Jobb i Shepparton

Bara en och en halv vecka efter att ha lämnat Hillston anlände vi i Shepparton, Victoria. Våra vänner från Bowen hade redan jobbat för SPC Ardmona i nästan två veckor. Campingen de bodde på delades av Sheppartons bottenskrap och hade en fasanfull atmosfär. Vid ankomst blev vi nekade inträde eftersom vi var utlänningar, men när det senare kom fram att våra vänner bodde här var vi ytterst välkomna. Dagen var varm och luftfuktigheten hög. Våra vänner hade blivit placerade på en solig plats bredvid några alkolister som spelade hög musik hela dagen lång. Hur kunde våra vänner bo här!? Det fanns en möjlig förklaring. Campingen är ytterst billig och ligger endast 5min gångväg från fabriken. Det var nu tänkt att Laura och jag skulle gå på introduktionsdag som första steg för att få jobb på SPC Ardmona. 'Shepparton Preserving Company Ardmona' konserverar frukt och lockar sina arbetare med hög timpenning, speciellt under helgarbete. Tankarna surrade i huvudet. Vi kom fram till att vi knappt hade något att förlora genom att infinna oss på den planerade introduktionsdagen eftersom vi inte var garanterade jobb och det skulle dessutom ta en tid innan vi eventuellt hade turen att få jobbet. Efter 4h kunde vi äntligen lämna Shepparton. Introduktionsdagen bestod mest av säkerhetsrutiner och ett litet test för att säkerställa att man kan läsa och skriva.

Mot Melbourne...
I hopp om att inte få jobbet flydde vi nu till Melbourne. Vi bokade in på en irländsk pub några nätter och kalasade till vi nästan glömt vad vi hette. Melbourne hade en fantastisk atmosfär. Detta var vårt nya favoritställe trots att städer inte intresserar oss särskilt mycket. Vi hade faktiskt så kul att vi beslöt oss för att stanna en extra dag. Vi mötte även upp med Karin, en svensk tjej vi bodde med i Queenstown på Nya Zeeland och träffade roliga människor. Mycket god men onyttig mat konsumerades och vi njöt ordentligt. Vi hade turen att tajma in vårt besök i Melbourne med 'St Kilda Festival' som visade sig vara mycket populärt. Här såg vi också filmen 'Avatar' i 3D. Vi hade över internet även köpt en ny kamera som vi fått skickad till Shepparton. När vi fick höra att den kommit fram blev vi såklart nyfikna och beslöt oss för att åka tillbaka till våra vänner. Påvägen kom samtalet. Laura hade nu blivit erbjuden att genomföra en betald träningsdag vilket senare kommer garantera jobb. Typiskt tänkte vi men insåg att det kanske var dumt att tacka nej till ett jobb trots att vi låg ganska bra till ekonomiskt. Självklart är det bara lönsamt för oss sålänge vi båda har jobb och vi lyckades ordna en plats åt mig också tack vare Laura's trevliga attityd.

 

Det började ok...
Genom att flytta in med våra vänner kunde vi använda deras kylskåp samtidigt som vi förstärkte det redan befintliga campet med en bra presenning som gav härlig skugga. Vi var redo att jobba. Första dagen hämtade vi ut den utrustning som är obligatorisk, dvs skor med stålhätta, illgula t-shirtar och hörselskydd. Jag kände mig som Kalle när han klev in i Chokladfabriken till en början. Konserver flög runt överallt, där fanns bubblande persikobad, maskiner med tät ånga stigandes till taket, druvor, päron och alla möjliga frukter åkte runt på band. Folk med samma illgula t-shirt som mig stod överallt och fabriken verkade ändlös. Vissa delar doftade ljuvligt medan andra hade en skum doft av persika. Jag hamnade på 'Line A' som mestadels producerade 1kg plastburkar med persikor, päron och plommon. De första dagarna susade förbi i en svindlande fart eftersom allting var nytt. Tillslut fick jag titeln 'Retort Operator Assistant' då jag hamnade vid ångugnarna som konserverar frukten. Min uppgift var att ladda ugnarna manuellt med nästan 400kg tunga vagnar med frukt, sedan bevaka temperaturer och till sist skjuta vagnarna ned till nästa station där burkarna sattes på pall. Laura hamnade på 'Cocktail' där hon hade som uppgift att ta ur eller lägga till frukt i konservburkar med fel vikt. Fabriken går nästan 24h om dygnet och Laura och jag valde det sena skiftet eftersom man får lite bättre betalt. Dagen började 1530. Efter en timma var det toarast och efter det så kallad 'smoko'. Sedan en lunchrast, därefter toarast, smoko, toarast igen. Ja, faktiskt verkade alla skift vara uppbyggda kring raster. Kl 24 var det dags att klocka ut tillsammans med hundratals andra medarbetare. Arbetstempot var lugnt och allting gick till en början ganska bra. Att jobba sent fungerade ok men nackdelen var att dygnsrytmen blev rubbad och vi började känna oss trötta mest hela tiden. Vi åt gröt till frukost på förmiddagen, sedan middag mitt på dagen, lunch på kvällen och kvällsmål kl 01 på natten. Vi visste tidigt att vi inte skulle stanna här en längre tid.

Men livet blev värre...
Det som lockade oss till SPC Ardmona var att helgarbete gav dubbelt betalt och trenden de senaste 20 åren hade varit helgarbete i princip varje vecka. Dock märkte vi tidigt att vi tajmat in ett dåligt år eftersom det inte bara var färre ordrar, utan färre frukt och dessutom blev hela företaget nyligen omorganiserat för att spara pengar. Vi började tidigt vantrivas på campingen. Att gå upp på morgonen började bli en börda. Alkolisterna förde inte bara mycket liv och väsen utan agerade även hotfullt mot utlänningar. Vi trivdes mycket bättre på jobbet än i vårt hem. Tyvärr förvandlade även en incident på jobbet vår arbetsplats till rena hålan. Det började se ljusare ut när en av alkolisterna plötsligt beslöt sig för att cykla runt Australien och campingen kändes temporärt bättre. Rasismen i Shepparton var tyvärr ett faktum, men vi hade det dock inte värst eftersom det även på campingen bodde ett större antal fransoser som hela tiden fick ta den hårdaste smällen. Vi blev även direkt utsatta för rasism då vaktmästaren på campingen körde över mina flip-flops med gräsklipparen, och inte nog med det försökte han även klippa sönder vårt camp med trimmern. Det var verkligen något fel med Shepparton. Desperata försökte Laura och jag hitta alternativa campingar men det var antingen för långt från jobbet eller för dyrt. Vi satte upp ett mål för hur mycket pengar vi behövde spara ihop för att aldrig mer jobba i Australien. Nu var det bara att hålla ut, eller?

Och värre...
När vi trodde det inte kunde bli mycket värre blev vi dessutom påväg till affären påkörda bakifrån av en ung man som inte såg sig för. Chockade men helt utan personliga skador försökte vi reda ut vad som hänt. Varken Laura eller jag har varit i en bilolycka tidigare och visste därför inte vad som bör göras. Vi fick killens telefonnummer och skrev även ned hans registreringsskylt. Detta borde väl vara nog? Inte i Australien. Lyckligtvis fick vi hjälp av det otroligt snälla paret Carol och Peter från Bowen som också jobbar i Shepparton, och vi var sedan Bowen även helförsäkrade. Samma dag blev vårt camp uppgrävt av grävmaskiner som skulle lägga nya rör. Vi hade ingenstans att ta vägen! Med alla fakta och detaljer i hand kunde vi åtminstone försöka boka in vår nu aningen buckliga van till en mekaniker. Mekanikerna i Shepparton verkade dock vara mycket upptagna med andra kunder och det tog allt för lång tid att få en tid. Reparation fick skjutas till framtiden.

Men bättre tider kom...
Ljuset kom efter bara sex jobbade veckor på SPC Ardmona. Laura blev av med sitt jobb eftersom andra så kallade viktigare personer, som annars hade fått gå utan jobb, behövde hennes position. Man ljög dock framför Laura och sa att säsongen började ta slut och att hennes jobb inte skulle finnas kvar. Jag avgick dagen efter. När snålheten på fabriken började ta över behandlades backpackers sämst av alla och regler verkade få undantag. Vi kunde med glädje äntligen lämna Shepparton.