssås och vi hade även sill på bordet!

Några vänner från Marks fest var även inbjudna till vår egna lilla fest i det delade huset men under de två timmarna vi varit borta hade mycket hänt. Alla var såklart mycket berusade när de kom instormandes i huset. Några killar beslöt sig för att spela fotboll och en arm krossade inte helt oväntat en stor glasruta. Killen blödde ganska kraftigt och hans kompis körde ned honom till fabriken för att hitta ett förstahjälpen-kit. Till deras förvåning hittade de en naken karl sovandes på kontoret. Detta var en av traktorförarna. Mark blev ombedd att ta vara på honom. Killen med armen klarade sig fint med några plåster. Traktorföraren blev stoppad i säng men hade sedan vaknat upp, lyckats dra ur sladden till en frys full av kött, satt sig på en truck och kört rakt in i en av potatismaskinerna. Allt detta upptäcktes dock inte förrän vi började jobba igen några dagar efter jul då en av maskinerna plötsligt var trasig och det hade börjat lukta illa från frysen. Vädret hade nu även förändrats drastiskt från 40 grader och sol till först röd dammstorm och sedan skyfall! Eftersom huset är fallfärdigt regnade det såklart in och tillslut gick elen. Den tänkta festen i huset slutade ganska abrupt med att Mark kom instormandes med sina två vakthundar i ett bittert humör. På juldagen blev vi inbjudna till det Nya Zeeländska paret för en liten julmiddag, detta var trevligare än händelserika julafton. I mellandagarna bakades det köttbullar och Nyår, regn igen, firades med en god middag i huset. Fyrverkerier var inte tillåtna på grund av brandfaran.

Potatissäsongen började nu lida mot sitt slut. Redan i början av Januari började ordrarna bli färre och endast sex veckor lång var denna säsong den kortaste de någonsin haft. Typiskt tänkte vi men Laura och jag hade en stor fördel, Mario. Med hans hjälp kunde vi stanna nästan en hel månad längre. Det fanns en hel del jobb med gamla potatisar som skulle förberedas för plantering. Vi blev nu trädgårdsmästare, snickare och truckförare. Vi blev riktigt bortskämda av Mario och han lät oss göra alla de roliga uppgifter en 'farm hand' kan tänkas göra. Tiden på Forestvale kom snart till sitt slut och vi var mycket sugna på att återigen börja vår upptäcktsfärd genom Australien. Vi lärde oss inte bara en hel del om livet på en farm utan fick en upplevelse som kommer räcka hela livet!

Mot jobb och potatisodlingar

Det var nu bara dagar kvar innan vi skulle rapportera oss färdiga för arbete i Hillston. Detta jobb fick vi som nämnt tidigare genom det Nya Zeeländska paret som vi träffade uppe i Bowen. Vi hade nu varit i kontakt med Bec som är sekreterare på Hillston Farms och med turen på vår sida ordnade hon så vi kunde bo ute på farmen. Temperaturen ökade kraftigt bara några mil efter att ha lämnat Kosciuszko. Vi var helt plötsligt på andra sidan av Great Dividing Range. Stora slätter började breda ut sig och torkan var igen ett faktum. Vi stannade för lunch vid en rastplats. När vi öppnade dörrarna möttes vi av ett hav av flugor i en värme vi knappt har stött på tidigare. Det var nära på omöjligt att laga lunch, flugorna var överallt! Vi tvingades äta inne i bilen med stängda rutor i solen. Det kändes som det inte fanns någonstans att ta vägen och svetten började rinna kraftigt. Detta visade senare bara skulle bli en början.

Vidare mot Griffith. Hit flyttade många italienare för ca hundra år sedan och tydligen ska staden länge ha varit kontrollerad av den italienska maffian. Många italienare blev tidigt förmögna genom att odla vindruvor och olika citrusfrukter i området. Stället är populärt bland backpackers eftersom man på vissa delar av året behöver stora mängder fruktplockare. Vi möttes av skumt väder som plötsligt förvandlades till skyfall och åska. Vi hade tänkt sova övernatt på en gratiscamping vid Lake Wyangon några kilometer utanför Griffith men ovädret stoppade oss eftersom hela campingen hade blivit en flod. Blixten slog ned skrämmande nära. Vi sov längs med vägen istället. Nästa dag kunde vi fortsätta de sista 110km till Hillston.

Vem trodde att efter en lång tur mitt ut i ingenstans där träden växer glesare och jorden blivit rödare att man skulle träffa på några ansikten man känner igen? Precis vid ankomst i den lilla byn Hillston hörde vi någon ropa, Marcus!! Såklart mycket förvånade stannade vi till och mycket riktigt hade vi hört rätt, där stod det Nya Zeeländska paret som ordnat jobbet åt oss. Det blev en snabb pratstund och vi fick även förklarat hur man hittar farmen, 17km utanför Hillston. Eftersom allting i princip ser likadant ut kan det vara svårt med kännetecken men vi skulle hålla utsikt efter en kraftledning och sedan en svart brevlåda. Nu var vi nära tiden som skulle bli en av våra bästa upplevelser i Australien.

Välkommen till Forestvale
Bec tog välkomnande emot oss vid parkeringen och vi ordnade mycket hastigt allt pappersarbete. Inga om och men, vi var nu anställda av Hillston Farms. Med varsitt klock-kort i handen skulle vi nu ge Bec skjuts upp till området där vi skulle bo, bredvid managerns hus. Vi konstaterade att allt verkade mycket smutsigt, även inomhus. Halvvägs upp de 100m till vårt nya boende mötte vi en av traktorförarna som visade sig vara killen som tidigare bott i husvagnen det var tänkt att vi skulle flytta in i. Tydligen hade han inte helt flyttat ut sina grejer ännu trots att han officiellt flyttade ut ur husvagnen två månader tidigare. 'Staff quarters' bestod av ett nästintill förfallet hus med tillhörande toalett, dusch och tvättmaskin. Bredvid stod tre husvagnar i skick med husets. Vi blev ombedda att inte gå in i husvagnen förrän den blivit ordentligt urstädad och tydligen var Bec chockad och besviken att ingen hade städat på så länge. Vad som hade för oss blivit beskrivet som 'a little rough n tough' visade sig vara nästintill en soptipp! Vi stod undrandes och tittade på medan Bec fördjäves försökte städa undan det värsta kring huset, toalett och dusch med blekmedel och klorin. Hon ursäktade sig att vi såg stället i sådant skick men mutade med att betala oss för att städa. Vi tyckte det verkade rimligt, vi var ju här för att tjäna pengar. Under tiden blev vårt nya hem städat av traktorföraren. En liten känsla av oro kom över oss när vi såg kylen åka ut och lövblåsaren användas istället för dammsugare. Ganska paffa blev vi senare under eftermiddagen insläppta i vårt nya hem som såg totalt vidrigt ut. Tjocka lager av damm, gamla fimpar, säng utan madrass, julgransbelysningar, hår, fett, flugor, spindlar och spindelväv. Under de nästkommande två dagarna sov vi på rastplatsen utanför Hillston med många tankar i huvudet om alternativa jobb. Vi fick betalt för städningen och sakta men säkert förvandlade vi ett ruckel till ett mysigt hem. Vi hade nu tak över huvudet, säng som man kan sitta upp i utan att slå i huvudet i taket, kylskåp, luftkonditionering, ljus när det blir mörkt, elektricitet, vatten, tv, spis, soffa, toalett och dusch – vi hade nu ett hem, faktiskt ren lyx om man jämför med vår campervan.

Det visade sig att det redan bodde två tyska killar här, en i den intillliggande husvagnen och den andra i huset. De hade redan bott här en vecka när vi anlände och vi kunde inte förstå hur de hade överlevt i all skit utan att ha städat. Vår säng saknade några spjälar och madrass men vi lyckades få traktorföraren att ge oss några plankor som ordnade till det hela och en madrass dök magiskt upp från ingenstans. Lutningen på husvagnen var helt sned efter att ha grävt ned sig i den röda jorden under några regnoväder. Detta fick vi även hjälp med men det visade sig att husvagnen vant sig vid den sneda lutningen så dörren gick inte att öppna efter att ha rättat till det hela. Det fick duga som det var. Efter några dagar kom Mark, managern, och presenterade sig. Han visade sig vara ganska blyg och fåordad och dessutom svag vilket var till vår fördel när vi förhandlade hyran. $30 per vecka var allt vi betalade. Detta var en jättebesparning för oss och vi hade dessutom bara 100m till jobbet. Första veckan var gratis som delbetalning för städningen.

Efter första dagen på jobbet, som var en introdag, såg vi till att ladda upp matförrådet genom att åka tillbaka de 110km ända ned till Griffith. Här handlade vi allt från havregryn till diskmedel och förhoppningsvis skulle det vara tillräckligt för att räcka de två månaderna det var tänkt att vi skulle jobba här. Det ända vi nu behövde handla från den dyra affären i Hillston var färskvaror. Kött handlades såklart direkt från slaktaren i byn. Nu var vi redo att jobba!

Kosciuszko National Park

Från Canberra fortsatte vi söderut på Monaro Hwy genom Cooma för att sedan vika västerut mot de majestätiska bergen. Det var återigen dags att drastiskt förändra bilden av Australien. Vi hade vid det här laget insett att mångfalden i Australien är otrolig, men vem trodde att världens torraste och plattaste kontinent hade berg högre än Sverige och dessutom snö! Det var dags för vandring igen och denna gång i fjällen. Efter att ha sovit övernatt precis vid nationalparksgränsen och därmed undvikit avgiften, eftersom betalstationen var obemannad på morgonen, anlände vi till skidorten Charlotte Pass. Det var mycket kallt vilket var en chock efter all värme vi hittills vant oss vid i Australien. En stor portion havregrynsgröt var det rätta botemedlet och iväg bar det på den 21km långa leden till toppen av Mt Kosciuszko.

Det var häpnadsväckande att se riktiga fjäll och vandra uppe på snö. Trots att det var november och sommaren var nära fanns det fortfarande snö kvar. Småbäckar rann överallt och tidigt kom första utmaningen, nämligen att vada över Snowy River. Det var ganska bra fart på vattnet men det var inga större problem förutom att vattnet såklart var iskallt! Leden tog oss vidare till en fin utsikt över Blue Lake och vidare över kalfjäll och mer snö blandat med vårblommor. Efter 12km hade vi välförtjänt bestigit toppen men tyvärr var det lite av ett antiklimax eftersom man kan åka skidlift nästan ända till toppen av Mt Kosciuszko. Vi möttes därmed av ett antal skolklasser och turister som gjorde tillfället mindre intressant. Åtminstone var vi de enda som inte tagit den lata vägen. Vi hade vädret med oss men mot toppen var det ganska dimmigt.

Påvägen ned klarnade vädret upp och det blev plötsligt varmt och skönt. Landskapen var otroligt vackra och skrämmande likt fjällen hemma i Sverige. Trädgränsen går i Australien vid ca 1600m men istället för fjällbjörk växer det Snow Gums, ett slingrande och färgsprakande eucalyptusträd med en sorts skyddande hinna på dess löv som gör att de överlever kallare klimat på högre höjder. Leden tog oss nu tillbaka mot Charlotte Pass igen och vi kunde mycket nöjda konstatera att detta var en av de bästa dagsvandringar vi gjort i Australien!

Blue Mountains och Canberra

Turistiga Blue Mounains National Park var oerhört varmt och klibbigt. Brandfaran var extrem och i princip alla vandringsleder var stängda på grund av skogsbränder i olika delar av parken. 'Prince Henry Cliff Walk' var fortfarande öppen och den tog oss till Echo Point där man kan se berömda 'Three Sisters'. Den turistiga känslan gav oss lite avsmak men det fanns definitivt några höjdpunkter. Vi såg bland annat en helt fantastisk uppvisning av två lyrfåglar. Hanen jagade honan med ett intensivt kackel och de vanligtvis skygga fåglarna brydde sig inte om att det fanns människor runt omkring. Vi hade enorm tur att få se dessa ovanliga fåglar i deras naturliga miljö. Utsikten av Blue Mountains var dessutom mycket vacker och att läsa om den intressanta geologin var spännande. Forntida floder dumpade här enorma jord- och sandmassor, därefter har havsnivån stigit tusen meter, vulkanutbrott var sedan vanliga och anledningen till att det ser ut som det gör idag är erosion. Framme vid Echo Point var en svalkande 'Bundaberg Ginger Beer' ett måste och det kändes trots busslaster av människor ganska magiskt att få se de tre systrarna. Vi var här nära samhället Katoomba och kvällen spenderades framför bioduken, denna gång '2012'.

Vi fortsatte härifrån på 'Great Western Hwy' som tog oss på slingrande vägar till Lithgow och 'Zig-Zag Railway'. På grund av brandfaran blev det tyvärr inget riktigt ånglok utan ett diesellok, men det tog oss samma väg och det var intressant att se hur man byggt tunnlar och viadukter på mycket slingriga spår. Tåget hade en härligt gammal känsla och lokföraren var trevlig. Efteråt köpte jag glassen 'Golden Gaytime'. Vi sov övernatt på rastplatsen i Bathhurst.

Australiens huvudstad Canberra i sin egen delstat 'Australian Capital Territory' var nästa destination. Vi hade turen att kunna hälsa på vår goda vän Rachel som vi jobbade med från Bowen. Vi blev mycket väl emottagna och omhändertagna i hennes föräldrahem och vi hade en hel del att prata om. Vi blev bjudna på en riktigt god australisk 'Roast Dinner' och ägg och bacon på BBQn till frukost, som faktiskt jag lagade till. Rachels föräldrar, som själva har rest runt i Australien, var mycket trevliga och de var fascinerade över vad vi hittills gjort. Tydligen hade vi redan sett mer än de flesta och vi har gjort ett bra jobb. Dock var vi inte förberedda på hur kallt australien faktiskt kan bli. Som gåva blev det ylletröjor och gamla jackor som annars hade gått till tippen. Vi blev verkligen bortskämda! Rachels far, som faktiskt var med i Vietnamkriget, var även en hobbymekaniker och vi passade på att göra en enkel service i hans garage. Vi blåste rent luftfiltret, som var smutsigt efter vår resa i Queenslands Outback, bytte olja och oljefilter. Rachel tog oss sedan på tur genom Canberra och vi besökte även Parlamenthuset där en het diskussion pågick. Intressant var att se att där finns problem med aboriginer och vem som har äganderätt till landet. I protest hade några aboriginer satt upp tält utanför det gamla parlamenthuset. Canberra är byggt för en enda orsak, att vara huvudstad. En amerikansk arkitekt vann en gång en tävling om att få designa den nya huvudstaden och resultatet blev ganska likt Washington i USA. Från 'Mt Ainslie Lookout' kunde vi tydligt se hur staden är uppbyggd med en stor cirkel i mitten och sedan fyra raka vägar gåendes motsatta håll från hjärtat av staden. Efter att blivit givna en stor matsäck, en liten mixer och en ihopfällbar matkorg kunde vi ge oss iväg mot nya äventyr som nu skulle ta oss upp till Australiens högsta berg. Tack Rachel och familj.

En dag i Sydney

Vi anlände i Sydney mycket sent och var nära på att missa den sena incheckningen vid 22-tiden på Lane Cove River Caravan Park, beläget endast 10km från Sydney centrum. Nästa morgon passade vi på att fråga den trevliga damen i receptionen vad man bör göra under en dag i Sydney. Svaret blev långt och mycket informativt och det visade sig senare bli den perfekta dagen i Sydney! Det blev en kort tur på tunnelbanan in till första attraktionen som självklart var prioritet nummer ett, Operahuset. Wow, jag trodde det var överskattat men det var en mäktig känsla att stå bredvid ett sådant arkitektiskt underverk. Det blev många fotografier.

Dagen började nu bli mycket varm och luftfuktigheten var hög och en båttur till Manly Beach var på sin plats. Här åt vi lunch och badade i vågorna. Kul! Manly Beach var ett riktigt skönt ställe och det kändes annorlunda att se surfare vandra omkring med sina brädor mitt inne i ett centrum. Vi stannade här lagom till ett litet oväder kom in över Sydney och det började regna och blixtra påvägen tillbaka mot Operahuset och Harbour Bridge. Fantastiska foton igen! Sydney hade verkligen en skön atmosfär. Härifrån gick vi nu till The Rocks – stället där allting började. Vi läste intressant historia i The Rocks Discovery Museum om livet när de första europeerna etablerade det nya samhället som skulle bli Sydney. Vid rusningstid vandrade vi sedan runt på Sydneys gator och fick en rejäl dos av stadsstressen innan vi fortsatte mot Darling Harbour och en Starbucks kaffe. Detta var en fin del av Sydney och det kändes riktigt härligt trots att vi mycket hellre spenderar vår tid i naturen. Det blev sedan en god pizza på Darling Harbour Restaurant och sedan en öl på en närliggandes pub. Nu var det bara kvällen kvar och den avnjöts med en flaska vin vid Milsons Point precis vid brofästet av Sydney Harbour Bridge. Mycket vacker utsikt över hamnen, bron och Operahuset. Vi kom tillbaka sent och kunde mycket nöjda återvända till livet i en campervan.

Kustremsan i New South Wales

New South Wales är bland annat känt för sina vackra surfstränder och fina kustlinjer så efter att ha spenderat mestadels av tiden på inlandsidan var det nu dags för upptäcktsfärd söderut längs med kusten. South West Rocks var ett fint ställe med några stränder som mestadels verkade användas av ivrigt badandes barn och deras föräldrar. Vi beslöt oss för att ta det lugnt i eftermiddagssolen och spara på krafterna till Hat Head National Park som låg en liten bit söderut. Nästkommande dag försökte vi ta oss an en liten led i nationalparken men det verkade som våra krafter bara räckte till stranden. Ganska ironiskt fick vi även en liten visuell och musikalisk uppvisning av en pelikan med antagna magproblem. Det var ganska strömt i vattnet eftersom det här är stor skillnad mellan hög- och lågvatten och det kändes skönt att få lite simträning. Efter Hat Head var det dags för surfning. Vi begav oss till Crescent Head där de har världsberömda 'breaks' men istället för att stanna i detta coola ställe hittade vi en camping några kilometer söderut kallad Delicate Nobby. Här hyrde jag en surfbräda för en dag och försökte mig på nybörjarsurfning. Detta har bara provats en gång tidigare så jag kan inte påstå att det var särskilt lyckat, speciellt eftersom det blåste ganska kraftigt och havet kändes vilt! Det var en utmaning. Efter att ha lämnat stranden och surfningen bakom oss kände vi oss ganska trötta efter intensivt resande så vi bestämde oss för att ta det lugnt i en kabin några nätter. I Kempsey fick vi ogjorda saker gjorda samtidigt som vi återhämtade oss. Skönt.

Med nya krafter var nu målet Sydney. Det kändes skumt att bara köra motorvägen rakt ned eftersom vi blivit vana vid småvägar och omvägar. Vi besökte Booti Booti National Park där vi såg ett gäng pelikaner hänga på en båt i vackra Wallis Lake. Vidare till Myall Lakes National Park och Sugarloaf Point där det fanns en gammal fyr i fint skick. Utsikten över stränder och kustlinjer var otrolig. Härifrån begav vi oss rakt till Sydney. De ganska hårt befolkade områdena längs med New South Wales kust verkade inte intressera oss så mycket och det var därför tid att besöka den populära och efterlängtade storstaden.